Jag vill ta tillfälle i akt och säga vad jag hatar med mitt jobb. Jag hatar alla som kommer in och slänger sina smutsiga kläder i facet på mig och som senare skäller ut mig när fläckarna (SOM DE SJÄLVA FÅTT PÅ KLÄDERNA) inte helt gått bort. Jag hatar att behöva rensa ut deras fickor, knäppa upp ALLA knapparna på deras sjkortor. Vem fan knäpper alla knapparna på ett smutsigt plagg för att sen glatt stå och titta på när JAG ska knäppa upp dem. (Ja, de står kvar och tittar). Och jag hatar speciellt när en stackars fru som lämnar in sin mans rock och jag ber henne att kolla så att fickorna är tomma och ut ur en ficka trillar en kondom. Och när sonen, vars pappa är på affärsresa och hinner inte svänga förbi kemtvätten själv, lämnar sin pappas kostym som hade skatter jag aldrig sett förut. Ett piller, det var blått med bokstäverna VGR inristat. Och den skamsne mannen som lämnade in en skjorta med läppstift på skjortkragen. Klyschornas klyscha, jag vet, men det händer tydligen! Detta är vad jag hatar med mitt jobb.
Men så har vi honom, honom med stort H. När han kommer in genom dörren är det som i den där filmen när musiken tystnar, alla stannar upp och man har ställt en fläkt framför personen i fråga och filmat alltsamman i slowmotion. Sen kommer repliken: "Nobody moves, until (s)he moves!". Han är Så snygg, Så stilig, verkar Så rar. Han har ett snyggt leende. Snygga skjortor... Är trevlig och det bästa av allt är att han ber om ursäkt för att lämna in så mycket av sina kläder på kemtvätt. Och han ser inte ner på mig som dem andra gör. Och det absolut bästa på tvätten är att jag MÅSTE ta hans telefonnummer vid inlämning. Love it! Nu väntar jag bara på att han skall fråga efter mitt.

/Mary Phelps Jacob