Hjärta och smärta
visar sig bildas något slags endorfinrus i mig. Jag
ler utan att tänka på det, andas djupare andetag
än vanligt och fascineras över det faktum att det
finns så jäkla vackra människor i vår stad.
En vårig eftermiddag möttes jag och en god vän
till mig upp över ett par flaskor alkoholhaltig dryck
och diskuterade livets sötma. Jag berättar om hur
jag på sista tiden börjat minnas stunder i mitt liv
då jag varit fullkomligt lycklig, ofta i sällskap av
någon annan. Om en älskling som jag en gång
en indiansommar friade till om och om igen, och
om en annan som höll min hand i sommarnatten
längs kajen i Helsingborg. Om denna bitterljuva
nostalgi och återblickarna till de lyckligaste stun-
derna i mitt liv, om sorgen och glädjen med dessa
minnen.
Diskussionen snurrar iväg och börjar involvera denna
vän som av en mystisk anledning undermedvetet börjat
dra sig ur ett förhållande hon nyligen gett sig in i.
Efter många om och men och diskuterande hit och dit
om hjärta och logik blir slutligen "vad är du så rädd för?"
den stående frågan. Hon svarar "all den där hjärtskärande
smärtan som aldrig går att undvika. Alla mönster man
går in i utan att kunna styra själv och att det mesta är
dömt att misslyckas från första början". Jag frågar om hon
är olycklig, om hon har några som helst invändningar mot
killen i fråga eller hon bara hellre vill vara singel. Svaret blir
nej, men att det är relativt mer smärtfritt att vara singel ändå.
Det är lättare med funboys som inte går en riktigt på djupet,
det blir snabbt och smärtfritt och ingen behöver bli sårad.
Jag förstår henne, men jag kunde inte hålla med henne mindre.
Det kan ju kanske bara vara jag och alla andra som tror på kärlek
som är masochister, som mer än gärna slår oss blodiga när
vi springer in i kärlekens glasruta om och om igen. Kanske
är det så. Kanske är jag en självdestruktiv idiot. Men varje
dag i veckan och timme på dygnet hade jag offrat tre år av
konsekvent smärta för ett år av riktig kärlek. Jag hade gått
rakt in i dödsfällan med vetskapen om att någon gång kommer
denna människa såra mig halvt till döds och att det knappt
finns någon chans i världen att jag får ett sånt där lyckligt
slut som vi alla fantiserar om med denna människa. Det är okej
för mig!
Så länge jag får känna något! Så länge jag får något slags
riktigt utbyte med någon annan människa! Som Master Chief
John James Urgayle i G.I Jane frågar O'Neill: "Do you know what
the best thing with pain is? It let's you know you're fucking alive!".
När du sitter och är nostalgisk om tio femton år kommer du
garanterat inte komma ihåg någon av dina funboys. Okej, kanske
njuta av det faktum att du hade många, vackra män i dig i dina
unga år. Men de du kommer att komma ihåg starkast är de du
gett hela ditt blodpumpande, starka, sårbara hjärta till. De du
verkligen upplevt något verkligt med. De som berört dig och som
du verkligen släppt in. På riktigt! Och jag är verkligen redo för
något sådant nu, sisodär ett år efter att mina twin towers rasat.
Berör mig! Skaka mig! Jag är inte rädd längre!
Det enda som fattas mig just nu är att en vacker svart dansare
med rå humor, skrattgropar och ett varmt hjärta kommer fram
till mig utanför vår stamkrog och frågar mig efter eld. Då jävlar
blir det hjärta och smärta för hela månadslönen, pojkar.
/ Jeanne d'Arc
Let it fly in the breeze and get caught in the trees
Jag har inte rakat min kropp under mars månad. Det har varit ganska gött. Suttit ganska fint. Jag rakar nästan bara armhålorna så det var ju ingen större förändring, utöver att duschstunden blir två minuter kortare. Jag har känt mig lite frigjord, men ingen massiv effekt. Borde kanske testa det under sommarmånaderna istället så att det syns mer och krävs mer mod.
