Efter tre veckor in i en parallell mellanrelation
där jag varken är kär eller inte kär i honom,
utan bara njuter av hans sällskap, kropp och
funderingar, stundvis. Vissa utvalda nätter,
överenskommelser och självklara gemensamma
promenader. Vi ifrågasätter inte. Vi bara går åt
samma håll. Utan att ta något för givet. Eller
kanske tillåta sig själv att ta något för givet,
för en gångs skull.

Jag har lärt mig av mina misstag, att inte hålla i det
man har alldeles för hårt. Jag håller så löst jag kan
för jag vill stanna kvar här ett tag. Ligga sömnlös
på hans bröst, prata knulla skratta gäspa hela
natten. Odefinierade.

Vilken bekväm jävla relation, tänker ni. Speciellt
om man inte är särskilt intresserad av att ha ett
förhållande med personen i fråga och ändå är i behov
av närhet, sex, bekräftelse etc. Frihet och njutning
i ett och samma paket. En verkligt (outtalad) lika-
sinnad att värma mina vinternätter. 

Ändå ser jag rött när jag ser (eller tänker på) honom
med nån annan brud. Trots att jag inte vill ha honom
vill jag fortfarande äga honom. Märka honom i örat
med ett varmt järn. Koppla honom, smäcka honom
på näsan och skrika "dumma hund". Ha honom i
min ficka, tillgänglig när jag vill men inte till någon
annan. Jag vill att han skall dyrka mig, bli brutalt
kär i mig, tillbe mig i hemlighet. Förstå vilket
privilegium det är för honom att jag väljer att lägga
min tid på just honom.

Men istället för att säga det till honom ler jag bara,
tar på mig mina kläder medan han fortfarande sover,
kysser honom farväl, och går hem i morgondiset,
fullt omedveten om a) när nästa gång vi ses blir, b) vad
han gör under tiden och c) med vem han gör det.

Men ändå.. är det inte det som gör det hela så spännande
egentligen?

/ Jeanne d'Arc