Vi var påväg mot ett stup och jag höll definitivt på att ge upp och bara falla ner. Små gupp på vägen hade helt plötsligt blivit så himla mycket större. Jag hade aldrig tidigare brytt mig så mycket eftersom jag visste att det inte var slutet, men nu var jag trött. Nu var jag tom och utmjölkad på all min kraft och energi. Jag var klar. Tänk att något som varit så bra en dag, bara kunde vända på fem röda.

Sekunder blev till minuter, minuter blev till timmar. Jag blev tillfrågad om jag fortfarande ville och jag hade inte ens orken att svara. Att fortsätta som vi gör innebär att jag kommer krossas. Om vi inte fortsätter alls så kommer jag krossas. Det kändes som att det inte spelade någon roll längre. Till slut inser jag att det nog är över och vad det faktiskt innebär för mig. All smärta och ångest kommer ut, han tröstar. Jag gråter och han pratar, försöker berätta att han inte heller vill ha det så, att han också måste förändra sig, att vi måste prata mer.

Jag trodde att det var över, jag skulle dö. Det skulle inte finnas något kvar av mig. Vi börjar prata, jag fortfarande måttligt upprörd. Sedan ligger vi där och håller om varandra. Han tittar mig länge i ögonen och säger "vad fan är det vi har gett oss in på egentligen? Det är inte lätt det här." Där och då förstår jag varför jag inte vill hoppa från stupet. Vi är precis lika, han och jag. Vi är samma.

Han är ju som en kvinnligare version av mig. (Fel tillfälle för ett skämt, men man kan ju inte låta ett perfekt ögonblick passera)

/Dear Prudence