Dejtingångesten

Jag har inte allt för sällan försatt mig i situationer där jag och en attraktiv ung man möts under oklara förhållanden för att nosa närmare på varandra. På samma sätt som att jag raggat på många män, legat med många män har jag även dejtat många män. Jag är mästare på att manipulera fram ett klassiskt dinner-and-a-movie-scenario, och det är nästan alltid jag som tar initiativ till att ses. Och jag är jävligt bekväm i att vara den som bestämmer. Den som väljer att Dig vill jag träffa igen, vad sägs om den här tiden och den här platsen.

Detta faktum, att jag gillar att arrangera dejter, gör mig inte mindre nervös inför dem för det. Jag har varit så nervös att jag nästan spytt innan vissa möten. Jag har fått magknip, panik på vagnen in och lagt band på instinkten att hoppa av och vända hemmåt. Jag varit på plats fyrtio minuter för tidigt, inte klarat av att äta någonting innan. Rökt alldeles för många cigaretter. Druckit alldeles för många öl.

Inte nog med den fysiska nervositeten. Vi har också tankarna! Är vi vänner som ligger? Fan! Vill han bli ihop med mig? Fan! Vill jag bli ihop med honom? Fan! Han kommer inte dyka upp! Fan! Är jag för på? Fan! Är det här en konspiration mot mig alá 10 things I hate about you? Fan! Vad är haken? Fan! Varför skulle en fantastisk kille som han vilja vara med någon som mig? Han vill bara ligga. Det kommer rinna ut i sanden. Jag kommer bara att bli besviken. Och om han inte svarar på sms, har han fått ragg på annat håll. Jag kommer dö som Jane Austen, cynisk och bitter och pank och singel och barnlös och ensam och miserabel.

Jag örfilar mig själv. Nu får det fan i mig vara nog. Jag upprepar det som jag och mina närmaste upprepar för varandra varje gång vi försätter oss själva i den neråtgående tankespiralen. Time will tell. Det får bli som det blir. Om det blir nåt så blir det nåt, om inte så var det inte meningen. Om han inte dyker upp är han ett as som vi ändå inte vill träffa igen. Om det bara är sex så är det fine, sex är gött. Om det inte känns bra så släpper vi det. Och jag kommer absolut inte dö som Jane Austen. Jag må redan vara cynisk och bitter och singel, men att jag blir pank kommer aldrig inträffa, och är jag barnlös får jag väl lösa det på egen hand. Och jag dör hellre ensam än med nån idiot jag nöjt mig med.

För inte allt för länge sedan skrev jag om att jag aldrig någonsin träffar någon jag vill träffa igen efter första mötet. Jag som nästan blivit bekväm i att sova ensam. Och som om jag affirmerat det hela står jag nu här med en attraktiv ung man under oklara förhållanden och trampar vatten. Självklart dyker alla dessa panikartade frågeställningarna upp i mitt huvud under timmarna mellan kommunikationen, och vad jag vill är nästan mer oklart än aningarna om vad han vill.

Men en sak är jag säker på. Jag vill nosa närmare på den här. Och det kommer bli bra hur det än artar sig.

Huckleberry

Kommentarer

DINA TANKAR OM INLÄGGET:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (visas inte)

URL/Bloggadress:

Tanke:

Trackback