Igår träffade jag en pojke med konstig dialekt och en passion för fotografering. Under kvällen fick jag lära mig om  vilka filmer han sett, vilka tv-serier han gillar, hans åsikter om Sverige och världen och om hans förhållningssätt till livet. Vi pratade om våra uppväxter och istället för att fråga mig om min så satt han och försökte komma på historier om sin egen. Istället för att spinna vidare på mina politiska åsiker så var han tvungen att relatera till sin egen utgångspunkt. Istället för att se mig i ögonen tittade han ner på det blanka vattnet vid rosenlundskajen och betraktade sina egna.

Detta var en ren platonisk relation mellan en (icke besläktad) man och mig, något mycket ovanligt i mitt liv.  Att jag inte ligger med killen i fråga alltså. För det råkar oftast alltid hända på ett eller annat sätt. Det här var alltså något ovanligt. Att jag inte först ligger med en kille, sen projicerar mina omöjliga fantasier och krav på honom, att jag sen träffar honom igen och blir oumbärligt besviken men sitter ändå kvar där vid den döende elden och slår förtvivlat ihop mina flintastenar och blåser för att desperat hålla det hela vid liv.

Jag träffar aldrig någon som jag vill träffa igen efter det. En vän sa till mig igår att jag har ett litet svart cyniskt hjärta, men det är inte sant. Mitt hjärta är stort som fan, och blodrött. Visst är det cyniskt, men cynism går att bota. Jag träffade mitt ex här om dan och det liksom brände till i mitt stora, cyniska, blodröda hjärta, i konturerna där hjärtat läkt ihop det senaste ett och ett halvt åren. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin älskat på det sättet. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin velat träffa igen efter första dejten.

Och min största rädsla och tanke som förföljer mig vart jag än går nu för tiden är att jag aldrig någonsin kommer att träffa någon. Någon som ens orkar försöka förstå mig. Någon som ens orkar fråga mig om min livsåskådning. Någon som ens orkar titta mig i ögonen. Någon som förstår att mitt hjärta inte alls är litet, svart och cyniskt. Någon som förstår att det är stort och blodrött och krackelerat. Att det behöver konstant omvårdnad och uppmuntran. Kärlek utan gräns.

Men hur ska någon någonsin kunna förstå det? Och om någon förstår, hur ska denna någon orka?

Jag vet inte vad jag vill med den här texten.
Det är så här jag känner just nu iaf.
Tack för din tid.

Huckleberry