Det ligger en man och snarkar på min axel. Han luktar väldigt gott. Han har fått extranyckeln till min lägenhet och jag har gjort plats för hans kläder i garderoben. Han håller om mig varje natt och innan vi ska sova tvingar han mig att sätta i bettskenan och läspa fram snuskigheter i hans öra tills han somnar fnittrande. Det är mycket han inte förstår. Han förstår inte att man ska diska efter sig eller att man inte ska kasta kläder på golvet hur som helst. Han förstår nog inte vilken dy jag varit i. Han förstår inte vikten av att kalla sig feminist. Han har inte sett det jag sett och varit där jag varit. Vissa dagar är allting ljust och varmt och lätt till skratt, och vissa dagar är allt mörkt och kallt och stelt och vemodigt. Förr hade jag sagt att herregud det är nåt fel, idag känns det inte bra. Dags att dra. Next. Näste man till rakning. Men nu vet jag om hur ovanligt det här är. Jeanne d'Arc är kär. Sånt händer aldrig. Och hon är vuxen nu. Och det är okej.