Jag känner mig helt ärligt fräschare med rakade armhålor. Och det är inte något jag-gör-det-för-mig-själv-skitsnack, utan riktigt snack. Det känns renare, mer hygeniskt. Självklart helt felbaserat då det knappast har med renlighet att göra. Det är väl mer känslan egentligen, att det är helt rensat i armhålan och att det enda som finns där är undertryckta hårsäckar och deodorant som även den tvingar ner naturliga kroppsfunktioner. Det är ganska bakvänt. Men det viktiga, för mig, i detta fallet är det faktum att jag inte känner mig obekväm p.g.a min könsroll. Utan för att min kropp producerar saker jag helt enkelt inte tycker om. Det är kanske till och med mer stört, men inte könsbetingat. Om jag kände att detta rakande hämmade mig som människa skulle jag antagligen ta det på större allvar. Jag tänker dock låta mitt lilla experiment pågå ett tag till. Försöka att medvetet välja kläder som blottar min armhålor samt vifta med armarna så mycket jag kan. Om jag fortfarande känner mig bekväm men ändå inte gillar känslan i sig, rent fysiskt, blir det kalt igen. Det kan ju faktiskt finna en chans att mitt obehag trots allt, på något krångligt jävla vänster, kan kopplas till en undertryckt hjärncell. Men so far har jag inte lyckats hitta några bevis för detta.
Det mesta vi gör när det kommer till att förändra kroppens naturliga tillstånd grundar sig säkerligen i könsroller. Därmed förstår jag dom uppenbara kopplingar vi gör till smink, rakhyvlar, tajta och obekväma kläder samt allt det där andra. Jag tror inte att någon här på bloggen maniskt letar orättvisor i precis allt, men delvis. Och så ska det vara såklart. Vi ska vara vakna, på alerten, hitta det som är fel och skevt. Men jag upptäckte själv nyss hur skönt det var att hitta något som inte tvunget behövde vara patriarkatets och idealens fel. Utan bara mitt eget störda påfund. Eller?
Mia Wallace
Det är en sjuk värld vi lever i
Det här är urval från en dokumentär om soldater i afrika som jag tyvärr sappade mig till och tittade på.
En man står uppe vid altaret i en kyrka och brevid honom står en flicka: "Det här är min dotter" säger han. "Tro det eller ej".
"Vi brukade rada upp dem, alla flickor i byn som vi invaderat, rada upp dem och klämma dem på brösten. Vi började med flickan som stod längst till höger i ledet. Nej inte den här, inte den här, nej inte den här heller" tills han hade hittat en som han ville ha.
"Jag har våldtagit flickor... och kvinnor".
-Vet du vilka du har våldtagit och skulle du kunna träffa henne?
"Ja, jag skulle vilja träffa henne och be henne att glömma bort att hon hatar mig".
-Du skulle kunna ge henne någonting, så att hon glömmer.
"Ja, ja det är en bra idé".
-Vad ska du ge henne?
"Jag vet inte".
Vidare in i dokumentären berättar en annan soldat om när han våltagit en kvinna:
"Jag gav order om att hon skulle klä av sig och lägga sig ner. Hon blev rädd. Hon grät. Vi hade sex mot hennes vilja. Efter några dagar hade hon vant sig och vi gifte oss. Många soldater gifter sig på det sättet här. Idag älskar hon mig".
Jag var nära på att spy vid flera tillfällen när jag tittade på det här, som svt24 dokumenterat om. Jag hade ingen aning om att det faktiskt går till på det här sättet i vissa delar av världen och det gör mig riktigt jävla förbannad. Ska man verkligen behöva bli våldtagen och vänja sig för att hitta en man?! NEJ!!! Det är en sjuk och orättvis värld vi lever i!
/Polly
SHE
I'm independent
Gillar läget.
skriker ut över takåsarna
Jag har så mycket att säga. Jag har så mycket att säga, men jag kan inte säga något. Det är som att kroppen bara går på sparlåga och munnen kan inte få ut ett ljud. Jag älskar någon eller, ja flera, men i det här fallet så älskar jag någon. Jag är lycklig och jag älskar någon.
Det finns säkert flera som slår vad om när det ska ta slut eller önskar att det ska ta slut och visst, varsågod! Dessutom anses personen vara fel och otillräcklig på flera sätt, det har jag ju också fått klart för mig. Det jag däremot inte kan förstå är att mitt (notera:mitt) förhållande diskuteras bland människor som inte vet någonting om saken medan jag är precis bredvid. Det känns som en enda jävla stor cirkus, för att vara ärlig. "Välkomna allihopa, kom in bara! Någon som har något annat att tillägga om dom? Alla fördomsfulla åsikter vill vi ha!"
