You're welcome miss
En kar van gav mig en egentillverkad dagbok dagen innan jag lamnade min hemstad for att gora som sa manga andra tidigare gjort - grava efter guldet i USA. Hon sag pa mig med sina visa ogon och formanade mig "hur upptagen du an ma vara se till att i alla fall skriva NAGRA rader om dina upplevelser i boken - det kommer vara sjukt roligt att titta tillbaka pa om nagra ar" Vi far se hur det blir med den saken tankte jag och sag for min inre syn alla tomma anteckningsblock dar hemma som efter en vecka av kontinuerligt skrivande forblivit sorgligt tomma. Uppenbarligen kan en manniska forandras, for denna dagbok har varit en raddare i noden nar alla intryck och upplevelser fullkomligt overmannat min stackars hjarna. Vad som fran borjan forvantades bli en relativt kort reseepilog utan storre entusiasm har nu tva manader senare forvandlats till en komplett roman.
11 december 2009 blott ett dygn efter ankomsten till det forlovade landet skriver ett nagot omtumlat jag foljande:
Flygresan var lang, baken om. 24 timmar for att vara exakt. Varat bagage var aven forsenat sa vi fick vanta 3h pa flygplatsen innan det anlande. Vi roade vara trotta rumpor och tomma magar med det mest halsosamma vi kunde komma pa - Sushi. Vi fick varsinn check pa 15 $ som tack for besvaret av en flygvardinna med bred texas dialekt (hon kallade mig sweetie i en nedlatande ton, nar jag inte forstod vilken av alla lappar i min parm som var mitt boarding pass) Efter 20 bitar friterad sushi lamnade vi flygplatsen for att bege oss till varat hostel med vaffelfrukost. Hello america. Vart nyttighetslofte kommer bli svart att halla var insikten den kvallen.
Jobbig resa i osigt regn. Vi tog en cable car 10 meter upp for en backe for att en relativt tjock amerikanska sa att det var "way to faaar to walk". Vaskorna var tunga, benen likasa. Forsta miraklet dock! Vi anlander till Hostelet och ser till varan forskrackelse att det inte finns nagon hiss. Vi maste alltsa bara vara 23 kg tunga vaskor upp for trappa. efter. trappa. MEN da kommer hallelujahkören och en italienare som erbjuder sig att bara min vaska till femte vaningen - en insats som inte kan ha kommit utan en kopios mangd blod, svett och tarar. Efter detta sager denna underbara man foljande:
"So if you guys wanna have a party or something just come down, drinks on me!"
Det tog fem minuter. I'm in love! (I resan inte i honom)
Vi orkade sjalvklart inte festa, utan lade oss i varat terpentinstinkande rum och somnade bums med lyset tant och glasogonen pa. De foljande inlaggen i dagboken handlar endast om min overvaldigan av alla fantastiskt omtanksamma och framfor allt hjalpsamma manniskor. Mote efter mote dar jag med stora ogon och gapande mun statt som ett efterblivet fan fragandes "menar han mig" nar nagon spontant kommit fram for femtielfte gangen och fragat om jag behover en vagbeskrivning. Det ar roligt hur jag nu nastan tre manader senare ser tillbaka pa hur tacksam och efourisk jag blev av lite vanlig javla trevlighet. Det ar uppenbarligen inte sarskilt svart att tillfredstalla mig. Lyssna pa mig, be nice och jag ar sald fortare an du hunnit saga big mac.
Jag har gatt snart 20 ar i Goteborg och tillfallena da nagon spontant varit genuint trevlig kan raknas pa handens tio fingrar. Jag spenderar tio minuter i ett annat land och manniskors artiga satt bokstavligt talat trycks ner i halsen pa mig. Manniskor som efter en timmes lang konversation erbjuder sig att ta med sig lilla svenska mig pa det ena eventet efter det andra. Sjalvklart finns det faktorer som inte bor glommas bort. Att vara en exotisk svenska alldeles ensam i stora vida varlden vacker de flesta personer av manligt kons "ta hand om, visa runt, kanske fa ligga"-instinkter till liv och manniskor pa resande fot ar i allmanhet mer oppna for att stifta nya bekanskaper med andra. Det ar val 50 % deras fortjanst och 50 % min. Hur som helst ar det en win win situation och jag bavar infor hur jag ska hantera livet i en varld dar a side of niceness inte ar inkluderat i priset. Jag har dock en vecka kvar bland tvalfagra pojkar med rumphakor och en 20 timmar lang flygresa hem. Det borde vara nog med tid for att lista ut ett satt att piska fram artigheten i den svenska mannen, for jag kanner for forsta gangen pa lange att orken att ta sig an ett sadant uppdrag finns.
E. Bennet
Kommentarer
Postat av: E. bennet
som mary jane skrev i kommentaren till sitt forra inlagg - detsamma galler moi! Fixa min styckeindelning och jag ar forevigt tacksam!
Trackback
