Framför mig sitter min syster. Min allra käraste, lilla, fast stora, lillasyster.
Jag har alltid varit en förebild, den som tagit hand om och den som vetat bäst, men nu, snart har hon vuxit ikapp mig. Det är tre år emellan oss så jag har alltid haft ett försprång. När hon började i mellanstadiet började jag i högstadiet, när hon började i högstadiet började jag på gymnasiet, och jag hann göra alla de där första-grejerna före henne. Jag kysste en kille, jag blev full, jag spydde på fyllan, jag rökte cigaretter, jag rökte gräs.
Jag berättade om allt detta för henne sena nätter när vi inte kunde sova och hon avundades mig, men guidade samtidigt mig. Precis som det ska vara.

Så kom min syster in i puberteten och hennes liv tog plötsligt fart. Hon blonderade sitt hår, kletade på smink, tjuvrökte och smsade med killar. När jag själv gick i högstadiet färgade jag håret rött, kajal var det enda som rörde mitt ansikte, cigaretter var för töntar och killar var töntar.
Snabbt var hon hack i häl mig, och jag som precis börjat.
Jag blev chockad och stressad. Bara hon inte förlorar oskulden innan mig.

Detta blev (tack och lov) inte ett faktum, men det var nog här det började.
Då när vi båda var påväg att bli kvinnor och likheterna blev fler.
Syskonrivalitet hade jag alltid känt på olika sätt, men inte så här.
Det här var deprimerande, tärande. Hjärtskärande.
Jag vände mig om och såg på min syster.
Hon fick allt hon ville, utan att ens vilja ha det speciellt mycket.

Och jag började att jämföra;
Jag fick min första finne när jag var elva - hon har hy som en babyrumpa.
Jag får fett hår efter en halv dag - hon kan gå en vecka och håret är felfritt.
Jag har tunnt, risigt hår - hon har glansigt, välvårdat hår.
Jag ser ut som en babian på alla bilder som tas på mig - hon är född fotogenisk.
Jag kysste min första kille när jag var femton - hon när hon var elva.
Jag hade filmkvällar med mina tre, enda vänner i högstadiet - hon var populärast i skolan och festade varje helg.
Jag har fortfarande inte haft någon riktig pojkvän - hon firar nu snart åtta månader med sin first löööööv. 

Varför varför varför? Varför slog generna så snett hos mig, men så perfekt hos henne?
Jag beklagade mig och fick försök till hjälpande kommentarer tillbaka:
"Men du har ju mycket mer skinn på näsan än vad hon har"
"Du är betydligt mer intressant än vad hon är; man lär sig mycket av att leva ett lite tuffare liv".
WHATEVER. Jag vill byta plats! Jag vill inte ha skinn på näsan! Jag vill ha flyt!

Och så kommer den dagen där jag var för en månad sedan, då allt blir bekräftat;
min syster har fått erbjudande om att åka till Milano och jobba som modell. 
Av alla yrken på jorden så ger universum henne det mest statusfyllda och glassiga jobbet på jorden på ett silverfat. Hon rycker på axlarna och ler; ja, varför inte? säger hon. Det är gött med lite extra pengar.

Ska jag nämna att hon är femton år gammal? Ska jag nämna att jag, nyligen gymnasieexaminerad, i samma veva har sökt jobb i tre månader och får tillslut en halvtidstjänst på Burger King med minimilön?

Ni hör. Det är endast bitter sörja som rinner ur min mun, och där kommer vi till min stora fråga;
HUR SKA VI UNDVIKA ATT JÄMFÖRA OSS MED VARANDRA?
Min systers liv trycks rakt upp i mitt ansikte som en stor förolämpning på fat. Hon har hunnit med saker jag drömt om och hon gör det med stil och med grace. Totalt omedveten och väldigt ödmjuk och tacksam för det som ges till henne. Det gör det hela mycket värre. Jag önskar nästan att hon var en totalt självupptagen braggy bitch så att jag i alla fall kunde påstå att jag är den med personligheten.

Hon är en sådan tjej som alla tjejer i klassen hatar men ändå vill vara bästis med, och som alla killar vill fråga chans på. Att jag ens påstår att det finns sådana här tjejer är så sorgligt, men det som är ännu mera sorgligt är att ni alla förstår precis vilka tjejer jag snackar om. Vi har alla varit där och jämfört oss och önskat att man kunde byta plats. Bara för en dag. Syskonrivalitet för all del, men i vårt samhälle finns det en undanliggande, gnagande kvinnorivalitet.

Så fort jag träffar en tjej som verkar vara riktigt nöjd, vacker, sprudlande, sexig, talangfull och trevlig tar jag fram en skiöld och hatar henne. Vem fan tror hon att hon är? Gå och spy din framgång på någon annan.
Fram tills det senaste året har jag tänkt så här. Jag har missunnat mina gemene systrar. Detta förstör inte bara vänskap och relationer, detta saktar ner och sätter krokben för den potentiella framgången av feminismen.
Vi kan inte räkna med att männen ska gå ned från sin tron i all givmildhet, vi måste stötta varandra för att föra frågan framåt, och hur ska det gå till när man sitter och snackar skit om den där tjejen som tror att hon är något.
Visst fan ska hon tro att hon är något! Det är underbart att det går bra för henne, att hon tar för sig och att hon får göra det hon vill göra.

Framför mig i soffan sitter min syster. Hon har kommit hem från Milano, och vi tåflörtar med varsinn kopp te och pratar om våra äventyr. Hennes, mina och om våra framtida gemensamma.
Vad skulle jag göra utan henne här vid min fotända?
I slutändan genom vått och torrt kommer jag alltid att ha min syster, min vän där.
På vägen får väl hon glida fram på en catwalk då, och jag får ramla fram på en kullerstensgata.






Mary Jane