"Jag låtsas bara att jag inte hörde det där nu", det är sånt jag får rakt i ansiktet när jag nämner namnet. Vad är poängen med alla pikarna? Att det önskas att förhållandet tar slut? Försöka påvisa att han är ett as? Eller för att visa alla andra att ni verkligen hyser starkt agg mot honom? Vad det än handlar om så får jag sitta bredvid och lyssna medan historien återigen berättas för de som, gud förbjude, inte har hört om förhållandet som bara borde ta slut nu med en gång. Jag önskar att man kunde få höra det öga mot öga, från de som är mina vänner. Istället frågar sig folk, som knappt träffat personen, öppet om varför jag bara inte gör slut på det. Ska jag ställa mig upp och ifrågasätta varför detta tas upp i en stor folksamling? Nej, då förstör jag ju den fina stämningen som kommer av att sparka på och trycka ner mitt förfärliga förhållande. Jag förstår bara inte vad jag har gjort. Vad har jag gjort för att förtjäna det?
Nu vill jag klargöra att det inte handlar om honom. Jag är definitivt inte en sådan tjej som anser att alla måste gilla honom. Tycker ni inte om personen jag älskar, så fine, för det handlar inte om honom alls egentligen. Jag är lycklig och av någon anledning så har folk ändå ett starkt behov av att göra den lyckan lite surare. Borde man inte vara lycklig tillsammans med mig eller vara glad för min skull? Jag vill inte ha ett godkännande, det behöver jag inte alls, nej tack. Det jag vill ha är stöd, något som visar att vi är med dig vad som än händer. Likgiltighet istället för förakt, inte för hans skull utan för min. Sedan kan folk få hata hur mycket dom vill men nu är det jag, en vän som blir till åtlöje.
Jag älskar någon. Jag älskar någon som älskar mig tillbaka.
/Dear Prudence
blåmärkt liv
bild: nike & lelove
/ Clementine
Tallriksmodellen
perfekt tallriksmodell av en måltid. Protein,
kolhydrater och fibrer. Idag har jag dammsugit
mitt boende ända in i detalj. Jag har dammat,
tvättat, diskat, gjort listor, rensat högar med
papper, betalat räkningar, tvättat och balsamerat
håret, gjort matlåda och valt ut kläder till helgens
utgång.
När jag har gjort det här, renat och rensat, känner
jag mig ren inuti. Det känns som en nystart. Det
känns som att jag vet exakt vart jag har alla mina
tillhörigheter, som att somna i en nybäddad säng.
Mina filmer, böcker och tidningar är staplade i högar
i min kaotiska prydlighet. Allt är på plats. Jag är ren.
Jag sitter, med en känsla av fullständigt välbefinnande,
ren, vid mitt köksbord framför en vällagad, perfekt
tallriksmodell av en måltid. Protein, kolhydrater och
fibrer. Framför mig har jag en god bok. Jag delar
kycklingen, potatisen och paprikan i små, lika stora
delar. Det är fullständigt tyst i huset. Jag är ensam.
Plötsligt inser jag att det är så här jag kommer att sluta
- i en kaotisk prydlighet, ensam. Protein, kolhydrater
och fibrer. Med en känsla av fullständigt välbefinnande
och renhet. Ensam.
/ Jeanne d'Arc
bröst
Mitt ex frågade mig om när jag skulle operera mina bröst större. Jag tänker på det ibland... och blir arg.
/Polly
fatale
/ Lysistrate
Damn Natalie, you're a crazy bitch
The Role Models
/ Clementine
HERE TO STAY
bild: Kristina Abelli-Elander
/ Lysistrate
Ms taken
/ Clementine
människobeteende eller mansbeteende?
Jag fick, för några veckor sen, höra om ett gäng killar som hade diskuterat framtidsplaner. De var eniga om att åka ut och resa var det mest intressanta valet, men då kom frågan "hur ska ni göra med era flickvänner?". En av dem var redan övertygad om att han skulle göra slut då han lämnar landet. Det har inte varit ett långvarigt förhållande och det verkar mest som att romansen består av hans kärlek till alla materiella ting som hon kan erbjuda honom. Det är helt enkelt en bekvämlighet som han gärna behåller tills dess att han reser. Förståeligt, verkligen.
Det som förvånar mig är att nästa kille säger precis samma sak. "Nu har jag och min tjej varit tillsammans i snart två år, så det är väl typ dags nu" VA? Någon som man trodde var lycklig vet redan, flera månader innan, att han ska avbryta det för att det blir enklare då. På så sätt slipper han ha en börda när han ska leva livet och allt ska vara så lätt. De vill alltså inte vara själva här hemma, men så fort de vill upptäcka världen så ska tjejen inte vara med i bilden längre, uppenbarligen. Hur kan man med att vara så självisk?
