Femtontusen visoner
besöker mitt medvetande
i sekunden
som dröjde kvar
och hängde i den
fler än tredimensionella
rymden
som en tavelram
fylld av en
händelse och en
känsla på repeat
fast som aldrig
började och aldrig
slutade den bara
fanns och jag var
i den fast
framför den
jag erfar den
som teater där jag
var åskådare, regissör
skådespelare och kritiker
men ändå oförmögen
att påverka
hur du
gick förbi

/ V. Tereshkova

Så jävla deprimerande att ens gå upp ur sängen
en sån här dag, ännu mer deprimerande att jag
måste gå till jobbet. Jag skulle ju vara ledigt den
här helgen satana vittu. Men tänkte dela med mig
av devisen jag börjat följa de senaste månaderna:

Samurajernas ordspråk:
"Förvänta dig ingenting, var förberedd på allt"

Alla möjligheter finns till att denna skitdag skall
bli tusen gånger bättre. Dessutom får jag träffa
A i delikatessen, och sen blir det Anna Carina-
maraton med G.


http://www.youtube.com/watch?v=xXglxWNYk1Q

/ Jeanne D'arc

Förvirringen är ett faktum. Det snurrar i huvudet, oförståelsen går att läsa i hennes ögon. Förtvivlat slår hon ut med händerna. ”Jag fattar inte? Varför?”

Svar: ”Han är kille. Skit i det, han fattar ändå inte vad du menar. Han är kille”.

Genom historien är tiden som kvinnor ägnat åt att försöka lära sig läsa män omfattande. Vad menar han egentligen? Vad betyder det här, på riktigt? Tiden som vi sedan ägnar åt att försöka förstå varför vi inte fick den respons vi ville enligt vår noga uträknade plan och överanalyserande av situationen är antagligen det dubbla.  Faktum kvarstår att den mest använda frasen när vi nått en återvändsgränd i vår strävan att gräva ut innehållet i hans huvud är denna. ”Han är man”. Kort och koncist. Ett konstaterande som ändå sammanfattar så otroligt mycket. Han man- du kvinna. Naturens alla lagar gör det omöjligt för er att kommunicera. På vissa punkter talar ni helt enkelt inte samma språk. Acceptera och försök komma runt det så ofta det går.

Jag har alltid varit ytterst ovillig att gå med på detta.  Det kan inte vara omöjligt att förstå dessa fascinerande varelser. Ett annat språk? Då får man väll lära sig. Mångårig iakttagelse och integrering med den andra sidan har lärt mig följande.

1. Gnäll inte- för ett lugnare liv bland ett pack av män

2. Var rak. Förvänta dig inte att hintar skall plockas upp och oavslutade meningar förstås.

3. Var ännu rakare, det du anser vara rakt kan vara massa ord i fel ordning i hans öron.

4. Fråga den raka frågan mer än en gång, första svaren lär inte vara mer underhållande än ”ja/nej/ok/”.

5. Förstå och lär dig språket, men bli inte en av dem. Du är kvinna, med all din kvinnliga skönhet, list, sensualitet och glans.

Denna inställning och information har länge underlättat mitt liv när det kommer till samvaron med det motsatta könet. Besparat mig massa överanalyserande och onödig dramatik. Sedan hände något som helt rubbade balansen. Något som stödde den välbeprövade teorin om att det är omöjligt för oss att kommunicera. Jag stod där som ett frågetecken. Vad hade jag missat? Vilka typiska tecken på att han inte hängt med eller förstått hade jag förbisett? Metodiskt går jag igenom händelseförloppet steg för steg. Var låg denna osynliga dödsstöt? Inget svar.  En kvinnas oförståelse är åter ett faktum. Visst hade jag spelat enligt reglerna, bra till och med. Ändå var det uppenbarligen något som inte var tydligt. Hade människan en extremt tung dialekt som jag ännu inte lärt mig avkoda? Rakt var nyckelordet. Och är det så rakt att man får ut ett ” jag är definitivt intresserad av att se vart det här kan leda”- vad finns det då att försöka avkoda?

Det var under en eftermiddag med en god vän som jag fick ett teoretiskt svar på min fråga. Vi diskuterade ämnet i allmänhet, inte situationen i synnerhet. Han höll inte med om min teori om att vi borde kunna lära oss förstå varandra, inte helt och fullt. Hans teori var enkelt. Vi skulle aldrig riktigt dras till någon vi så lätt kan förstå, vi människor vill ju ha lite av det här bråkandet. Och gnällandet på varandra. Och ovissheten. På så sätt skulle vi alltid ha ett sätt att förklara situationen så väl som samhället när det sket sig. Han man- hon kvinna. Kort och koncist. Återvändsgränd.

