Amerika. Varldens enda supermakt. Framstaende inom mediavarlden, teknikvarlden, med en hog levnadsstandard. Varldens basta land enligt drommare. The land of possibilities.

Vi akte hit med manga fordomar; nagra som har bekraftats och nagra som har eliminerats. Da vi bestamt oss for att resa runt i California - amerikas mest liberala stat, sag vi framfor oss hippies dansa runt med blommor i haret. Vi hade hoga forhoppningar och eftersom att wwoofandet (volontararbete pa ekologiska bondgardar) var var hogsta prioritet trodde vi att vi antligen skulle fa komma ifran den patriarkaliska versionen av karnfamiljen.
Vi sag for var innre syn en plats dar alla delar lika pa hushallets resurser, dar manniskor som inte ar av samma blod kan leva i harmoni som en temporar familj.

Var forsta anhalt var pa en gard norr om San Francisco hos ett gammalt par, vi kallar dem Peter och Susan. De flyttade ifran civilisationen pa 70-talet for att skapa sig en alternativ livsstil. Utan elektricitet och rinnande vatten levde de med sin lille son uppe i bergen i over tio ar. Tillsammans byggde de ett hem och tillslut fick de aven vatten och el. De har dock behallt sin enkla livsstil (de avstod t.ex. fran att skaffa fler barn for att inte tara pa miljon och bidra till jordens overbefolkning) och lever i frid med musik, vin och mat som deras storsta intressen. 
Deras aktenskap ar stabilt och trots att de har varit gifta i snart 50 ar tar de fortfarande en varm dusch tillsammans varje morgon. 

Vi blev makta imponerade nar vi traffade dem - var det verkligen sa att vi antligen hade funnit ett par som har lyckats leva tillsammans och fortfarande behallt gnistan? Vi bada skilsmassobarn som sedan lange tappat hoppet for det lyckliga och fram for allt det jamlika aktenskapet. De forsta fem dagarna verkade det som att vi hade funnit undantaget. Vi hjalpte dem att bygga i tradgarden och vi sag hur Susan arbetade fullt lika hart som Peter. Sida vid sida stod de och deras fysiska anstragning var i symbios med varandra. Eftersom vi stod for skotseln av hushallsarbetet den forsta tiden levde vi lyckligt ovetande om den egentliga uppdelningen av konsrollerna. Vi lyssnade pa Peters langa utlaggningar om manskliga rattigheter, Amerikas bristfalliga politik, hans involvering i diverse olika motstandsrorelser. Med nagot halvoppna munnar satt vi som hypnotiserade, fascinerade over att antligen ha funnit en man uppvuxen med 50-talets konservativa synsett och som trots detta verkade ha brytit sig ifran sin generations asikter. Efter 5 dagar av nyforalskelse borjade fasaden dock sakteligen krakelera.

Det gick inte att undvika, aven detta par hade inte lyckats bryta sig fria ifran den stereotypiska uppdelningen av hushallsarbete. Peter alskade att hanga i koket - observera dock inte framfor spisen, utan halvt tillbakalutad i sin favoritfotolj med vinglaset i handen med en perfekt utsikt over kvinnorna som arbetar i koket. Efter middagen nar det var dags att roja undan, satt han kvar med vinglaset och gjorde inte nagon som helst ansats for att hjalpa till. Gitarren plockades fram, vinet fortsatte att floda under den halvtimmen det tog for oss att gora koket tipp topp igen. Proceduren sag likadan ut varje kvall. Sakta men sakert borjade ilskan att pyra, besvikna over att varan drombild bara var en simpel kuliss. Vi bestammde oss dock for att gora ett experiment som en sista chans for honom att ta sitt fornuft till fanga. For kanske var hoppet anda inte helt ute, kanske var det bara narvaron av tva snygga svenskar som gjorde honom overvaldigad. Kvallen av revolution var kommen; som vanligt plockade vi undan grytor, tallrikar och kastruller men lamnade kvar hans vinglas for att se om han sjalv skulle ta initiativet och plocka undan det. Spanda och forvantansfulla entrade vi koket dagen efter och mycket riktigt sa stod vinglaset kvar i exakt samma position som vi lamnade det. Vi visste inte om vi skulle skratta eller grata, ta narmaste k-pisst och avratta honom pa plats eller ha en lang forelasning for Susan och informera henne om att det inte ar forsent att forsoka att lara den gamla hunden att sitta en gang for alla.

Situationen var knivig - dessa manniskor gav oss mat och husrum for nastan inget arbete alls. Vi akte dar ifran utan att ha gjort nagon storre insats annat an att pa svenska svurit och forbannat mannen i husets passivitet.

Nasta gard vi besokte sag rutinen ungefar likadan ut, fast snappet varre. Kvinnan som var vart overhuvud hade varit delaktig i the summer of love i 60-talets San Francisco och sedan bott i olika kollektiv. Varje vecka holls det karleksmoten dar alla sade hur mycket de alskade och uppskattade varandra. Det var ocksa dar hon traffade sin nuvarande man, vi kallar honom satan. Satan arbetade som advokat och tjanade in brodfodan. Varje kvall stegade han in i koket likt en trotsig femaring och med putande underlapp fragade han med gnallig rost vad hon hade lagat for middag. Eftersom vi stod for den storsta delen av matlagningen blev det darav enbart en vegetarisk kost och som alla vet ar gronsaker inte sarskillt populart bland de flesta femaringar. Satan tog en kort blick pa varan nyttiga linsgryta rynkade pa nastan och gick till kylen for att istallet gora sig sjalv en peanutbutter-jelly sandwich. De nastkommande kvallarna hade han med sig en halvaten meny fran Mc. Donalds.

Na, vad kan vi lara oss av detta barn? Aven hippieaktenskapen har sina inovade roller. Fragan ar om varan generation kan bryta detta djupt rotade beteende.


E. Bennet & Mary Jane