Jag kan självklart förstå att man inte längre vill vara tillsammans med sin flick-/pojkvän. Det jag däremot inte förstår är att man sitter och pratar med andra om att man ska göra slut om ett halvår. Vad fan är det för jävla sätt? "Dra av plåstret lite långsammare, TACK! jag kände inte riktigt smärtan i varje hårstrå när du är så finkänslig." Man kan inte ha kakan och äta den också. Det har kanske de här killarna fått för sig, men jag är så otroligt sugen på att skriva långa brev till deras flickvänner om vilka svin de är och jag brukar inte lägga mig i andras problem. Dock lär inte dem tjejerna blir lyckligare av det, tyvärr.
/ Dear Prudence
Män för jämställdhet
Finns det något mer upphetsande än män som är för jämställdhet? Jag lyssnar knappt på vad han säger, utan fantiserar mest om att gnida mig mot hans glänsande skalle. Bortsett från sex appealen så har han en poäng.
/JD
Upp till kamp
Lina Niederstam
/ JD
Nummer 12, fortsättning
Nu ger jag upp. Det är inte hans flickvän som står i min väg. Det är alla andra ..
I mitt senste inlägg (Nummer 12) skrev jag om mitt försök att berätta för Honom att jag var galet förälskad och be honom att göra slut med sin flickvän (läs inlägget för mer detaljer). Mitt försök misslyckades då han somnat minuterna innan jag skulle säga allt det där. Och NEJ det går inte att väcka den björn som sover. Det är omöjligt. Jag överdriver inte.
Anyways. Jag blev så frustrerad av mitt misslyckande att jag började gråta (väldigt olikt mig?!), och en tjej som gråter drar bara ännu fler tjejer. Damn! Så där stod jag gråtandes, hjärtekrossad, med en bunch of morons omkring mig. De frågade mig vad som hänt och jag berättar allt genom snörvlingar och hick (aspackad). Söndagsångesten var SÅ STOR. "Nej nej nej nej, VAD HAR JAG GJORT? Varför berättade jag för DOM? Nu är jag kööörd..". Det roliga i kråksången är att en av tjejerna ringer upp mig dagen efter för att se hur jag mådde efter att ha avslöjat min stora hemlighet.
"Glöm vad jag sa igår"
- A okej .. (lite tveksamt)
"Eller förresten, berätta vad jag sa och sen glöm bort det"
- Du sa att du var kär... Och att han hade flickvän.
"Usch usch... Någonting mer?"
- Njaa... Du sa att ni haft sex.
"Mhm... Stämmer"
- Och att det var John du var kär i.
"JOHN? VILKEN JOHN?"
- John John?!
"VA?"
- Ja?
"Hahahahahahahahahah!"
JAG ÄLSKAR MIG SJÄLV IBLAND ALLTSÅ. Där har jag stått, aspackad, gråtandes och ändå haft så mycket sans och balans att ljuga för denna grupp skvallerbyttor!
Men... Det finns alltid ett jävla "men" med i historien:
I lördags uppsökte jag detta lilla hak (där hela historien utspelat sig och där jag vet att han alltid är) och kvällen började bra. Vi pratade, skrattade, skojade. Till sist upptäcker jag att en av hönsen ger mig en blick och med ryckningar i nacken menandes att vi skulle gå ut för ett litet snack. Hon säger då att hon vet om ALLT. Tydligen hade jag, efter att jag ljugit, kommit till henne och berättat den ritkiga historien senare. FUUUUUUUUUUUUUUUUUCK! Fuck fuck fuck! Nu har hon lovat att inget säga.. Vi får väl se hur lång tid hon kan hålla sig. Jag gissar på fem minuter.
/Mary Phelps Jacob
Well-behaved women seldom make history
Idag, den 8:e mars, firar internationella kvinnodagen 100-årsjubileum. Vi på Many Men tänkte presentera en liten analys över det senaste seklets åstadkommanden, för att vi inte skall glömma bort våra medsystrars bravader som lett till att vi är där vi är idag med de rättigheterna vi faktiskt har. Hade det inte varit för dem hade vi alla förmodligen varit bortgifta och brända på bål vid det här laget, åtminstone förslavade som hemmafruar och våldtagna väldigt mycket oftare i våra egna hem.
