Sommaren kommer och det gör jag också på löpande band. Jag har för första gången i mitt liv lyckats finna kärlek, vänskap och någon som kan få mig att skrika. Problemen med kyla, ensamhet och utmattning tycks alla glida långt bort på samma gång. Men man eller ingen man, nu vill jag möta sommaren med öppna armar med Er starka, inspirerande, vackra, underbara kvinnor. Detta är en kärleksförklaring till er och ett löfte om bättring; inget mer granskande från topp till tå & ingen mer negativ avundsjuka från min sida. Jag älskar er och det finns ingen mans hand som värmer mer än en fin vän.

Don

Jag har en dålig vana... Jag har ett 10-6 jobb och äter fukost innan jag åker och middag när jag kommer hem. Jag äter alltså ingen lunch, inte en skorpbit under de 8 timmar jag arbetar. Under vårt senaste Manymen möte kom detta upp på tal och jag fick stänga tillsägelser om att det bör ändras. Det bör ändras tänkte jag och bestämde mig för att det faktiskt var dags för förändring. Idag fick denna vana av kostinnehav ändras och jag, under min dybara frukost, tog mig själv i kragen och letade igenom mitt (alldelles för tomma) kylskåp på varor som skulle kunna passa som lunch. Två ägg var vad jag kunde skrapa fram och stekta fick de bli också. Så runt tre tiden då den värsta hungern gått över tog jag fram mina ägg och åt min lunch. När klockan slagit sex var jag inte ett dugg mätt och näst intill sprang till ica med visa kortet i hösta hugg, kasta i allt som jag tyckte såg gott ut och fyllde en hel korg med godsaker. Väl hemma var det dags för den berömda middagen att sättas i verket och jag - vrål hungrig - att jag skakade ville såklart att detta skulle gå fort! Köttfärs i pannan, fläkten på full fart, snart bränns färsen, tar fram skärbrädan, kniv, och börjar skära upp de grönsaker jag skulle ha till taccosen. Sallad, gurka, tomat, och wops där åkte det med ett finger! BLOD! Blod på mina grönsaker, skit samma, jag är så hungrig!

Mätt och belåten och med ett halvt finger kortare - NU är det fan dags för förändring. Framöver är det Polly som lagar ordentliga lunchlådor att ha med till jobbet. Jag tänker aldrig gå hungrig igen, annars skär jag väl av en arm nästa gång. Jag hör vad ni säger och jag tar det till mig.

/Polly

Vad är grejen med ångest egentligen. Varför ångra saker du gjort, upplevt. Man lever bara en enda gång, i alla fall som den du är just i det här livet. Jag träffade en kille en gång som sa, efter att vi haft sex, att han ångrar alla han legat med. Minen mitt ansikte gav ifrån sig då går inte att beskriva, inte ens med bild, och jag var nära på att skrika: "VARFÖR?!". Hans svar blev "Men, Lisa 18 år, på en parkbänk? Vad fick jag ut av det?". Tolka killen rätt, det gjorde inte jag först, han menar alltså att han inte vill ha meningslöst sex med kvinnor han antagligen aldrig kommer att träffa igen. Det sexet jag ofta kallar spontant och roligt. En härlig upplevelse som bara händer när man är så kåt att man inte kan hålla sig tills man kommer in och i sängen. Det är väl inte meningslöst? En upplevelse som slår Lissebergs alla åkattraktioner med hästlängder! Sen började vi prata om antal partners, det var en annan sak han hade ångest för, han hade ju haft sex med SJU stycken. Det för FÖR många tyckte han. (Han skulle bara veta vilken liten slut han precis hade varit med då). Jag fråga då om han ångrade att han hade legat med mig och han svarade "inte än". Inte Än???? (Offended!) Efter mycket om och men och diskussioner som jag inte riktigt kommer ihåg hur de utspelade sig vet jag att summan av kadimumman blev att han tog tillbaka allt han hade sagt och att han numera kan skratta åt sina upplevelser och faktiskt se dem som just det. Det var dagens goda gärning - få en vän att sluta ångra sina beslut och handlingar och leva livet. Jag har antagligen förstört killen för alla tjejer han nu skall komma att träffa... men men what can you do.


