om jag och nr 34 skulle ta oss i kragen och hälsa på min familj i sverige. i februari typ. det skulle vara kallt och pojkstackarn har aldrig förr sett snö på gatorna. vi skulle åka raka vägen hem till ön och mina föräldrars hus där alla väntade i sin nyfikenhet på vad katten släpat hem. med middagen serverad, levande ljus och vinglasen fyllda till hälften. till en början skulle hela sällskapet vara väldigt blygsamt och artigt. frågon om och till mina nya love. men så som jag känner min familj rätt skulle det artiga och blyga snabbt suddas ut efter vinglasen slinkit ned. min syster skulle säga någonting korkat överärligt och elakt. jagblir stött och säger ifrån medan min lover svarar ärligt och utförligt på påhoppet han just fått. (han vet ju inte vad som komma skall). säg att det hela handlar om religion. då min familj inte är religiös för fem öre utan konfimerade oss endast för paketen som kom med och jag döptes i vardagsrummet av anledningen att öns präst insisterade. han tog med sig dopvatten och skålen själv. Medan min love är besatt av demoner och åker till kyrkan och bekänner sina synder till som tätt. han brukar åka dit varje sommar och stanna i två veckor. mitt ute i skogen tillsammans med gud? säg att detta är samtalsämnet som kom upp under vår (första) familjemiddag. det är alltså jag, 34an, syrran, hennes kille och deras två barn, 3 och 0,5, brorsan med ny kines flickvän, mamma och pappa. syrran och min mamma skulle ha gaddat ihop sig tidigt under kvällen (som vanligt) och ställt den ena frågan dummare än den andra. jag tappar till slut tålamodet, min syster som är sååå mycket mer rapp i käften och aldrig ser sina egna fel och brister skulle få spelet. hennes kille skulle (försöka) tala henne till rätta medan hon sprutar ut svordomar till höger och vänster om hur och vad jag är. min bror skulle snabbt ta sin stackars kines och flytt fältet. mamma som blivit trött då hennes vinglas tömts först av allas, gått och lagt sig med småttingarna timmar sedan, skulle vakna av oväsendet. pappa som sitter tyst bredvid min love, båda inne på tredje eller fjärde whiskeyn, skulle till slut skrika åt min syster att nu får det fan vara nog. hon blir tyst och ger mig en blick som hon önskar kunde döda. hon tar tag i sin kille som inte sagt mycket underkvällen eftersom han alltid smiter iväg och kollar på fotboll på antingen datorn eller på tvn våningen under och missar hela umgänget. denna fotbolls mani har i och för sig gjort så att min love haft något kul att prata om under kvällen då han också är ett fotbollsfreak. vilken kille älskar inte fotboll? tillbaka till min systers allt för vanliga utbrott. kvällen skulle snabbt avslutas med att hon klampar in i sovrummet (mitt) och jag in till gästrummet, slämmer surt igen dörrarna bakom oss och kvar skulle tre whiskeydrickande män sitta kvar, en helt oförstående då det hela skett på språket svenska.

morgonen efter skulle allt vara som vanligt, vi är nämligen en familj som aldrig håller i en fight mer än fem minuter. jag och min love som sover i gästrummet skulle vakna av min systerdotters glada skratt då min syster släppt in henne i vårt rum för att hoppa i sängen. jag försöker shasa ut henne men den lilla råttan ger sig inte så för att min love skall kunna sova vidare (han behöver det då min pappa supit honom under bordet kvällen innan) går vi ut och sätter på emil i lönneberga på dvd. alla är redan uppe. förutom min systers pojkvän. han brukar ha vanan att inte dyka upp förren i mitten av dagen - grön i ansiktet. min love är uppe före honom. vi sitter vid köks bordet och de artiga frågorna börjar om på nytt. det de inte vet nu är att deras nya gäst vägrar att prata på morgonen - inte förren han känner att han lever öppnar han käften. han skulle sitta där i minst en timma i tystnad medan vi andra konverserar på svenska mellan frukost tuggorna. till slut ber min love mig att skicka juicen. WOOOOOW, HE´S ALIVE skulle familjen utbrista i kör. jag ger min love en puss på kinden och dagen kan börja.


detta är en fantasi som kommer att göra mig galen, jag vet. live, love, embrace it.
/Mary Ph.

