Jag har väldigt svårt att få upp mungiporna
på beställning. Det har blivit en motgång för
mig, för folk tolkar det som att jag går runt
och är arg hela tiden. Eller sur. Eller uttråkad.
Min krokilärarinna sa till mig på vårt utveck-
lingssamtal att "du har väldigt stor begåvning,
men du ser så jävla uttråkad ut". Jag ber så
hemskt mycket om ursäkt om jag inte sitter
med världens flin när jag målar pensionärs-
balle eller seriöst försöker teckna av nån
anorektikers nyckelben. Min klasskamrat
J däremot, hon har ett konstant leende på
läpparna. Visst känns det mer behagligt än att
hela tiden se arg ut, men efter att ha studerat
hennes ansikte under åtskilliga lektioner känns
leendet mer maniskt än behagligt efter ett par
timmar. Ganska obehagligt. Och om mina mungipor
faller nedåt av sig själva när jag går till bussen,
diskuterar hetsigt eller målar kroki så finns
det väl fan ingenting jag kan göra åt det. Att
jag dessutom i perioder är cynisk och bitter,
och dessutom kritisk mot min omgivning
försämrar mina förutsättningar för att bli miss

universum avsevärt, iallafall i år.

Detsamma hände här om veckan när jag var
på nån sorts hemmafest hos min klasskamrat
och random kille försöker mata mig med glass. Jag,
efter att ha jobbat en hel dag, och fastnat i en konstig
obekväm situation med en kille jag dragit med
som verkar heltänd på mig (medan jag mest är
äcklad av honom), är väldigt trött, och ännu mindre
pigg på att bli MATAD. Att jag dessutom är laktos-
intelorant försvårar saken markant.

Fan vilken tråkig brud, tänker ni. Killen försökte ju
bara mata henne med glass. Varför ler  hon inte
stort, tar emot glassen i munnen och fnissar
behagligt efteråt? Well, hade jag varit lite mer tipsy,
kåt och villig hade jag kanske gjort det, för att få
ligga. Men inte den här gången. Och senare får jag
höra från samma kille "varför är du så jävla arg?",
vilket i princip betyder "kan du inte vara lite lätt, en
lätt brud. behaglig, skratta lite, prata om lätta saker
och tycka att jag och min musik är fantastisk och
slicka min röv lite och hålla med mig och sen följa
med mig hem och stöna lite behagligt i mitt öra
när jag på ett väldigt svenskt, tamt sätt tar dig i
tre olika ställningar under femton minuter och
sen förväntar mig en klapp på huvudet och lite
skedande efteråt för att bekräfta att jag är en
duktig duktig pojke".

Jag blir så jävla trött. Varför ska brudar helst vara
snygga, lätta, lagom smarta och ha lagom med åsikter,
lagom mystiska, men framför allt vara så jävla glada.
Det skulle aldrig gå upp för mig att säga till en kille
"varför är du så arg" eller "är du sur" eller "var inte
så svår". Som brud ska man lirka med de där killarna som
inte har ett konstant leende på läpparna, men om
en brud är svår, ja det är fan inte okej. Bjud till lite
för fan, annars får du gå hem.

De här gamla, illaluktande könsstereotyperna liknar
femtiotalets hemmafrusideal. En behaglig geisha,
prata när du blir tilltalad kvinna, och prata inte för
mycket, och lyssna på vad mannen har att säga.
Och FÖR GUDS SKULL KVINNA, GLÖM INTE FÖR
ALLT I VÄRLDEN ATT LE!

"Varför ler du inte?" frågar han. Jag svarar "Well
make me smile then". Se det som en utmaning.

/ Jeanne d'Arc