/Edie Sedgwick

Nummer 13, nummer 13. Haha, det här är roligt tycker jag. Ett fantastiskt semesterminne. Jag och en vän var på en strandklubb, vågor som svalkade fötterna och sand mellan tårna. En, två, tre och fyra för många öl. Jag hade spanat in en snyggt solbrun kille som också spanade på mig. Vi började att dansa runt elden som dom hade mitt på stranden och dansen ledde till hångel. Och OH vad han var grym på att hångla! Min vän blev svartsjuk och ryckte tag i klänningen min och säger att "Jag vill också hitta någon". Underbart full som jag var slet jag mig inte ifrån killen för att hjälpa min vän utan sträckte bara ut en arm och pekade på en kille som stod ensam vid strandkanten: "Vad sägs om honom?". Min kompis samtyckte och gick fram. De dansade, hånglade. Stället tömdes på folk och tillslut var det bara vi fyra kvar. Jag och nummer 13 hittade en soffa som vi tyckte passade jättebra att ha sex på. Medan vi håller på hör jag min kompis ropa mitt namn om och om igen. jag vänder mig om och där står hon och hennes ragg i en båt och vinkar med utsträckta armar. Och ja... de hade också sex. Mycket skratt har följt med den resan och den natten. Ah ett så underbart semster- och fylleminne. Och kvällen medförde fler härliga nätter tillsammans med killarna och min vän hittade även sin stora kärlek och pojkvän den kvällen. De har nu varit tillsammans i två år! Så kan det gå.

Mary Phelps Jacob

Som en litet passus till vad Jeanne d'Arc skrev i sitt inlägg Vems ideal följer du egentligen? har jag vid flera tillfällen slängt ur mig frasen om att jag tycker att det finns fler vackra kvinnor än män. Vid ett av tillfällena blev jag verbalt attackerad av en tjej som tyckte att jag var dum i huvudet och lesbisk (?!). Allt jag menade var bara att jag tycker att vi anstänger oss så mycket mer för att vara vackra än vad män gör. Tänk dig själv en dag på stan, spanandes efter attraktiva män (ja, jag gör faktiskt det ibland). Hur många hittar du som är HELT perfekta gentemot de kvinnor du nyss passerat? Är det bara jag eller tänker fler som jag? Jag ser minst 100 kvinnor varje dag som är så otroligt vackra och som jag skulle vilja se ut som. Eftersom jag varken är bi- eller homosexuell får jag säga -se ut som- eftersom jag inte personligen vill ligga med dessa kvinnor. Jag måste även tillägga att jag är helnöjd med mitt eget utseende så missförstå mig rätt :)
Nyligen hade jag en diskussion med ett gammalt ex om mina tankar och idéer om en skönhetsdetalj som kallas hår. (Då vi här på Manymen har otroligt olika uppfattning om det här med hår och smink är det kul att få bidra med mitt strå till stacken till denna mångfald av olika åsikter). Personligen är hår bland det äckligaste jag vet och jag rakar allt utom håret på mitt huvud. Även håren på armarna har fått sig ett trimm någon gång. Mitt ex, som tack gode gud var så med på mina noter att även han rakade sina armhålor och bröst (detta gjorde han även innan vi träffades), berättade nu att han skaffat skägg. And I puked in my mouth! Okej, dagen-efter-stubb kan vara hett men enligt hans beskrivning ser jag framför mig en skepparkrans! Det blev en hetsig diskussion om varför han låtit skägget växa och växa och växa och han säger till mig att "I dont look like a monkey by the way. Well in the end, it's a matter of taste. So, you can discuss forever if you want. And I dont like it when girls want to change the guys. They should take them as they are. And MOSTLY the girls are the ones who changes the guys".

Mitt svar blev en liten lätt uppläxning om att vi kvinnor ändrar vårat utseende VARJE dag för att vara vackra. "So I think we have a little to say".

/Polly

Jag har inte skrivit på länge, främst på grund av lathet kombinerat med tidsbrist. Men också för att jag är så tömd på idéer och känslor. Har kört på i hundraåttio hela året so far, på olika sätt och vis, oavsett om det är hundraåttio timmar i min säng eller om jag druckit hundraåttio öl. Men det har gått fort, mycket och snabbt.

Idag fick jag i alla fall lite inspiration, mitt i mitt magvirus insåg jag hur lite jag hade ätit de senaste dagarna. Givetvis en naturlig utgång av oförmågan att smälta mat just nu, men det ledde mig i alla fall in på en tankeväg sammanflätat med manymen, feminism, ätstörningar och tjejer. Jag känner i skrivande stund den brännande, ekande, tomma känslan av en kropp och en mage som inte fått ordentligt med mat under lång tid. Jag känner mig tung, utmattad, orklös och saknar aptit.

Det finns tjejer över hela världen som har denna känslan varje dag, och känner sig nöjda med det. Tycker att dom varit duktiga och att den pressande onda känslan i magen är ett bevis på alla äckliga kalorier dom har undvikit.

