Vad är det hos mig som gör att jag aldrig någonsin kan vara lagom? Just nu syftar jag främst i arbetssammanhang, men egentligen är det ett genomgående problem i mitt liv. Att slappna av. Att kunna vara tillfreds med en medelmåttig prestation. Mitt behov av att vara duktig börjar ta över mitt liv, kanske inte en större nyhet suckar de som känner mig, men tidigare har det begränsats någorlunda till områden där det lönat sig att vara ett präktigt as såsom i exempelvis skolan. Jag var tjejen som nästan började gråta om hon fick ett enda fel på matteproven, jag var tjejen som gjorde grupparbetena ensam i rädsla för att de andra gruppmedlemmarna inte skulle vara bra nog. Jag var för fan tjejen som gjorde tredimensionella framsidor till spanska glosorna. Tro mig jag störde mig mer på mig själv än vad de andra i klassen gjorde.

Vad som fått mig att reflektera över detta mer på sistone är mitt nya jobb - ett lager där jag packar sprit och smink till charter resenärer. Min framtid hänger inte på hur jag presterar i denna miljö - jag ser inte mig själv jobba kvar här om 30 år, jag tror inte att det är mitt öde att starta ett eget lager en vacker dag, jag bryr mig inte överhuvudtaget om passagerarna har 300 likörsorter att välja bland, men framför allt: Ingens liv hänger på om jag skulle packa några sales vagnar med Van Gils Aftershave och toblerone i normal takt. Allt detta är jag mycket väl medveten om, men ändå känner jag behovet av att rusa runt som en jävla duracell kanin på speed och packa tio fler vagnar i timmen än vad de rutinerade arbetargubbarna gör.

Efter dagens skift upptäckte jag i min stresskoma att allt redan var färdig packat inför helgen. För att klargöra det hela; jag hade alltså gjort tre dagars arbete på åtta timmar och gjort mig förtjänt av titeln lagerarbetarnas Clark Kent. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag fortfarande (30 minuter efter avslutat arbetspass) satt med andan i halsen medan jag frenetiskt gick igenom dagens sysslor för att försäkra mig om att ingenting hade glömts bort. "Chilla på det" sa min arbetskamrat när jag rusade upp för att klockan slog halv ett och vår 30 minuter långa lunchrast var över, men jag vet inte hur man gör. Ta tio djupa andetag och tänka fridfulla tankar? Allt jag har kvar att göra, borde göra och kunde göra överbelamrar vågornas sus på tre röda sekunder. Jag vet att jag är en typisk typ A person som måste göra allt och helst dubbelt så mycket tills den dagen jag går in i väggen och inte kan göra någonting på ett par år. Jag vet att det inte är hälsosamt att hela tiden pendla mellan total stress och total apati. Jag vet att det är otroligt störande med personer som har detta karaktärsdrag. Jag är medveten om allt detta, men denna förmaning till mig själv förvandlas lätt till ett sorl i bakgrunden i min jakt efter effektivitet. Till och med när jag läser igenom vad jag har skrivit låter mina ord som de spottas ut i 110 km i timmen.

Det värsta med att vara en sådan som jag är också att man blir arg och irriterad på människor som inte lever efter samma ”chop chop” attityd. Man utför dagligen hypotetiska motorsågsmassaker på sina släpiga arbetskamrater och tycker att pensionärer som går för sakta i nordstan borde puttas ner för ättestupan ögonaböj. Inte bra för kroppen, inte bra för själen. Det är inte bra

PUNKT

Nu är det ju inte så att jag aldrig någonsin kan slappna av, ute i naturen är jag fridfullheten själv, men problemet är att jag inte kan finna balansen och göra lagom i vardagen såväl som på fritiden. Kanske borde jag anlita en livscoach som kan få mig att tagga ner en smula, antagligen vore det en god idé. Eller så kan någon som läser det här och känner till min identitet ge mig en käftsmäll nästa gång vi ses.

E. Bennet