Det är alltid en fantastisk syn att beskåda
svenskarna den första vårdagen; som kisande mullvadar
kliver de ut ur sina bon och tittar nu upp istället för ner.
De bemöter blickar, och bär blå, gula, gröna ja,
till och med blommiga eller prickiga kläder.
Fräknar gror, knoppar brister och leenden likaså.
Det är nästan så man bländas av alla dessa
vita tänder som gömt sig bakom en mörk gardin
i många, långa, kalla månader.

Ibland känner jag en sådan varm sympati för
människorna som kommer ifrån samma land som mig.
Som bestämt sätter sig i knappa plusgrader med filtar
på uteserveringarna. Så fort solstrålarna tittar fram
sänker sig axlarna på det tappra folket som en våg,
och ögonlockar faller ned med en djup, kollektiv 
och högst innerlig suck. Vi sitter ju alla i samma båt,
och vem som helst vet ju att det inte är normalt med
endast tjugo minuter av solsken i hela december månad.
Inte är det konstigt att folk tittar ner mestadels av året.
Det gör ju jag med. 

Ändå försöker jag bemöta blickar i den mörkaste 
av tider; de ryggar tillbaka och säger:
"Du, ska vi inte vänta med det där tills våren?"
"Nej, det ska vi inte! Nu tar vi en svängom!"
säger jag, tar tag i närmsta kroppsdel och 
svänger runt mullvaden framför mig. Den
tittar på mig kallt, trött och går tyst därifrån
tillbaka till sin trygga vrå. Ensam står jag kvar;
även jag trött, knäckt men mest desperat. 

Mitt huvudsakliga problem (och möjligtvis fördel)
i denna fråga är just att jag aldrig ger upp och tänker
att det måste finnas mullvad där ute som som inte
skulle ha något emot av att bli väckt. Jag kan väl 
inte vara den enda som är trött på att vara nedgrävd 
under jorden, blind och törstig?

Tillsammans skulle vi titta uppåt, ta en svängom och
sakta skulle vi känna fjädrarna växa ut på våra armar.
För vem vill inte hellre vara en fågel än en mullvad?


Mary Jane