Det finns hemsidor som stödjer den så kallade ProAna-rörelsen. Detta är bloggar, forum och liknande som inriktar sig på anorexia och ätstörningar i allmänhet som en livsstil. Något självvalt, att den fria viljan ger dom full rätt att svälta sig själva. Att det är vackert och att man är lat och korkad om man låter sig själv se ut som alla andra, vanliga, feta människor. Jag blir ganska äcklad när jag tänker på det, att det finns hemsidor och forum där tjejer och kvinnor i alla åldrar ger tips till varandra på hur dom ska träna i sitt rum utan att föräldrarna märker det. Hur dom ska gömma maten, hur dom ska fejka en viktuppgång innan nästa invägning på kliniken, hur dom ska övertyga människor runtomkring om att dom bara fastar och att det faktiskt är nyttigt. Dom behöver inte dölja det för att det är fel, utan för att omvärlden inte förstår. Det är deras kropp, deras önskan, deras FRIA VILJA. De lägger upp ”thinspiration” i form av dokumentärer, youtube-videos och bilder på sjukligt smala modeller och privatpersoner. Bilder på hur de brukade se ut för några månader sen, och hur fantastiskt utmärglade de är nu ett tiotal kilo senare. De andra uttrycker avund, hur fuskigt det är att just den tjejen har så smala lår, att de är så otroligt feta och önskade att de hade samma disciplin. Att nu, denna veckan, ska dom fan inte äta någonting, att dom är tacksamma för att hon visar sina fina höftben så att dom också kan bli peppade till att låta bli alla vidrig mat.

Givetvis får vi bestämma över våra kroppar. Vi får göra vad vi vill, oavsett om det skadar oss eller inte. Till och med om det leder till döden. Man borde inte, men man får. Det finns ingen lag mot det. På sätt och vis är det ju som att vi har får fria vilja, vår makt att göra vad vi vill, men att vi trots allt blir kontrollerade. Lite som en labbråtta, som är helt omedveten om elektronerna som styr den. Någon trycker på en knapp och råttan vandrar glatt ovetandes åt höger, övertygad om att den har valt det helt själv.

Jag tror att vi fungerar lite på samma vis. Allt runtomkring oss, förutom vissa undantag, säger att vi ska väga såhär, se ut såhär, vara såhär och leva upp till det där. En del av oss ifrågasätter det, gräver på djupet, läser genusvetenskap eller köper Fittstim. Försöker för allt i världen att ta reda på vad som egentligen kontrollerar oss. Vad som har format oss och fortfarande försöker forma oss, och med denna vetskapen kunna stoppa det. Jag är fortfarande inte säker, men ger ett såpass tråkigt, vagt och förväntat svar som patriarkatet. Öh, eller typ samhället. Tidningar och sånt, typ. Hehe.

En kombination av intryck från alla håll, vana, gamla fördomar och normer, vad mamma gjorde, vad pappa sa, hur samhället tycker, vad du hörde och såg i omklädningsrummen innan gympan. Tjejer som nyper och drar i sin hud och klagar med bekräftelsesökande stämma, någon elak kommentar. Någon snygg, cool, accepterad och SMAL person. Någon karaktär i en film eller en kändis eller en populär tjej som är timid och slätstruken, som alla gillar och som du borde försöka vara som.

”Men vad fan, ni kan ju välja själva. Lyssna inte på det, ta inte åt er bara” har jag hört under åtskilliga diskussioner. Lättare sagt än gjort, decennier av hjärntvätt och intryck är svåra att förtränga bara sådär. Det är i våran ryggrad. I våra armhålor, mellan våra ben, i vårat ansikte och till och med innanför huden på oss. Det bara är så, och de som försöker stå emot blir stämplade som osköna, rabiata och... krångliga. Jag vet inte var det började, exakt vad det beror på, precis hur vi ska göra för att ändra det och göra allt bättre. Jag vet bara att jag blir matt av tanken, att det är lättare just nu att raka armhålorna, sminka mig och pynta mig som en julgran än att faktiskt ta tag i det på riktigt. En förändring känns så långt bort, speciellt när jag upptäcker internetsidor som de jag berättade om ovan. Då tänker jag (i en kort sekund) att min generation och de efter mig redan är förstörda och sabbade för länge sedan och att vi lika gärna kan ge upp.

Nu orkar jag inte tänka på det mer. Ska försöka peta i mig lite mat, om det går bra ökar jag intaget. Mycket. Och kommer inte känna någon ångest alls nästan.