1910 var året då Internationella Kvinnodagen stiftades av den socialistiska världsorganisationen Andra Internationalen på initiativ av kvinnorättskämpen och lärarinnan Clara Zetkin, som var verksam och en del av den starka kvinnorättsrörelsen i Leipzig, Tyskland. Vid den här tiden var suffragetterna aktiva med sin militanta rörelse i England. Folk kastade sig framför hästar, kastade sten och tuttade på statshus, allt för att kvinnor skulle få samma rättigheter som män. Elizabeth Blackwell blev den första kvinnliga läkaren och kvinnor i Sverige började även få rätt till kommunala poster. Under tiden fängslade Stalin feminister som uttryckte sina åsikter om den patriarkala kommunistiska staten.
1919 fick de svenska kvinnorna rösträtt, hela 13 år efter finskorna. Sist var dock Frankrike och Italien, med årtalen 1944 och 1946. (!!!)
1921 får kvinnorna i Sverige rösta för första gången, och fem kvinnor väljs in i riksdagen.
1922 hålls de första "olympiska spelen för kvinnor", i protest mot att kvinnor inte fick delta i OS. 1928 släpptes kvinnor in i några få klasser.
1927 Statliga läroverk öppnas för flickor.
1931 Moderskapsförsäkringen införs.
1935 får kvinnor lika stor folkpension som män.
1937 blir Nanna Svarz sveriges första ordinarie kvinnliga proffessor.
1938 blir Astrid Kindstrand radions första kvinnliga nyhetsuppläsare, vilket ledde till upprörda lyssnarreaktioner. Preventivmedel blir tillåtna.
1947 införs allmänna barnbidrad. Karin Kock blir sveriges första kvinnliga statsråd.
1949 ger Simone de Beauvoir ut sin bok "Det Andra Könet".
1950 blir båda föräldrarna förmyndare.
1955 införs rätt till 90 dagars mammaledighet.
1958 får kvinnor rätt att bli präster.
1960 blir det lag om lika lön för lika arbete.
1964 tillåts p-piller i Sverige.
1968 grundas det feministiska nätverket och kampgruppen Grupp 8.
1974 införs föräldraförsäkring som ger föräldrar rätt att dela ledigheten vid barns födsel. Enligt TCO kommer det att dröja till år 2061 innan män och kvinnor tar ut lika mycket föräldraledighet om förändringen sker i samma takt som nu.
1975 införs fri abort.
1980 blir islänska Vigdis Finnbogadottir världens första kvinnliga folkvalda president.
1983 blir alla yrken öppna för kvinnor, även inom försvaret.
1985 blir Karin Söder (C) Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti.
1989 blir Lillemor Arvidson Sveries första kvinnliga fackordförande.
1992 blir Boel Flodgren Sveriges och Europas första kvinnliga universitetsrektor.
1994 bildas det feministiska nätverket Stödstrumporna som en reaktion på att antalet kvinnor sjönk i riksdagen efter valet 1991 för första gången sedan kvinnorna valdes in.
1995 införst pappaledighet.
1997 lämnar kvinnomaktsutredningen sitt slutbetänkande och föreslår att vissa paragrafer i jämställdhetslagen förtydligas. Första kvinnliga biskopen blir Christina Odenberg.
1998 införst förbud mot könsstympning av kvinnor. Lag om våld mot kvinnor införs och jämställdhetslagen skärps avseende sexuella trakasserier.
1999 träder sexköpslagen i kraft.
2000 blir Wanja Lundby-Wedin första kvinnliga LO-ordförande. Nationellt råd för kvinnofrid inrättas.
2003 Ebba Lindsö blir första kvinnliga vd:n för arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv.
2005 införs en ny sexualbrottslagstiftning som gör det möjligt att åtla för våldtäkt om offret befinner sig i "hjälplöst tillstånd". Feministiskt initiativ bildas.
2007 lägger regeringen fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer.
2010 firar internationella kvinnodagen 100 år!
Som ni ser har en hel del hänt det senaste seklet. Tack vara hjältar till kvinnor har vi kommit så pass långt i utvecklingen att vi nästan når upp till mannens privilegier och rättigheter. Nästan. Men om vi inte vill att våra döttrar och söner skall sitta i samma båt som vi, med allt som har med vår tids vardagssexism och kvinnovåld att göra, så måste vi också vara hjältar. Vi måste uppmärksamma vad som faktiskt sker. Vi måste föregå med gott exempel. Vi måste kämpa i en tid då folk mest suckar när man nämner att man är feminist. Vi måste byta strategi.
