Det är som sagt vår och de timmar solen faktiskt
visar sig bildas något slags endorfinrus i mig. Jag
ler utan att tänka på det, andas djupare andetag
än vanligt och fascineras över det faktum att det
finns så jäkla vackra människor i vår stad.

En vårig eftermiddag möttes jag och en god vän
till mig upp över ett par flaskor alkoholhaltig dryck
och diskuterade livets sötma. Jag berättar om hur
jag på sista tiden börjat minnas stunder i mitt liv
då jag varit fullkomligt lycklig, ofta i sällskap av
någon annan. Om en älskling som jag en gång
en indiansommar friade till om och om igen, och
om en annan som höll min hand i sommarnatten
längs kajen i Helsingborg. Om denna bitterljuva
nostalgi och återblickarna till de lyckligaste stun-
derna i mitt liv, om sorgen och glädjen med dessa
minnen.

Diskussionen snurrar iväg och börjar involvera denna
vän som av en mystisk anledning undermedvetet börjat
dra sig ur ett förhållande hon nyligen gett sig in i.
Efter många om och men och diskuterande hit och dit
om hjärta och logik blir slutligen "vad är du så rädd för?"
den stående frågan. Hon svarar "all den där hjärtskärande
smärtan som aldrig går att undvika. Alla mönster man
går in i utan att kunna styra själv och att det mesta är
dömt att misslyckas från första början". Jag frågar om hon
är olycklig, om hon har några som helst invändningar mot
killen i fråga eller hon bara hellre vill vara singel. Svaret blir
nej, men att det är relativt mer smärtfritt att vara singel ändå.
Det är lättare med funboys som inte går en riktigt på djupet,
det blir snabbt och smärtfritt och ingen behöver bli sårad.

Jag förstår henne, men jag kunde inte hålla med henne mindre.
Det kan ju kanske bara vara jag och alla andra som tror på kärlek
som är masochister, som mer än gärna slår oss blodiga när
vi springer in i kärlekens glasruta om och om igen. Kanske
är det så. Kanske är jag en självdestruktiv idiot. Men varje
dag i veckan och timme på dygnet hade jag offrat tre år av
konsekvent smärta för ett år av riktig kärlek. Jag hade gått
rakt in i dödsfällan med vetskapen om att någon gång kommer
denna människa såra mig halvt till döds och att det knappt
finns någon chans i världen att jag får ett sånt där lyckligt
slut som vi alla fantiserar om med denna människa. Det är okej
för mig!

Så länge jag får känna något! Så länge jag får något slags
riktigt utbyte med någon annan människa! Som Master Chief
John James Urgayle i G.I Jane frågar O'Neill: "Do you know what
the best thing with pain is? It let's you know you're fucking alive!".
När du sitter och är nostalgisk om tio femton år kommer du
garanterat inte komma ihåg någon av dina funboys. Okej, kanske
njuta av det faktum att du hade många, vackra män i dig i dina
unga år. Men de du kommer att komma ihåg starkast är de du
gett hela ditt blodpumpande, starka, sårbara hjärta till. De du
verkligen upplevt något verkligt med. De som berört dig och som
du verkligen släppt in. På riktigt! Och jag är verkligen redo för
något sådant nu, sisodär ett år efter att mina twin towers rasat.
Berör mig! Skaka mig! Jag är inte rädd längre!

Det enda som fattas mig just nu är att en vacker svart dansare
med rå humor, skrattgropar och ett varmt hjärta kommer fram
till mig utanför vår stamkrog och frågar mig efter eld. Då jävlar
blir det hjärta och smärta för hela månadslönen, pojkar.

/ Jeanne d'Arc