Mia Wallace

Ett, två, tre, fyra, fem år har sakta gått förbi, tunga fötter som gjort långa spår i grusets femåriga gång. Ord, namn har bokstaverats i sand, träd har skrikit när hjärtan ristats in i bark. Det har runnit kåda, för inte kan ens bultande hjärta blöda? Det är bara i poesin, i den unge Werthers lyriska värld som hjärtat färgar skjortfickan röd.

I fem år har de kämpat med att fylla frånvaron med minnen, fotografier som andas, ett album av andedräkter från spännande tider. Om det var ömsesidigt har Sebastian aldrig varit säker på, om även hon bär en burk med andedräkt i sitt minne?

Hans händer ser härdade ut som efter ett långt liv fullt av arbete, men när Sebastian stryker sin fiols stråkar gör han det mjukt med fingertoppar av bomull. Innan Sebastian tar till noter hinner han höra att han behövs vid disken.

Fem år har hon levt i en misär blandad bekvämlighet, ytterligare fem år har hon hört sina döttrar sjunga när far tagit henne till våld. Men hon brukar alltid säga att man ser det man vill se, hon ser Skåne bäddad i diamanter istället för den slaktande kölden. Hon ser inte heller sin man i otroget tillstånd, i hoppet om att han låter bli flaskan. När hon sluter sina ögons lock bevittnar hon inte längre familjens klippa som fallit tillbaka i sina gamla mönster. Hennes klippa som omfamnar sin alldeles egna frilla, hon med den mjuka barmen som ständigt bär en flaska i handen.

Sebastian sveper sin mjuka hand över fiolen en sista gång innan han ställer den ned. På vägen upp känner han av att någon mer är närvarande, han höjer sitt huvud från sin böjda ställning och ser henne, Maria.

I desperat behov av att sansa sig sträcker Sebastian på sig, han rör sig sakta över trägolvet i riktning mot Maria utan att bryta den intensiva ögonkontakten ."Det var minsann inte igår". Maria rodnar när hennes blick vacklar mellan rummets alla små detaljer, inombords känner hon en av de mest intensiva känslor som hon inte ens visste existerade. Hon bryter ögonkontakten för det känns som hon aldrig mer kommer ha möjligheten att stänga sina ögon igen efter hennes blick fastnat i hans, i Sebastians.

Han är förtrollad åter igen, nu står hon där som en ängel. Han kan inte riktigt förstå, vad gör hon här, har något hänt henne? Men tankarna blir bara små bieffekter i hans heta feber som uppstått vid blotta synen av henne.

"Kan jag hjälpa dig? Kom här så sätter vi oss ner." Sebastians huvud bultar av frågor men han lyckas tämja sitt sinne och drar ut en av de två små stolarna vid det lilla runda bordet i rummet. På bordet står det en kristallvas som fångar Marias intresse. Vasen är fylld av ett fång torkade röda rosor. Precis så såg rosorna ut som hon brukade plocka från gårdsplanen och hänga upp på tork över vedugnen. Hon rycktes upp ur sin tillbakablick när Sebastian flyttade på vasen och ställde istället ned en flaska som innehöll en druvröd vätska. "Nu tycker jag att vi förtjänar ett glas, inte sant?" , sen kom han ihåg att hon inte dricker starkdricka. Han häller upp i ett litet portglas och skjuter det fram till Maria, Sebastian säger ömt, "det är bara dofter i ett glas".

Maria släpper taget om sina muskler första gången sedan hon kommit in, hon pustar ut, men drar samtidigt in luftens elektriska spänningar som ger henne en kick för varje nytt andetag, för det syrliga syret i hennes forsande blod. Hon behöver inte längre leta i sitt minne efter andedräkten, hon har den framför sig. Hon har den besvarad, men det är inget som de någonsin sagt rakt ut, eller någonsin kommer att göra.

Bara det här viruset stannar i dem ett tid till.