To be continued
/ Queen Bee
En sjalvklar definition en gang for alla
Detta ar vad jag kommer att svara i framtiden:
- Cheris Kramarae
Mary Jane
jag ligger på en grav, en av de där platta.
Ibland tänker jag att den är alltför stor. Ibland brukar jag försvinna. Jag drabbas av yrsel.
Ingen vet var jag finns.
- Carl Johan De Geer
/ Clementine
En liten text om omskärelse och för förhuden
Pffft
Pusselbitarna faller pa plats, det var sjalvklart inte svarare an sa. Den javla grisen ringde aldrig?! Ilskan borjar flamma upp igen och jag far kvava ett skrik genom att bita mig hart i lappen sa att det nastan borjar bloda.
Efter detta har vi email-kontakt och jag berattar om mina tankar och han om sina. Sedan av slarv fran varan sida tvingas vi boka om varan hembiljett sa att vi flyger hem fran New York. Slumpen? Jag tanker Odet da det ar har denna man bor och pluggar. Jag sager att vara planer har andrats och att vi nu ska tillbringa de tva sista veckorna pa var resa i NY, han skickar ett mail dar han skriver hur glad han ar och att vi MASTE ses medan vi ar dar. Dagen kommer och vi anlander - jag fylld till bredden av romantiska fantasier. Jag smsar glatt och sager att vi har anlant och att han garna far komma till en fest vi ska pa, han svarar och skriver att han ar sooo HAPPY we're here och att han verkligen vill ses men inte kan ikvall for han har skola dagen darpa. Tva veckor flyter forbi utan att vi ses, men det verkar vara otur snarare an motvilja. Han har jobb en gang, jag hinner bli alldeles for full och dacka innan han kom till festen etc. Han ringer och verkar uppriktigt ledsen over att vi pa nagot satt bara verkar ga om varandra och efter ett langt samtal bestammer vi att vi ska ses pa fredag. Tre dagar innan vi aker hem. Fredagen har passerat och vi ar tillbaka dar vi borjade.
Klockan ar fem pa morgonen och jag har inga missade samtal eller olasta sms.
Han ringde aldrig och om tre dagar aker jag hem. Jag har alltsa befunnit mig i samma stad som denna man i TVA OCH EN HALV VECKA och vi har fortfarande inte traffats? Jag fantiserar om hur jag ska skara sonder hans bildack, sy in rakor i gardinerna eller bara ringa och skrika alla fula ord jag kan komma pa. Jag kan dock inte komma pa nagot annat ord an fucking asshole och det kanns ratt mjakigt, han har ingen bil och jag har inte rad att kopa rakor sa inga av fantasierna kommer bli verklighet.
Jag sitter dock fortfarande har fly forbannad och den kanslan kommer antagligen ga over till nedstamdhet nar som helst och sedan kommer iaf nagra veckor av altande och analyserande varfor han aldrig horde av sig. Allt detta medan han antagligen inte kanner ett javla skit.
Fucking asshole.
E. Bennet
.
bild
/ Clementine
lilla pojke, vad ska det bli av dig?
Efter otaliga uppringningar med endast flåsningar eller sexuella meningar som inte hade någon speciell mening var detta sms droppen: "e så kått på dej ska bli hönt och gosa i sengen". Jag smsade tillbaka till Anders Rosberg, Eriksbo Västergärde 5, 424 34 ANGERED, att om han någonsin kontaktade mig via sms eller telefon igen skulle jag polisanmäla honom för sexuella trackaserier. Då blev idioten, som obviously inte vet hur man kopplar på skyddat nummer på mobilen och att hitta.se existerar, tyst. Jag tycker att det är ganska komiskt att idioter som Anders inte läser på lite och tror fortfarande att svin som honom kommer undan.
Kände bara för att dela med mig.
/Polly
det är såhär riktiga människor ser ut
Jag har alltid varit livrädd, för mig själv, för min form. Ingen annan fick se och även jag försökte slippa. Dom skulle ju vara precis sådär perfekta som alla andra hade, så det blev en besvikelse. När det släppte minns jag inte, men någon berättade att hon ville ha det som jag hade. Någon ville hellre ha mina bröst än sina egna och just där slutade jag tycka illa om dom.