här sitter jag på paradis-öns sjukhus, med blodigt ansikte och blåmärken runt ögat. sköterskorna frågar mig om och om igen om jag vill göra en polisanmälan. "nej, nej, nej. han puttade mig bara. jag trillade". min väns pappa kallade mig ett får, ett får som jagas utan vargar. jag tar inte hand om mig själv. jag hänger på barer för mycket. det är inte som i sverige det här. det var kvällen innan allt hände. jag satt med mannen jag är (var) (är?) kär i. när nummer 30 kom in genom dörren hoppar min kärlek ur stolen bredvid mig och tillbringar resten av kvällen på andra sidan rummet. så långt ifrån mig han kunde. han lämnade baren och glömde sin mobiltelefon bredvid mig. jag satt kvar i en timme. tänkte att jag skulle vara snäll så när jag gick därifrån tog jag mobilen med mig. han ringde den när jag bara hunnit gå i fem minuter. han skriker på mig. "din jävla tjuv, tar du alltid saker du hittar, saker som inte är dina!?" jag ville ge tillbaka den till dig, sa jag. jag gick tillbaka till baren och utanför kommer han i en bil. hoppar ut och börjar att skrika och putta på mig. han puttar mig tills jag trillar och slår i huvudet i trottoar kanten. han har redan hoppat in i bilen och kört iväg innan han sett att jag faktiskt blöder. mycket! blod i hela ansiktet. ägaren till baren och några fler kommer ut och hjälper mig in, ger mig is och tvättar såret och mitt ansikte. plåstrar om mig, trots att blodet inte slutat rinna. ägaren ringer min (inte så kära vid detta tillfälle) och tvingar honom att komma tillbaka. vi går ut alla tre och han börjar att skrika på mig igen. där står jag med blod rinnandes från mitt ansikte, skrikandes åt. jag fick nog. knöt min näva och slog. mitt i prick, läppen. han blev galen försökte hoppa på mig men ägaren hann knuffade bort honom och sa åt mig att gå in. en öl till tack! nu får jag sms från höger och vänster, alla pratar om det. de tror att han slagit mig.

han ringde mig igår. ville be om ursäkt. han misslyckades. detta är vad idioten säger:
"jag är ledsen, det var inte meningen att göra dig illa. du är en sista personen som jag vill göra illa. jag vet inte vad som hände. förlåt mig. (höjer rösten) MEN DU skulle inte ha tagit min telefon. jag mår så dåligt. jag har problem. du anar inte. och jag behöver min telefon. jag är ingen dålig människa. jag har inte kunnat sova i natt. jag vet inte vad jag ska säga. nu MÅSTE jag göra någonting för att JAG ska må bättre. jag vill träffa dig. jag vill ta med dig någonstans. förresten har du har en väldigt stark hand! jag har en fläskläpp. och jag skulle raka mig idag och då skar jag mig på läppen. jag skulle gå på arbetsintervju och lämna mitt CV men nu kunde jag inte det på grund av DIG. jag har varit i kyrkan hela dagen. jag mår så dåligt."

JAG JAG JAG JAG JAG JAG JAG! jo han frågade faktikst i början av samtalet hur jag mådde... cred?

mitt svar: "well, efter fem timmar på sjukhuset, sju stygn i ögonbrynet och en blåtyra så mår helt okej. fick en vaccinations spruta för jag vet inte vad och nu ska jag äta medicin för infektion i två veckor! och på toppen av det blev jag sjukskriven från jobbet i åtta dagar. tack ska du ha". sen skrattade jag när han sa att han varit i kyrkan. "mår du bättre nu då när du gått till kyrkan?" (ja, det hjälper, sa han). "vilken tur att DU mår bättre" sa jag med en stor hink ironi i rösten. och "jag mår mycket bättre nu när jag hör att du har en fläskläpp, mycket bättre!".

samtalet avslutades med att han säger att han bad MIG att komma till HONOM senare samma kväll. "jag kommer att vara på baren, du kanske... emh... ah... kan komma dit?" VA? NEJ!

sen sa han att han skulle ringa mig när HAN mår bättre. JA MEN VISST FÖR ALL DEL. RING NÄR DU MÅR BÄTTRE. TÄNK INTE ALLS PÅ VAD JAG VILL. ELLER HUR I HELVETE JAG MÅR. FÖRUDMJUKAD OCH BLÅ I FEJSET.

han ringde inte... fem dagar senare fick jag nog. nu ska han fanimig se vad han har gjort! jag ringde och han svarade inte. han skickade senare ett sms där det står att jag skall sms honom. "fuck you" skrev jag. dagen efter ringer han mig. en timma senare sitter vi på min balkong och dricker starbucks kaffe som han tagit med sig. pratar ut om vad som egentligen hände den där kvällen. alla tror att han har slagit mig, alla pratar om det, frågar om det. de tittar på honom konstigt. en hel del vänner vill inte prata med honom mer. (han har fått sitt straff). det räcker nu. alla säger till mig att hålla mig borta från honom men jag kan inte. hela min kropp skriker efter honom. jag är kär... vad kan jag göra åt saken? och han vill faktiskt vara med mig med. (för en gång skull vill en kille stanna hos mig). trots att jag skickar elaka sms, kallar honom idiot, blir arg för ingenting och slåss som en man. hans läpp var fortfarande svullen. (hähä!)

och vi har så roligt tillsammans. vi tog upp incidenten som hände någon vecka sedan (att jag var precis som hans mamma). vi skrattade åt det och han berättade hur hans mamma nu vant sig vid att han inte pratar på morgonen. och han bad om ursäkt för det lilla utbrottet han hade den morgonen också. bad om ursäkt om och om igen. jag är ingen långsint person. han har inte slagit mig. han puttade och jag trillade. jag slog.

summa kadimumma: och ni får säga precis vad ni vill för jag kommer fortsätta min romans med den här mammen så länge vi vill och gör varandra gott.

"even if the most beautiful woman, say Angelina Jolie, was standing infront of my bed in the morning, i would let her stand there."
you are a strange boy.
"no people are strange, im okey i think"