/Clementine

Jag gör ingenting. Jag är inte kåt, jag är inte spännande, jag vill sova så fort jag ansträngt mig en kvart och gått till mataffären. Jag vet inte vad jag håller på med. Jag känner mig totalt oinspirerad. Snälla säg att det är årstiden. Jag har ont överallt. Jag blir sjuk hela tiden. Jag vill helst ligga still och bara förflytta mig i mitt eget huvud. Kanske borde jag flytta till ett varmt land. Kanske borde jag bo i solen. Vad skönt det skulle vara om man visste var och hur man skulle må bäst. Jag menar, det finns ju tusen liv att välja på när man tänker efter. Jag skulle kunna bo precis var som helst, ha vilket yrke som helst, välja en helt ny stil, nya intressen och nytt perspektiv. Om jag bara visste vilken av alla dessa framtider som skulle göra mig mest gott. Om jag testar något och det inte funkar har antagligen flera år av mitt liv gått. Man kan ju inte börja om hur många gånger som helst? Man blir ju äldre har jag hört. Å andra sidan mår jag väldigt bra här. Jag är ju faktiskt lycklig. Jag mår ju faktiskt bra. Jag älskar och är älskad. Kan det bli bättre? Det kanske bara var idag, kanske bara den här veckan. Det senaste halvåret har tärt på mig, sedan en tid tillbaka har jag funderat.

K. Boye

Cause I'm just a girl, little 'ol me
Don't let me out of your sight
I'm just a girl, all pretty and petite
So don't let me have any rights










HAPPY FREDAG!
Mary Jane

Vi kommer ifrån samma lilla kommun, vi har gått på samma skola, i samma "klass-lag" till och med. Han är två år äldre än mig och han hatar allt som har med kommunen att göra och alla som kommer därifrån. När vi träffades, jag var 16 och hade precis blivit dumpad av nummer 1, var det sommar och vi dansade mitt i natten till "Just can't get enough" med Depeche Mode på en brygga i göteborgs skärgård. Vi hade aldrig träffats innan och vi båda trodde att den andre var någon annanstans ifrån. Efter en helt magisk kväll tillsammans försvann han. Ett år av ingenting. Inte ett enda livstecken. Men så en vacker dag när jag går av bussen, som han går på, möts våra blickar. Jag hade sovit den 45 minuter långa färden och såg antagligen inte så munter ut. Två minuter senare får jag ett sms från personen ifråga som undrar just detta: "Är du arg på mig?". Sen var spelet igång igen. Han bjöd med mig till en liten stuga, någonstans nära marsstrand, med hans killkompisar och vi hade en helt (andra) fantastisk kväll tillsammans. Efter det. Samma visa igen. Han försvann. Jag blev så frustrerad eftersom jag faktiskt hade känslor för killen. (Ja, jag blir väldigt lätt förälskad. Det har både sina för- och nackdelar kan jag säga). Och såhär har det hållt på fram tills idag. Vi ses en gång per år och sen NOTHING. Och vi har aldrig gjort någonting mer än att kyssts. Vi har sovit ihop flera gånger men, jag vet inte varför, aldrig riktigt kommit till skott.

Men denna nyårsafton sågs vi. Och allt det där stela var borta, alla tonårshormoner hade svalnat och vi kunde faktiskt föra vettiga diskussioner. Diskussioner som ledde till överärlighet som ledde till bråk som sen ledde till skratt. Denna nyårsafton, då vårt 2010 invigdes, skulle vi äntligen, äntligen HA SEX! Pah! Trodde vi ja. Jag hade precis fått nycklarna till min nya lägenhet och hade bestämt att jag skulle sova där den natten. Jag frågade nummer 28 om inte han ville följa med. Det ville han och vi gick i genom hela göteborg för att äntligen sätta nyckeln i låset och gå in i vårt lovenest. Vred om nyckeln och ingenting hände... Dörren går inte upp. Vad i helvete?! Det visade sig att jag fått fel nyckel. Han blev förbannad och jag satte mig i trappan och ASgarvade. Vad skulle jag göra? Det var ju ödet. Det skulle helt enkelt inte hända. Vårt möte avslutades med en tam klapp på ryggen och jag kunde inte hjälpa att skämsamt säga: "Ja, men då ses vi väl om ett år!". Det jag inte visste då var att killen skulle ju flytta utomlands dagen efter och vara borta i, just det, ett år.

Men så igår fick jag ett härligt meddelande om att han var tillbaka i sverige. Vi bestämde att vi skulle ses. Kort och gott. Kvällen slutar hemma hos mig! ÄNTLIGEN! JAG FICK HONOM ÄNTLIGEN! Trots att sexet var otroligt kort, 2 minuter - jag skojar inte, och att han pratade engelska med mig som turn on måste jag säga att jag är förbannat nöjd. Han låg runt mig hela natten, med benen ihop slingrade och andades i min nacke. Ibland räcker det som njutning. Så äntligen är han ute ur bilden. Spöket som har hemsökt mig är äntligen borta. Och det bästa av allt är att nu vet jag att han är inte så gudomligt perfekt som jag målat upp honom att vara. Han bara är.

/Mary Phelps Jacob