Maybe we could be each others soulmates?



Sedan jag ganska uttryckligt i mitt förra inlägg redogjorde för mitt ointresse för den romantik som männen i denna stad hittills har erbjudit har mina tankar nästan enbart fokuserat på vänskap. Jag tycker nu att det är dags för att slå ett hårt slag för den ofta underskattade tjejkompisen.

På de senaste två åren har jag träffat två personer av kvinnligt kön som berört mig mer än någon man någonsin gjort under min livstid. Två underbara kvinnor som lyft mig, stärkt mig och som fått mig att känna en enorm kärlek. En av dem jag syftar på är en av skrivarna på denna blogg och jag säger det igen trots att jag förkunnat det många gånger; vid vårt första möte slog det mer gnistor än när Jack såg Rose för första gången. En vän som kändes som en barndomsvän efter en vecka. Den andra kvinnan jag pratar om gick i min parallellklass under hela gymnasiet. Vi pratade länge om att ses och ta en fika men fick självklart aldrig tummen ur. Nu två år senare har hon flyttat in i lägenheten tvärs över gatan och självklart har vi börjat umgås frekvent. Det är som hämtat ur en dålig svensk romantisk komedi, undantaget är dock att vi är heterosexuella kvinnor båda två. Båda dessa människor har gett mig starka glädjerus och jag har gått runt med en känsla som kan liknas vid nyförälskelse i magen.

Jag har reflekterat mycket över vad vi är villiga att göra för kärleken och har diskuterat just det ämnet med många av mina vänner. Många svarade att de i princip skulle kunna göra vadsomhelst om Mr. Right uppenbarade sig. Flytta till ett annat land – inga problem, egentligen ganska romantiskt om man tänker efter. Låta bli att göra den där jorden runt resan – Jag känner att jag vill satsa på det här förhållandet etc. etc. Och är inte det fantastiskt? Att vara villig att offra så mycket för en person när inga garantier ges. Jag tycker det är otroligt och har länge önskat att själv få uppleva den känslan. Sedan slog det mig att jag redan har upplevt det, inte genom en man utan genom en vän (självklart kan mannen vara vännen, kvinnan vara kärleken och viceversa) Och det har varit minst lika sagolikt, jag har bara inte insett det fören nu. Det talas om manlig kärlek, broderskap som någon speciellt och jag har tidigare känt en viss avundsjuka, tänkt att vänskap mellan kvinnor inte kan nå samma höjd som mellan män. Det systerskapet jag har haft turen att uppleva under min livstid tycker jag spräcker hål på den myten med råge. Jag är fast besluten om att vårda dessa vänskapsband för de har gett mig allt det jag fantiserat om att få uppleva själsligt med en man. Vem var det egentligen som myntade begreppet soulmate? Och sa denne någonsin att en vän inte kan fylla den rollen? För om det är möjligt har jag redan träffat fler än en.

 

E. Bennet


Kommentarer

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback