Is this it?

Kom precis hem från en av mitt livs tråkigaste dejter.
Killen dyker upp bakis, äter upp halva min pizza och
stirrar dött ut i luften när jag desperat försöker föra
konversationen framåt för att döda sista timman innan
jag måste ta bussen till jobbet. Ändå fortsätter jag
att träffa honom. Ändå fortsätter jag att hoppas på att
kanske kanske någonstans finns nåt litet fragment av
honom som jag skulle kunna älska (åtminstone tycka om
eller ligga med). Varför fortsätter vi att envisas med varje
jävla kille, varje drygfitta som någon gång i en nanosekund
verkat intressant. Varje pojkvän, som gör en mer olycklig
än lycklig. Varför fortsätter vi att försöka? Varför kan
vi inte bara inse fakta i god tid och G E  U P P?


Nu, en vecka senare (och ett antal sms vilka mina onyktra
fingrar lyckats komponera ihop). En vecka efter att ha lytt mitt
eget råd om att g e  u p p, upplever jag samma envisa ha-begär
i mitt stridslydsna hjärta om att "inte släppa taget"-  som jag
kände redan innan jag "gett upp". Samma "tänk om jag kanske
kanske kanske någonstans missade det där fantastiska fragmentet
av honom"
som han inte visade när vi väl dejtade (iaf senaste dejten).
Det blir kortslutning i hjärnan och när man väl handlat kommer överjaget
med kaskader av panikslagna påståenden. "VAD HAR JAG GJORT?"
och "MEN TÄNK OM" och "DU HAR BEGÅTT DITT LIVS STÖRSTA MISSTAG".
Jag har praktiskt taget badat i ångesten över ovetskapen om
vad jag går miste om.


Tills idag. Idag vaknade jag på Gibraltargatan och tog ett
djupt andetag och tänkte: maybe it's all for the best.
Liksom hey, jag försökte. Jag drog med honom hem, jag såg
till att få träffa honom igen, det var fint ett litet tag, men
det var ju egentingen ingenting för mig. There's plenty more
better tasting fish in the sea. Tänk egentligen vad mycket
tid och energi jag sparat mig själv, genom att acceptera
verkligheten, nuet, och helt enkelt släppa taget.


Skulle även vilja tillägga att den som inför alkolås på
mobiltelefoner borde få nobelpris.


xxxxxxxxxxxx
// Jeanne D'arc



Kommentarer
Postat av: Mary Jane

Livet går ju ändå ut på att ständigt få bekräftelse. Antingen är det från en själv eller - den enkla vägen, från en man. Att få det från en själv (Samantha i sex and the city som bra exempel) kräver betydligt mer arbete. TROR MAN! Saken är att vägen till att få bekräftelse är lika lång vare sig man får det från en själv eller från en man. För att killar ska nappa krävs VÄLDIGT MYCKET ARBETE. Ändå väljer man att försöka få bekräftelse genom killar, och inte genom en själv. Mitt mål är att lära mig att älska mig själv. Något som krävs mycket arbete och är väldigt jobbigt men som är betydligt mer VÄRT. För om man älskar sig själv är vägen till att bli älskad av män väldigt enkel.

VI ÄLSKAR OSS.

SNART.



Pussar

/mary jane

2009-07-24 @ 21:56:58
Postat av: Jeannce D'arc

Ja jag ska fan i mig lägga ner killar nu under en period, jag orkar inte mödan. Att vara beroende av någon annans bana och försöka anpassa sig efter den, så jävla förlöjligande i längden. Jaja. Ska leta böcker på bibblan nån dag.

Vi älskar oss

2009-08-01 @ 10:55:41

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback