Jag kommer inte kunna tillföra något nytt, ändra någons perspektiv eller ge någon en aha-upplevelse i kommande inlägg - mitt mål är dock väldigt simpelt och motiven egoistiska. Jag vill upprepa och traggla in ett gammalt och välkänt faktum som ändå tycks vara så svårt att tillämpa i praktiken en gång för alla. Mest för min egen del. Om jag nu mot all förmodan skulle lyckas påminna någon mera av bara farten kan vi som en enda stor familj hjälpas åt att pränta in budskapet lite djupare så det blir svårare för de gamla tankarna att äta sig sin väg tillbaka in i  vårt medvetande.

Okej, nu har jag byggt upp förväntningarna genom mitt smäktande intro; men seriöst hejda er, det är ingen revulotionerande upptäckt alls. Det är faktiskt rätt pinsamt att jag som en sista utväg skriver ner det i cyberspace för att det ständigt skall finnas där och påminna mig om att jag inte behöver någon jävla man för att vara lycklig. För om det nu var sanningen skulle det innebära att jag varit olycklig i snart 20 år - och nog för att jag kan vara melodramatisk så är det påståendet lite väl magstarkt till och med för mig.

Så länge jag kan minnas har det bland mina vänner varit lite av en tävling vem som har haft flest män i deras liv. Det har alltid varit högst upp på önskelistan och lyckan har aldrig betraktats som komplett utan en kärleksfull partner vid sin sida. Om jag skulle räkna upp alla de gånger i mina tidiga tonnår som jag fick höra frasen "JAG VILL HA EN POJKVÄN" förtvivlat utropas skulle ni alla förvandlas till sten. Inte en enda gång ifrågasatte jag vår desperation, utan anammade den och fann mig själv vara den som gav uttryck för dessa plågorop på en daglig basis.

Jag är förbannad. Varför var det ingen som gav mig en käftsmäll och läxade upp mig när jag som trettonåring började visa tecken på att falla in i detta självömkade mönster? Då hade jag kanske sluppit den kampen det faktiskt är att bryta en dålig vana. En destruktiv dålig jävla vana. Det värsta är att det inte hjälper att vara logisk, logik fungerar inte på min hormonstinna hjärna - det enda som fungerar är att traggla och hoppas att jag lyckas trampa upp en ny stig i mitt undermedvetna där nya bättre tankar kan färdas. Kommer du ihåg när du skulle lära dig multiplikationstabellen? Hur du rabblade tills du nästan slog knut på tungan 5x5=25 5x6=30 5x7=35? Byt ut det mot "Jag behöver ingen man för att vara lycklig" och där har du mitt dagliga mantra. Mia Skärringer skulle varit stolt. Problemet är att det är så förbannat svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag är så vann vid att betrakta mitt liv som ofullständigt att när jag nu helt plötsligt skall vara nöjd och tillfredställd (vilket jag innerst inne faktiskt är) kan jag inte låta bli att känna mig lite konfunderad. Vad ska jag nu prata om och beklaga mig över? Och som alla beroenden är det otroligt lätt att få återfall. Förändring kräver sin självdiciplin. Tolv helvetiska steg som man måste kliva över innan man ärligt kan säga att man har blivit kvitt ett dåligt beteende. Detta får bli mitt första steg, ett erkännande och en smäll på fingrarna på samma gång. Jag behöver ingen man för att vara lycklig.

A small step for mankind, but a huge step for me.

E. Bennet