En jävla berg-och-dalbana!

Vi gick, jag och mina vapendragare, till ett ställe vi känner till så väl. Där vi välkomnas med öppna armar trots att vi inte besökt detta ställe eller ön på mer än ett år. Det är tredje gången vi är här nu och saker och ting är precis som när vi lämnade dem sisst. Ägaren till klubben kommer fram och välkomnar oss, bartendrarna ger oss gratis dryck och lär oss rumänska fraser att säga till ena vapendragarens pojkvän. Och så ser jag dig! shiiiiiiiiit där kom jag lite. Min vänner säger; "HAN TITTAR PÅ DIG, HAN TITTAR PÅ DIG!" Nej han är för snygg, han tittar säkert förbi mig och på någon annan bakom? Nej han tittade faktiskt på mig, vi flörtade hela kvällen och dagen efter då vi kom dit för att bada och sola flörtade vi igen. Efter att han serverat vår mat frågade han mig; "Är du här ikväll" Aaaaaah, bara den frasen är så het när den kommer ur din mun! (Ursäkta mig men jag är helt galen i den här killen). Vi kom tillbaka senare på kvällen och där var han, snart kommen att kallas nummer 30. Vi dansade trots att ingen annan dansade, vi kysstes, dansade och dansade och kysstes. Jag hade på mig min svarta festblåsa med dragkedja fram och du hade bara shorts. Barbröstad och brun, snygg som ah jag vet inte vad. En grekisk gud? Den natten frågade du om jag ville följa med dig hem... Det ville jag.

Sen var vi varandras resten av min vistelse. Varje gång vi kom till baren/klubben/stranden där han jobbade sken han upp som ett litet barn och lutade sig direkt över bardisken för att ge mig en välkomskyss, lite för att markera - hon är min, håll er borta. Jag gillade det, älskade det rättare sagt. När vi vaknade hemma hos honom sa han till mig att ligga helt stilla, han ville titta på mig, se hur jag verkligen såg ut, det blev helt tyst och han granskade varenda skrynkla och por i mitt ansikte. Till sist sa han; "Gud vad du är vacker, du är nog det vackraste jag har sett. hela du är perfekt". Sen blev han tyst igen och klappade på min kind tills han helt plötsligt reste han sig upp; "Jag vill visa dig bilder". Vad då för bilder? frågade jag. "Bilder, sa han, bilder på när jag var liten, jag vill visa dig mig".

Sista dagen på ön sov jag hos honom och på morgonen sa jag hejdå till katten som pissat ner min tröja och till lägenheten jag sovit i den senste veckan. "Du kommer tillbaka", sa han, "Och då finns jag här och väntar på dig". Väl här hemma har vi haft kontakt varenda dag, samma början och samma slut på varenda sms vi skickat. MIN och DIN. Mm han var min och jag var hans... tills verkligenheten hann ikapp oss. Landad i Sverige började jag jobba och han började bli bekväm med att jag hörde av mig. Idag har jag varit ett vrak. Jag har sabbat allt man kan sabba på ett tvätteri. Jag har tappat saker, snubblat över saker, varit helt borta i bergen. Jag lade blekningsmedel i en mörk maskin tvätt och har fått blåsa om varenda skjorta. Jag hade packat ihop ett paket med någon herres underkläder, paketet gick sönder och jag tappade ut all den rena tvätten på golvet - på grund av dig, nummer 30.

Det är ditt fel. Eller mitt fel. Jag var nämligen så jävla dum i huvudet och sa till honom igår: "Hör du bara av dig för att vara snäll så kan du sluta, det får mig bara att både se och verka dum." Och han slutade att höra av sig. Dumma dumma dumma mig, och dig. Dumma du. Varför hörde du inte av dig. Jag har börjat gråta fyra gånger idag, till och med i korvkioskkön där jag köpte min lunch. Varken mina jobbarkompisar eller den stackars kassörskan i korvkiosken fick ut ur mig vad som var fel. Trött svarade jag när de frågade. När det egentligen handlade om ett töntigt sms. Jag skämdes, jag skäms. Jag ringde en av mina bästa vänner som fick komma till undsättning efter att jag tröstshoppat upp alla mina pengar jag skulle ha denna månaden. Hon tröstade och jag kallade en av mina jobbarkompisar "Silikonfitta" på spårvagnen så att de som satt runtomkring började skratta medan jag grät. Jag hoppade av vagnen. Jag och min vän pratade om vad som skett och hon gav råd. Riktigt bra råd dessutom. Jag skrev ett sms; "Förlåt för igår, jag var deppig på grund av jobbet (skyllde på det) och så var jag ensam = för mycket tid att tänka på löjliga saker. Jag menade inte att jag inte vill att du ska höra av dig, för det vill jag". Han svarade direkt - precis det svaret jag ville ha; "Be aldrig om ursäkt till mig igen :) du vet att jag jobbar hela tiden det är därför jag inte har koll på mobilen. chilla min fina :)". Det var precis vad jag behövde höra: CHILLA. Ta det luuuugnt för fan din dumma flicka. (Jag är seriös), jag måste verkligen ta det lilla lugna och inte brusa upp mig.

Jag hoppas på den här, nummer 30. Trettionde-gången gillt?

/Mary Phelps Jacob