Detta var en dagboksanteckning skriven av mig daterad 20 Jan 2010 alltsa endast en manad sedan. Anda kanns det som valdigt lange sedan och jag blir alltid lika fascinerad över hur snabbt en manniska kan forandras. Speciellt nar denne ar pa resande fot.

Jag ska beratta om min semester-flort, en magisk saga pa manga satt. Men alla sagor maste ha ett slut, och detta slut forstordes av verkligheten. A andra sidan var slutet valdigt annorlunda fran alla andra slut jag varit med om, vilket endast kan ses som positivt. Fairytale-endings ar valdigt mycket min kopp te, anda verkar tekannan alltid befinna sig i andras liv. Skillnaden nu ar att min installning till verkligheten har forandrats och detta with a little help from Many Men faktiskt. Lat mig ta det fran borjan:

Med E.Bennet som reskamrat bestammer jag mig for att flyga till andra sidan jorden for att fa se nya vyer, lara mig ett och annat och kanske fa en liten solbranna pa kopet. San Francisco, California var vart forsta mal. Med blaogda 60tals drommar och blommor i har, landade vi utmattade efter en hard svensk host. Vi skulle starta om pa nytt, traffa nya manniskor och kanske fa tillbaka den dar gnistan som sedan lange tappats bort. Original-planen var att volontararbeta pa ekologiska gardar mestadels av tiden, en tanke jag trivdes alldeles utmarkt med; hart kroppsarbete och inte en ung pojke sa langt ogat kan se. Fly fran Goteborgs kalla indie anorektiker.

Dock skulle vi ju se San Francisco, detta kan man ju inte undga nar man befinner sig i norra California, och vad hander om inte det jag tvivlade starkt pa? Jo, vi hamnar i ett hav av unga amerikanska pojkar. Jag hade ju inte ens packat kondomer! Jag skulle ju leva med handerna i jorden och huvudet bland regnmolnen som jag alltid gjort. Mojligtvis titta ner ibland och gladjas at en skordad potatis.Nu blev vi serverade pratglada, varma, valmaende amerikanska pojkar pa silverfat, och ni kan ju forestalla er hur jag reagerade; det har var betydligt roligare an potatis.Jag blev speciellt betagen av en pojke; denne langa, morka, lugna S och med nyfunnet mod grabbade jag tag i honom pa nyar efter en och en halv flarra vin. Det hela slutade med oss bada i samma sang. Torr som snus efter en host i celibat visste jag inte vad jag skulle ta mig till av detta nya. Anda kandes det sjalvklart och natten var inte bara ett engansligg utan det var aven valdigt romantisk. Under ett tillfalle tog han tag i mitt ansikte och kysste langsamt varenda liten del av det i minst tio minuter. Jag menar OH MY GOD. Lat mig informera er om att senast nagot sadant hande var... aldrig. Det var otroligt uppfriskande att ha lyckats fanga nagon som jag faktiskt ville ha. Nagon som jag var otroligt attraherad av. Efter ett liv av att nast intill endast motvilligt lyckats fa fyrtioariga afrikaner eller tjugotreariga, nervosa virgins pa fall fick jag nastan tarar i ogonen av denna nya fangst.

Hur som helst sa kom dagen da vi skulle lamna San Francisco och aka vidare pa vart aventyr. Da jag var allmant cool och "brydde mig inte sa mycket" om att vi aldrig skulle ses igen, var han det ocksa. Vi hade en sista natt tillsammans och bakfulla dagen efter sa vi kort och gott: "Tack och hej. Good luck".Jag ska dock forklara for er vanner; bussresan fran San Francisco var en av de mest omtumlande, forvirrande, sorgligaste resor jag gjort. Det var oundvikligt; hoppsan, jag hade minsann blivit lite kar. ("Men jag ar fast med en romantisk forbannelse. Allt jag ror vid kan bli min framtida romantiska drom i aratal.")

Innan jag akte fick jag hans adress ("I'm awesome at writing letters") och eftersom han pluggar kreativt skrivande pa NYU tror jag han tyckte om tanken om att fa brev fran sin svenska alskarinna. Vafan, vem skulle inte? Med pennan i handen formulerade jag tva brev; det forsta fyllt med mina tankar om livet, varlden och manniskor, det andra ett mer roligt och avslappnat brev. Allt valdigt planerat sa att han skulle fa basta uppfattning om mig. Jag ville fa honom pa fall aven om vi aldrig skulle ses igen. Jag ville att han skulle dromma om mig. Ni kan ju forestalla er hur nervos jag blev da vi insag att vi var tvugna att kopa en ny flygbiljett hem (amerikanska immigrationslagar osv) och att de billigaste biljetterna flog sjalvklart fran New York. Dar han bor.

Uppsnarjd i det bla borjade drommandet om vart mote i den stora staden. Snon, central park, en kyss under en ensam gatlykta var givetvis med i bilden. Jag tankte att han kanske var den jag vantat pa. Nu nar livet vant sa snabbt och jag faktiskt fatt tillbaka den dar borttappade gnistan kandes det inte omojligt att en kille som jag gillade, kanske gillade mig tillbaka. Sa javla pjakig ar jag ju inte. Nej, egentligen ar jag fantastisk.

Med den attityden landade jag i New York och dagen kom da jag efter tva manader skulle traffa honom igen. Oundvikligen var jag anda sjukt javla nervos men E.Bennet lugnade mig och sa: "Tank pa vad vi laste om pa Many Men - forsok att tanka pa vad du tycker om honom, istallet for fundera om vad han tycker om dig. "Helt arligt nagot jag ar valdigt dalig pa, da jag lever i en dimma av bekraftelsebehov tjugofyrasju.

Vi traffades pa ett fik och oforklarligt tog han med sig sin kompis. Buddy-tackmantel? Romantiken var nere pa noll, men det var inte bara det. Nagonting fattades. Jag insag snabbt att vi aldrig traffat varandra i nyktert tillstånd! Vad sorgligt, men ack sa uppväckande. Jag var anda cool, jag var stabil, jag skamtade, jag flortade och jag lutade mig tillbaka for att se hur han skulle hantera situationen. Han var nervos, ointresserad av vad jag haft for mig och faktiskt inte ens speciellt snygg.

Jag ringde E.Bennet och gick med ett Tack och Hej, och Good luck.