först och främst. ta mig för den jag är. jag en en enkel kvinna som letade efter mr. right så att jag höll på att bli galen. märk mina ord: LETADE. allt jag skall komma att berätta för er nu är rena soppan. tusen gången värre än Big Brother och Sex and the city tillsammans.

i början av sommaren åkte jag till paradisön, cypern, för att hälsa på min kära vän som bott här i lite mer än ett år nu. denna historien har jag redan berättat, om nummer 30, min grekiska gud som jag blev blixt förälskad i och som det ännu snabbare sket sig med. nu när jag är tillbaka, nu när jag har flyttat hit sa jag till mig själv att bara ha jävligt rolig och inte leta efter någon eller något. förutom jobb och en lägenhet. check! så med öppet sinne kom jag hit. andra kvällen gick vi till strandklubben vi alltid går till och nummer 30 berättare om sina sommar romanser och lovordar att ingen var som mig. höjer mig till skyarna med sina ord och jag smälter snabbare än vaniljglass i stekande sol. såklart. vad annars. tänke er själva att den snyggaste, mest sexiga, med den absolut underbaraste kroppen, ögonen, rösten, säger exakt allt du vill höra. bra där. detta är grejen. de är alla såhär. jag vet det nu. det är ett sjukt spel de har här. så många tjejer, unga kvinnor jag vill ska vara med och skriva här ni anar inte. min jobbarkompis lilla syster har dejtat samma kille som mig, och en annan kille som jag också träffats bror. alla är med alla här. det är sjukt. det är en pytte pytte pytte alldelles för pytteliten ö. anyway, jag kommer till allt det här snart. tillbaka till början. nummer 30. jag började att höra av mig igen, vi hörde av oss till varandra men så fort vi råkade hamna på samma ställe, vilket var allt för ofta, ignorerade han mig. jag fick nog och bad honom dra åt helvete och därefter har vi inte setts. och jag var inte direkt ledsen över vad som hade hänt. inte alls. jag var way to upptagen med vad som hände i mitt liv. allt har gått som på räls. jag fick ett jobb som jag älskar och en lägenhet som är rymlig nog för en person. eller två för en natt eller så. och tja, jag har haft en väldigt trevlig sommar helt enkelt. träffade min nyårsfling sedan två år tillbaka och vi tillbringade en väldigt alkoholiserad natt tillsammans. två dagar senare flyttade han till grekland. men han kommer tillbaka nu på torsdag så vi har bestämt att ta en drink på - wait for it - stället där alla, och jag menar ALLA när jag säger alla, hänger på. detta stället ägs av en man, 32 år för att vara exakt, jag frågade. ägaren och jag träffades genom att ta en drink tillsammans på detta ställe när jag kom dit med nyårskillen. han flyttade iväg och jag fortsatte att gå till stället. en sen natt hamnade vi bakom kulissen och framför en spegel. mhmhm. några nätter senare hamnade vi i vattnet på klubben som alla gick till när det var sommar. där jag först mötte nummer 30, ni vet. soppa som sagt. två ställen - för många vackra män. klubbens ägare ordnade en privat fest hemma i sitt hus, alla som regelbundet gått till klubben blev bjudna, jag blev inbjuden en kväll när jag var på baren tillsammans med ägaren. på fetsen ignorerade han mig och jag började prata med en killen som jag knappt känne rigen. han log åt mig någon gång, det är ungefär vad jag minns av honom. vi började prata och det visar sig att han har jobbat som bertender på både klubben OCH nu jobbar han på baren. han och ägaren lämnar fetsen och några timmar senare var dte dags för efterfest - gissa var. baren såklart. efterfesten dog ut och vi åker vidare till en klubb som ligger granne med min lägenhet. av någon anledning som är väldigt suddig just nu åker jag i samma bil som killen jag träffat samma kväll. nummer 34. kommer till det snart. vi är inne på klubben och efetr fööör många öl börjar vi hångla hysteriskt romatiskt. i ögonvrån glänsar jag någoning med stort krulligt svart hår, det var ägaren, nummer 33, som sitter mittemot oss på andra sidan baren och tittar på oss. nummer 34 går och hälsar, de är ju kollegor (jag hade ingen aning, snälla tro mig) och därefter går på toaletten. 33an kommer fram och ber mig att ringa honom senare. två killar? neeej. neeej. NEJ! det är inte vad jag vill. så jag går ut ur klubben för att gå hem. ensam. nummer 34 kommer springandes undrande såklart. inget ont anande. stackars pojk. vi börjar gå mot min lägenhet. jag snybblar, skrapar upp hela foten. han vill ta hand om mig och köpte plåster. ägaren ringer mig och jag tackar för kvällen med nummer 34 och en stund senare delade jag min säng med ett träsktroll som inte pratar. han är helt stum. väldigt snäll, med han säger ingenting. knäpptyst. där och då tänkte jag - sista gången. nu får det vara nog. det sket sig totalt såklart. två dagar senare smsade nummer 34 och ville ses över ett glas vin. nästa kväll kom han hem till mig och vi satt och pratade till klockan tre på natten. inget mer. tackade för sig och åkte hem. hörde av sig dagen efter - "hello how are you my *?" något mindre internt.

