Här om natten diskuterade jag och DJ oss småtimmarna
igenom tillsammans med ett par trevliga män, whisky
och stämningsfull musik. Samtalen som växte fram
ur smått berusade tankar blev väldigt givande och jag
och DJ trivdes som indianen i kanoten. Men efter ett par
timmars prat slog det mig plötsligt att samtalen kretsade
kring två saker: man nr 1 och man nr 2. Vi hade alltså
under flera hundra minuter suttit och lyssnat och
drivit och frågat på om dessa män och deras liv
och bakgrunder utan att en enda gång få en motfråga.
Utan ett enda bevis på ömsesidigt (platoniskt) intresse.

Medveten om det här fortsatte jag att diskutera,
och kände hur irritatationen växte fram allt eftersom att
vi grävde djupare och djupare in i männens världar och
intressen. Till slut kunde jag inte förmå mig att fortsätta
på samma sätt i diskussionen utan att upplysa herrarna
och DJ om min upptäckt av vår konversations uppbyggnad.
DJ förstod direkt vad jag menade och slog sig för munnen
i förvåning över att hon inte sett mönstret tidigare, men
för vårat manliga sällskap var det lite svårare att förstå piken.
"Vadå frågor" och "jaha, vad ska man fråga då? Ge oss
lite hjälp". Jag undrade uppgivet om ingen av dem
undrade något som helst om oss och våra liv och bakgrunder
och filosofiska funderingar. "Mjo ..." blev svaret. "Men jag
kommer inte på någonting just nu.. Eller jo här har jag en,
vad vill ni att vi ska fråga er?".

Det var värre än jag trott. Här har vi suttit i timmar och
känt oss intellektuellt stimulerade, men så det här? Vilken
roll har vi spelat för dem i denna sociala konstruktion?

Efter diskussion kommer männen fram till teorin om att kanske
de konkurrerar med varandra om utrymmet i samtalen
eftersom att de av någon sjuk anledning ser varandra
som hot - men inte oss. Inte kvinnorna. De tävlar alltså
om uppmärksamheten i någon slags primitiv kamp om
utrymme, och förbiser helt och håller vår intellektuella
närvaro i rummet vilket resulterar i att vi intar någon slags
"kvinnoroll" som åhörare för den manliga battlen. Jag utbrister
"men vi då? Vi är fyra individer här med fyra olika bakgrunder
och livsåskådningar, vi har alla lika mycket att komma med!
Vi är ett lika stort hot!". Männen kliar sig i huvudet och 
skruvar på sig obekvämt. 

Och det är här det slår mig att precis så här är det med
80 % av min manliga bekantskapskrets och det har helt
glidit förbi obehindrat under näsan på mig. Vi lever i världens
mest jämställda land, jag är en aktiv feminist, och ändå
ser man så tydliga särbehandlingar i situationer man minst
av allt anar ojämlikhet. När det syns så tydligt att män tar
sitt uttrymme väldigt mycket mer för givet och som en
självklarhet än vad kvinnor gör. När män tar för givet 
att deras historier och anekdoter är så intressanta att de
är värda att tas upp i sociala sammanhang, och att alla
åhörare skall lyssna uppmärksamt på vad de har att
säga. Men när någon av det motsatta könet börjat
diskutera något av relevans för henne, blir hon avbruten
eller åsidosatt i diskussionen - för hon är uppenbarligen
inte värd lika mycket i det sociala sammanhanget. 

Då blir jag väldigt ledsen och bekymrad över hur små
de steg vi ändå tagit mot jämlikhet faktiskt är .. 

/ Jeanne d'Arc