Jag funderade på saken. Insåg att de pojkar som jag enkelt kunde tolka aldrig underhållit mig särskilt länge. (vännerna borträknat såklart) Erfarenheten till trots hade jag ändå valt någon jag aldrig skulle kunna förstå - för att jag ville det. Undermedvetet. Fair enough. Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var det som intresserat mig för människan från första början. Äntligen någon som inte var lätt. Äntligen en utmaning.

signerat,

Artemis

Kom precis hem från en av mitt livs tråkigaste dejter.
Killen dyker upp bakis, äter upp halva min pizza och
stirrar dött ut i luften när jag desperat försöker föra
konversationen framåt för att döda sista timman innan
jag måste ta bussen till jobbet. Ändå fortsätter jag
att träffa honom. Ändå fortsätter jag att hoppas på att
kanske kanske någonstans finns nåt litet fragment av
honom som jag skulle kunna älska (åtminstone tycka om
eller ligga med). Varför fortsätter vi att envisas med varje
jävla kille, varje drygfitta som någon gång i en nanosekund
verkat intressant. Varje pojkvän, som gör en mer olycklig
än lycklig. Varför fortsätter vi att försöka? Varför kan
vi inte bara inse fakta i god tid och G E  U P P?

Nu, en vecka senare (och ett antal sms vilka mina onyktra
fingrar lyckats komponera ihop). En vecka efter att ha lytt mitt
eget råd om att g e  u p p, upplever jag samma envisa ha-begär
i mitt stridslydsna hjärta om att "inte släppa taget"-  som jag
kände redan innan jag "gett upp". Samma "tänk om jag kanske
kanske kanske någonstans missade det där fantastiska fragmentet
av honom" som han inte visade när vi väl dejtade (iaf senaste dejten).
Det blir kortslutning i hjärnan och när man väl handlat kommer överjaget
med kaskader av panikslagna påståenden. "VAD HAR JAG GJORT?"
och "MEN TÄNK OM" och "DU HAR BEGÅTT DITT LIVS STÖRSTA MISSTAG".
Jag har praktiskt taget badat i ångesten över ovetskapen om
vad jag går miste om.

Tills idag. Idag vaknade jag på Gibraltargatan och tog ett
djupt andetag och tänkte: maybe it's all for the best.
Liksom hey, jag försökte. Jag drog med honom hem, jag såg
till att få träffa honom igen, det var fint ett litet tag, men
det var ju egentingen ingenting för mig. There's plenty more
better tasting fish in the sea. Tänk egentligen vad mycket
tid och energi jag sparat mig själv, genom att acceptera
verkligheten, nuet, och helt enkelt släppa taget.


Skulle även vilja tillägga att den som inför alkolås på
mobiltelefoner borde få nobelpris.

xxxxxxxxxxxx
// Jeanne D'arc

//Svar till "En hora som inte får ligga" av Margret Altadottir

Hej chefredaktör Margret. Gillade din, om så koncisa, twist på
ledaren, men det känns som att du missar hela poängen i
hora-debatten. Problemet är inte att män/pojkar/indiekillar/
manshoror/svin/pretton kallar framgångsrika, snygga kvinnor
(som de förmodligen känner sig hotade av) som inte ens får
ligga för horor. I röd text citeras din bedjan till läsare/
medmänniskor/ordbajsare att sluta kalla varandra horor, med
en liten eftersläng i brödtexten "I alla fall de som inte ÄR
det." Snälla Margret, berätta för mig, vad är en hora för dig?

Låt oss börja med att definiera ordet hora: Prostitution
(ytterst av latin pro-stituere, '(offentligt) ställa ut')
kallas den verksamhet där en eller flera personer utför
sexuella handlingar åt en annan mot ersättning. I folkmun:
billig brud. I praktiken: brud som folk vill ligga med,
gillar sex och därmed ligger när hon känner för det och
får tillfälle.

Sen när blev en brud en hora för att hon gillar att ligga?
Bara för att varken du eller denna blonda, populära
bloggaren gillar (eller får) ligga, rättfärdigar det
då män/pojkar/indiekillar/manshoror/svin/pretton att
kalla kvinnor som faktiskt ligger för horor? När skall
det blir okej för brudar att kunna "ligga som män",
när de känner för det, med vem fan dom vill, utan att få
omvärldens blickar i ryggen och uppmaningar om att tänka på
sitt rykte? När ska jag kunna komma ut från toaletten
på en efterfest med blossiga kinder och få en ryggdunk
och en high-five av mina vänner över min prestation,
istället för att smyga ut bakvägen och undvika folks
dömmande blickar över att jag tagit för mig sexuellt i
detta o så svidande patriarkat? Över att jag knullat
skiten ur nån stackars indiepojke och lämnat honom med
våta ögon och "när ses vi igen?" på tungan?

Istället för att sitta med blonda hårlockar och silikonbröst
och knappa på sin laptop med sina nypedikyrade naglar
och skriva om hur provocerad hon blir över sitt obefogade
horrykte hade jag dragit av mig juicy-overallen, glidit
ner till köttmarknaden och knullat skiten ur de där killarna.
Snacka om att provocera tillbaka.//