så historien om nummer 34, som är den mest aktuella just nu.
     vi har setts ett tag, han har mer eller mindre bott hemma hos mig den senaste tiden. jag har till och med berättat för familjen hemma i sverige att jag träffar någon. han har preseterat mig för sin bror, dock endast en av 3 men det är alltid en start. han är så öppen, han vill berätta exakt hur han känner, vill veta hur jag känner, vad jag tycker. jag har aldrig pratat så mycket i hela mitt liv som med honom. vi är helt olika. han är en riktig tänkare. rätt vad det är blir han helt tyst och ser ut som om han ska gå upp i dimma för han funderar på olika saker. han är lite knäpp, det skulle nog de flesta säga om honom. konstig. jag gillar det. en kväll efter en hel del alkohol säger han till mig; jag vet vissa saker om dig som jag inte gillar. jaha? vill du prata om det? (jag visste direkt vad han pratade om. alla killar före honom såklart. det är nämligen så här. männen här knullar runt, kompisar tar varadras tjejer men så fort de gillar någon då är det skandal om hon har varit med någon av hans kompisar). jag är körd kan jag ju säga redan nu. men det visste jag inte då. "nej det vill jag inte, jag gillar dig för mycket för att bry mig om det" säger han. vi romans kan fortsätta ostört.

TILLS.... dam dam dattam! vi hade så roligt denna kvällen. ah så otroligt. vi var ute till klockan fem på morgonen. han, jag och massvis med vänner. vi höll om varandra hela tiden och han pussade mig på kinden titt som tätt. på vägen hem till mig, jag har ingen jävla aning om varför eller hur det kom upp, men vi började diskutera mitt tidigare sexliv här på ön och tydligen så visste han inte allting. jag tänkte, ja det är väl lika bra att vara ärlig. han visste om att jag varit med hans chef, nummer 33, men han hade ingen aning om nummer 30. OCH DETTA ÄR VAD SOM STÖR HONOM. han blev helt galen, helt rosenrasande och vi tillbringade resten av natten att skrika åt varandra. han frågade om jag älskade honom och jag svarade vad är det att älska? sedan fortsatte det ungefär på dethär sättet:

det var ju fem månader sedan!
HAN ÄR MIN BÄSTA VÄN
men jag kände ju inte dig då
MEN TVÅ AV MINA BÄSTA VÄNNER
jag hade ingen aning att ni var kompisar
JAG HAR JOBBAT MED NR 30 I ETT ÅR OCH NU MED NR 33
men jag har aldrig sett dig innan den där festen

vad som gör allting ännu bättre är att baren, som alla hänger på, ordnade ett födelsedags kalas som mina jobbarkompisar skulle gå på. baren var öppen för alla så jag gick dit för att träffa en vän. vad får jag se. jo, bakom baren står nummer 33, ägaren, vid baren sitter min vän och bredvid henne står nummer 30, och uppe vid djbåset ja där har vi min söta nummer 34 som vid detta laget ser ut som om han vill mörda någon. jag går fram till min vän och nummer 30 försöker smickra mig på spanska (????) och berätta en rolig historia om en kompis som bor i usa som jag också känner sedan tidigare i somras. han fick ett höjt ögonbryn till svar och därefter tog jag min öl och gick upp till min 34a. puss puss hej hej. han kom ner och vi står med varandra och nummer 30 höll på att sätta en nöt i halsen ah chock. retsen av kvällen tittade han i golvet. det kändes skönt. men min 34a var inte glad. han började bråka med mig igen om detta. han tycker nu synd om nummer 30!!!!!!!!!!!!!! killen som har betett sig som ett as emot mig. ska han komma och förstöra för mig en gång till när jag fått känslor för en - faktiskt BRA kille???????

han tror mig inte. han är helt övertygad om att jag visste om ända ifrån början att alla tre var vänner. han är förbannad. i en vecka har vi bråkat nu. varje gång vi ses, pratar i telefon. om samma jävla skit. senast vi pratade, skrek åt varandra, var i lördags. han var full och ringde mig. skek att han kan inte vara tillsammans med mig på grund av mitt förflutna. han är inte avundsjuk säger han MEN du måste ju förstå att jag kan inte se er tillsammans (mig och nummer 30). jag bad honom att dra åt helvete och ge tillbaka mina solglasögon. någon dag senare kom han förbi mitt jobb och gav dem till mig. hej hur mår du och sen var han borta. ute ur mitt liv. trodde jag...