Vi vill ju alla ha det vi inte kan få
/ Dear Prudence
-
I don't think I'll risk another
These days, these days
And if I seem to be afraid
To live the life that I have made in song
It's just that I've been losing so long
/ Jeanne d'Arc
I could **** all day
fuck my brains out
/Polly
det är sant
kär i en fakir
Sliter av mig hörlurarna, tårarna börjar sippra.
Ur mig sliter jag musiken, den gör ont.
I hjärtat.
Jag kommer aldrig träffa honom.
Den tanken gör ont.
I hjärtat.
/ Clementine
Lust for life
Du har en liten penis
Vi sågs då och då, och han fick mig att skratta, mestadels åt honom och alla korkade saker han sa. Jag påskyndade det hela lite eftersom att mitt huvudsyftet med projektet var att få ligga, men den lilla bimbon släpper inte till utan vill vänta och ta små steg. Saker flyter på, och jag blir allt mer frustrerad. Plötsligt (efter att jag verkligen förklarat att "jag gillar dig, men jag är nyskiljd och vill absolut inte ha någonting med någon just nu") börjar lammet bete sig väldigt konstigt. Han blir stöddig. Han blir dryg som fan. Han blir otrevlig. Han backar ur.
Den som blivit brutalt dumpad vet att i en period av 6 månader efteråt känns vilket avvisande som helst som salt i det stora, variga, läkande såret. Oavsett om man tyckt om personen eller inte är ett avvisande i detta sköra tillstånd en spark i magen, och en törn i det nyblivet återkomna självförtroendet. Trots detta är jag en mogen person, som sa fine, din förlust. Now go fuck yourself. Jag lämnade det där, jag hade självkontroll.
Tills den jäveln börjar bråka med mina vänner. Den som beefat med mina nära och kära vet också om att det kommer konsekvenser. När lammet på en spårvagn gjort narr av en av mina bästa vänner inför hennes käresta och alla hans vänner, och fått henne att gråta, då jävlar. Då jag visste om att lammet umgicks i Göteborgs indiekretsar satte jag snurr på informationen om det nästan obefinliga idioten hade mellan benen, via en av mina mest inflytelserika vänner i indievärlden. Och oj vilken snurr den fick! Tre månader senare stutsar ryktet tillbaka till mig från en bekant jag stöter på på ett café. Hon frågar om det är sant, delvis om storleken och delvis om det är jag som spridit ur ryktet. Jag frågar vem hon hört det från, och hon svar "honom, lammet". [Jag funderar på hur mycket stolthet killen har i kroppen om han fortsätter att föra vidare ett rykte jag startat om hans mindre fördelaktiga disco stick. Jag menar vill han att ÄNNU fler skall få veta?]
I vilket fall som helst tror jag att hela stan numera känner till lammets lilla hemlighet, och att det knappast kommer att hjälpa honom i raggningssammanhang i fortsättningen. Visst kan det tyckas väldigt omoget. Visst kan jag tyckas obarmhärtigt och nästan hjärtlös. But that's what you get for messing with my friends.
/ Huckleberry
Such a shame
/ JD
nummer 12
Detta är mitt sjätte försök att skriva den här texten. Det är svårt för jag skall nu komma att avslöja min största hemlighet för er. Jag blottar mig nu. En hemlighet som jag hållit gömd för alla men mest för mig själv i flera år.
Jag är kär. Jag är kär i en upptagen man. Och nu är det upp till kamp. Jag ska säga det till honom. Jag ska brotta ner min egen stolthet och sen får jag se hur det går. Jag har försökt att berätta det för honom två gånger redan men misslyckas totalt. Första gången blev det snöstorm och jag insnöad i min lägenehet. Crap. Och denna helgen... Men först ska jag berätta historien om mig och denne man, nummer 12.
Det var sommar och förhållandet mellan mig och nummer 1 hade precis tagit slut. Jag var 16 år och han (nummer 12) var 21. Det var efter en fest som han fått tag på mitt mobilnummer och han smsade flirtigt i tid och otid. Ibland ringde han också bara för att "höra hur jag mådde". Han kom alltid till de festerna som jag var på och gick aldrig innan mig. Alltid samtidigt så att han kunde följa mig hem om det var dit jag skulle. Han hämtade mig på en strand med båt en dag och vi åkte ut till en mindre ö i göteborgs skärgård. Min syster var där och hon tyckte att det var skandal (som så många andra) att han var ute efter en SÅ LITEN tjej som jag var. Det var då jag tog på mig min sköld. Jag förnekade allt han kände för mig och jag för honom. Och eftersom jag skämdes över vad jag kände höll jag mig borta ifrån honom.
