inatt, kysste hon mig.
/Clementine
Välkommen
jag kastades ut i världen
fick en intelligens och en medvetenhet utan gräns
mitt i messmörsland står jag med opererat ögonlock
offer för människoslakt och kvinnoförakt
vad händer med allt som inte blir sagt?
Mary Jane
Männen i mitt liv
Denna bloggen är ju främst fokuserad på kvinnor i relation till män och vice versa. För att så att säga "kasta mig in" i diskussionen, eller åtminstone följa den röda tråden, kan jag börja med att beskriva min syn på män.
Utav diverse anledningar har jag i princip aldrig haft manliga förebilder. Alla människor jag såg upp till under uppväxten var uteslutande kvinnor och det var endast en eller två män på sin höjd som nästan kunde mäta sig med de gudinnor jag omgavs med. Utöver dessa män har jag nästan bara mött besvikelser i form av elaka pojkar som på något sätt bildat en - vad jag antar och hoppas är - skev bild av män. Jag var aldrig gravt mobbad av mina jämnåriga men som teaterapa och rappkäft har jag observerat viss illvilja från det motsatta könet. Var gång jag hördes eller syntes var de alltid där för att slita ner mig eller sätta mig på plats. Fysiskt eller psykiskt. Detta mönster och beteende upprepades i alla utav de relativt många skolor jag gick i. Alltså vet jag utifrån mina upplevelser att det inte är en fråga om tillfälligheter när just pojkar inte kunde tåla mig. Den enda klass där jag fick vara ifred dominerades av kvinnor. Såklart.
En smidigare tillvaro hade givetvis inneburit att jag höll käften, som dom sa. Men med starka kvinnliga förebilder i benmärgen var det praktiskt taget omöjligt att följa normen. Allt ovan kombinerat med vad jag hoppas är en naturlig självkänsla kunde bara leda till en tidig feminist som vägrade vara tyst och söt.
De män jag mött i både tidig ålder och tonårsliv har oftast gjort mig besviken långt mer än mitt eget kön. Frågan är om detta är en tillfällighet? Eller om vissa militanta feminister har rätt angående teorin att alla män är svin. Jag hoppas innerligt att det handlar om olyckliga sammanträffanden för både min och deras del. Att människor i allmänhet gärna är idioter. De "daddy issues" jag delar med i princip hela min vänskapskrets bidrar också såklart till min mansbild. En helt frånvarande fader från starten är något som givetvis påverkat mig. Men att sedan få veta att jag är långt ifrån ensam om bristen på en ansvarstagande fadersgestalt var en minst sagt intressant upptäckt.
Jag sätter mitt hopp till en framtida man eller kvinna som kan på det sätt som passar bäst... få mig att skita i vilket. Under tiden är det för mig intressant att fundera över om den avsmak jag ibland känner runt män egentligen är befogad. Eller om jag bara är en produkt av min miljö. Efter min lilla analys känner jag dock för att låta eventuell bisexualitet tippa över åt ett mer pålitligt håll.
Mia Wallace
Maybe we could be each others soulmates?
Sedan jag ganska uttryckligt i mitt förra inlägg redogjorde för mitt ointresse för den romantik som männen i denna stad hittills har erbjudit har mina tankar nästan enbart fokuserat på vänskap. Jag tycker nu att det är dags för att slå ett hårt slag för den ofta underskattade tjejkompisen.
På de senaste två åren har jag träffat två personer av kvinnligt kön som berört mig mer än någon man någonsin gjort under min livstid. Två underbara kvinnor som lyft mig, stärkt mig och som fått mig att känna en enorm kärlek. En av dem jag syftar på är en av skrivarna på denna blogg och jag säger det igen trots att jag förkunnat det många gånger; vid vårt första möte slog det mer gnistor än när Jack såg Rose för första gången. En vän som kändes som en barndomsvän efter en vecka. Den andra kvinnan jag pratar om gick i min parallellklass under hela gymnasiet. Vi pratade länge om att ses och ta en fika men fick självklart aldrig tummen ur. Nu två år senare har hon flyttat in i lägenheten tvärs över gatan och självklart har vi börjat umgås frekvent. Det är som hämtat ur en dålig svensk romantisk komedi, undantaget är dock att vi är heterosexuella kvinnor båda två. Båda dessa människor har gett mig starka glädjerus och jag har gått runt med en känsla som kan liknas vid nyförälskelse i magen.
Jag har reflekterat mycket över vad vi är villiga att göra för kärleken och har diskuterat just det ämnet med många av mina vänner. Många svarade att de i princip skulle kunna göra vadsomhelst om Mr. Right uppenbarade sig. Flytta till ett annat land – inga problem, egentligen ganska romantiskt om man tänker efter. Låta bli att göra den där jorden runt resan – Jag känner att jag vill satsa på det här förhållandet etc. etc. Och är inte det fantastiskt? Att vara villig att offra så mycket för en person när inga garantier ges. Jag tycker det är otroligt och har länge önskat att själv få uppleva den känslan. Sedan slog det mig att jag redan har upplevt det, inte genom en man utan genom en vän (självklart kan mannen vara vännen, kvinnan vara kärleken och viceversa) Och det har varit minst lika sagolikt, jag har bara inte insett det fören nu. Det talas om manlig kärlek, broderskap som någon speciellt och jag har tidigare känt en viss avundsjuka, tänkt att vänskap mellan kvinnor inte kan nå samma höjd som mellan män. Det systerskapet jag har haft turen att uppleva under min livstid tycker jag spräcker hål på den myten med råge. Jag är fast besluten om att vårda dessa vänskapsband för de har gett mig allt det jag fantiserat om att få uppleva själsligt med en man. Vem var det egentligen som myntade begreppet soulmate? Och sa denne någonsin att en vän inte kan fylla den rollen? För om det är möjligt har jag redan träffat fler än en.
E. Bennet
knark
Kvällsgodis
A T T V Å G A
Vill slå ett slag för Alice.
/ Clementine
normal
Jag kom ihåg när jag var liten och allt jag ville var att sitta på rehab och psykhem.
Jag ville bli isolerad från allt.
Ville sitta i ett vitt rum och banka mitt huvud mot en vägg tills det blev rött samt
kedjeröka på en altan ute i en öde skog.
Det var min högsta dröm.
Det kom jag ihåg idag.
/Clementine
Kvällsgodis
Männen i mitt liv