nu kommer nämligen finalen av min trevlig röra - igår fick jag ett sms, han bjöd in mig till en fest på baren. jag kom, satte mig vid honom och nummer 30. såklart. jävla plåster. de sitter tydligen ihop de där två. jag och 34an pratar knappt med varandra. inte förren några timmar senare när vi frågar varandra hur vi mår och båda säger att det känns konstigt. han ville gå ut och prata. igen? kan vi inte bara ha roligt. han säger till mig ännu en gång att han kan inte vara med mig framför sina vänner. jag förklarar IGEN att jag inte kände honom när jag träffade de två andra. han måste förstå. nummer 30 var ett as och 33 var ett one night stand! "men du måste förstå mig, jag kan inte gifta mig med en person som har varit med två av mina vänner!" sa han. gifta sig? vem fan har sagt någonting om att gifta sig??????? SNÄLLA GUD I HÖJDEN, HJÄLP MIG! TA NER DEN HÄR KILLEN PÅ JORDEN IGEN FÖR HAN ÄR UPPE OCH SVÄVAR I DET BLÅ!

vi fortsatte att prata, jag grät, han sa att han vill vara med mig, att han tycker om mig, men han kan inte vara seriös med mig. han kan inte kyssa mig framför sina vänner eller träffa mig på dagarna. men han vill träffa mig? så han vill helt enkelt bara knulla. jävla idiot. jag rykte upp mig, tog min jacka och lämnade honom där. gick med några vänner till en klubb lite längre bort. tror då fan inte att han kommer dit. jo. jag skiter i honom nu, tänkte jag. spelar stark. dansade med andra killar, flirtade hej vilt. ja, det var för att göra honom svartsjuk. behöver jag verkligen det? det gör ju inte saken bättre. jävla dumma fyllo brud. (jag ska verkligen trappa ner på alkoholen, det är ett löfte). men tja, jag lyckades. han stod inte längre bort än en meter ifrån mig. till slut vände jag mig om och vi kysstes, sen höll han sin arm runt mig hela kvällen. vi åkte hem till mig. hade sex. han somnade. jag väckte honom och bad han att gå.

jag sparkade ut mannen jag är galet kär i klockan kvart i sex på morgonen. vad är det för fel på mig?

Mitt uppe i tentaångest. Det är typiskt att inspirationen ska komma då. När tiden inte finns. Nåja, något har bubblat inom mig så länge nu. Som gör mig så arg. Så håll i er. Vi lever på 2000-talet. Mitt uppe i en hätsk jämställdhetsdebatt som snart kommer vända ut och in på sig själv genom alla uttröttade argument som ska få alla att förstå hur mycket en vinner på att leva jämställt. Visst, fine. Det låter mysigt. Jag är absolut för jämställdhet även om jag tycker att begreppet är en aning problematiskt. Jag vill tillföra ytterligare en aspekt till denna diskussion.

DET FINNS INGENTING SOM HETER OLIKHETER MELLAN KÖN. PUNKT.

Det har försökts att drivas vetenskap på att män och kvinnor är olika, både i sina egenskaper och biologiskt. Jag kan sträcka mig till att acceptera att det finns vissa biologiska skillnader, även om dessa enligt mig är oerhört små och dessutom varierar kraftigt från person till person. Denna så kallade ”vetenskap” har om och om igen motbevisats och blivit kraftigt kritiserad. Det är ett av de mest utforskade områdena inom forskningen, att hitta olikheter mellan könen. Det har helt klart misslyckats eftersom man inte hittat några. När man hävdar att: NU, nu har vi hittat en olikhet, då visar det sig att den olikheten/skillnaden är så liten att den inte kan kallas olikhet/skillnad.

Trots detta finns det en utbredd uppfattning om att kvinnor och män är olika. Man bygger förhållanden på att man ska komplettera varandra med hans manliga egenskaper och hennes kvinnliga. Känns denna uppfattning igen? Då kan jag bara upplysa om att det är fel. För ni är lika. Det handlar om hur vi uppfostrade, om stereotypa könsroller, om samhället. Det är väldigt praktiskt att hävda att män och kvinnor är olika bara så ni vet. Människor tjänar JÄVLIGT mycket pengar på hävda olikheter. Det är dock bara en av anledningarna.