Dumt gjort. Han blev tillsammans med en annan tjej som han i och för sig aldrig umgicks (umgås) med. Han var fortfarande efter mig. Han slutade inte smsa eller att ringa. Han kom till festerna och följde mig hem. (Inte med mig hem). Glömde jag säga att vi aldrig har kyssts? Sanning. Jag är inte den som är ute efter andras killar egentligen. Men detta är ett undantag. Nu orkar jag inte hålla på så här längre. Jag har försökt hålla mig ifrån honom i snart fyra år men han ger sig aldrig. Som en kväll när jag skulle sova över hos min syster, då stod han i dörren och vägrade att gå hem (till sin flickvän). "Jag ska sova här, jag kan sova på golvet". Och kvällen jag skulle fylla 18, då var han med och firade och dagen efter vaknade jag och ser att han faktiskt ligger nedanför sängen, på golvet, och sover. Samma kväll hade jag fest hemma och han kommer oinbjuden med en present. Hans flickvän var också där, bjuden, hon blev såklart vansinning och gick hem. Han sov över, i min säng. Eller den sommarkvällen då jag var för full och behövde spy, han höll upp mitt hår och var antagligen så äcklad att han också spydde. Där satt vi på bryggan och spydde i kör.
Jag har hundra andra historier då han flirtat öppet, inte gått hem med/till sin flickvän utan stannat hos mig, detta har ju pågått i, som sagt, snart fyra år. Eller är vi inne på det femte kanske? Med ett litet uppehåll på fyra månader då jag bodde utomlands. Och nu när jag kommit hem är det samma visa igen. Stannar jag så stannar han. Som förra helgen, då jag somnade på hans brors soffa under en efterfest. Mitt i natten vaknar jag av att någon tänder lampan och där står han framför mig, med händerna i byxfickorna, huvudet på sned och tittar på mig. Min första reaktion var "Släck lampan för i helvete". Men what? Jag skulle ju ha sagt, "Vad gör du?" och så skulle han ha sagt "Bara tittar" och så skulle det blivit sådär gulligt. Men istället väcker jag honom ur sin trans och han skakar på huvudet och går tillbaka till sin soffa och lägger sig. Dagen efter klickade han alla av sin flickväns samtal och bad sin bror att inte säga vart han var. Vi åt pizza och pratade om de senaste fyra månaderna vi inte setts. Där och då betsämde jag mig; NU FÅR DET FAN VARA NOG! Jag ska fråga honom varför han gör såhär, varför han inte går hem till din flickvän? Varför svarar han inte när hon ringer? Varför tittar du på mig när jag sover? Och fram för allt; När ska ni göra slut?
Detta var vad jag skulle göra i lördags. Kvällen började med att vi var på en förfest. "Nej helt nykter kan jag inte vara när jag berättar" tänkte jag. "Efter det här glaset. Eller det här glaset. Eller det här..." tillslut var jag skitfull. Det var han också. Och det hjälpte inte att han skulle skämta genom att trycka upp sin rumpa i mitt ansikte så att jag trillar baklänges och slår i huvudet i en spiskamin. Och att mitt hjärta höll på att slå sig själv ut då han böjer sig över mig och för att se till att jag var okej efter fallet. Bad om ursäkt och höll mig i handen. Nej det var inte alls rätt tillfälle att säga det. Så jag väntade tills vi var på själva festen. Till min besvikelse var hans -jävla- flickvän där och släppte honom inte ur sikte. TILL SIST hade jag min chans! Full som jag var ranglade jag mig fram i folkvimmlet till den vägg han stod och vilade sig emot. Och när jag kommer fram: "jag ska bara säga en sak... Lyssnar du? Hallå? Men vad fan!" Då har den jäveln däckat. Han står och sover mot en vägg när jag ska öppna mitt hjärta och berätta hur jag känner för honom. FAN FAN FAN FAN! Jag åkte hem.
Och jo, vi har haft sex. Inne på en trång toalett på en tom fest. Vi var sisst kvar och hade blivit inlåsta. Efteråt gick vi hem till en kompis för att sova på varsinn soffa. Tidigt nästa morgon vaknar jag och går hem. Några timmar senare sitter han i min soffa... och ler. Gud vad jag älskar det leendet!
/Mary Phelps Jacob