Så alla ni som letar efter er kompletterande manliga andra hälft. Ni kan sluta nu. För det finns ingen. Bara människor med olika saker mellan benen. Eller lika saker mellan benen. Eller allt möjligt. Vad fan vet jag?

/Mr Butler

Jag är en partikel som svävar i tystnadens oljud.
Saknar inte attraktion som tidigare, heta hudar som svetsas tillsammans.
SAKNAR INTE NÅGON AMOUR.
Jag försöker se det framför mig, försöker prata förnuft med längtan.
I bland på tågstationer,
i mataffärer,
på spårvagnar,
genom kaffebefläckade fönster.
I kappa, i kort rött hår med utväxt, med någon annans farmors väska från rödakorset.
Tror jag mig se henne, men det är någon annan.
Det är då allt slutar att slå och jag blir en partikel i vakuum.

/ Clem

Vad är det hos mig som gör att jag aldrig någonsin kan vara lagom? Just nu syftar jag främst i arbetssammanhang, men egentligen är det ett genomgående problem i mitt liv. Att slappna av. Att kunna vara tillfreds med en medelmåttig prestation. Mitt behov av att vara duktig börjar ta över mitt liv, kanske inte en större nyhet suckar de som känner mig, men tidigare har det begränsats någorlunda till områden där det lönat sig att vara ett präktigt as såsom i exempelvis skolan. Jag var tjejen som nästan började gråta om hon fick ett enda fel på matteproven, jag var tjejen som gjorde grupparbetena ensam i rädsla för att de andra gruppmedlemmarna inte skulle vara bra nog. Jag var för fan tjejen som gjorde tredimensionella framsidor till spanska glosorna. Tro mig jag störde mig mer på mig själv än vad de andra i klassen gjorde.

Vad som fått mig att reflektera över detta mer på sistone är mitt nya jobb - ett lager där jag packar sprit och smink till charter resenärer. Min framtid hänger inte på hur jag presterar i denna miljö - jag ser inte mig själv jobba kvar här om 30 år, jag tror inte att det är mitt öde att starta ett eget lager en vacker dag, jag bryr mig inte överhuvudtaget om passagerarna har 300 likörsorter att välja bland, men framför allt: Ingens liv hänger på om jag skulle packa några sales vagnar med Van Gils Aftershave och toblerone i normal takt. Allt detta är jag mycket väl medveten om, men ändå känner jag behovet av att rusa runt som en jävla duracell kanin på speed och packa tio fler vagnar i timmen än vad de rutinerade arbetargubbarna gör.

Efter dagens skift upptäckte jag i min stresskoma att allt redan var färdig packat inför helgen. För att klargöra det hela; jag hade alltså gjort tre dagars arbete på åtta timmar och gjort mig förtjänt av titeln lagerarbetarnas Clark Kent. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag fortfarande (30 minuter efter avslutat arbetspass) satt med andan i halsen medan jag frenetiskt gick igenom dagens sysslor för att försäkra mig om att ingenting hade glömts bort. "Chilla på det" sa min arbetskamrat när jag rusade upp för att klockan slog halv ett och vår 30 minuter långa lunchrast var över, men jag vet inte hur man gör. Ta tio djupa andetag och tänka fridfulla tankar? Allt jag har kvar att göra, borde göra och kunde göra överbelamrar vågornas sus på tre röda sekunder. Jag vet att jag är en typisk typ A person som måste göra allt och helst dubbelt så mycket tills den dagen jag går in i väggen och inte kan göra någonting på ett par år. Jag vet att det inte är hälsosamt att hela tiden pendla mellan total stress och total apati. Jag vet att det är otroligt störande med personer som har detta karaktärsdrag. Jag är medveten om allt detta, men denna förmaning till mig själv förvandlas lätt till ett sorl i bakgrunden i min jakt efter effektivitet. Till och med när jag läser igenom vad jag har skrivit låter mina ord som de spottas ut i 110 km i timmen.

Det värsta med att vara en sådan som jag är också att man blir arg och irriterad på människor som inte lever efter samma ”chop chop” attityd. Man utför dagligen hypotetiska motorsågsmassaker på sina släpiga arbetskamrater och tycker att pensionärer som går för sakta i nordstan borde puttas ner för ättestupan ögonaböj. Inte bra för kroppen, inte bra för själen. Det är inte bra

PUNKT

Nu är det ju inte så att jag aldrig någonsin kan slappna av, ute i naturen är jag fridfullheten själv, men problemet är att jag inte kan finna balansen och göra lagom i vardagen såväl som på fritiden. Kanske borde jag anlita en livscoach som kan få mig att tagga ner en smula, antagligen vore det en god idé. Eller så kan någon som läser det här och känner till min identitet ge mig en käftsmäll nästa gång vi ses.

E. Bennet