Men det är här skon klämmer. Du står på tröskeln till att kasta dig in i någonting kanske fantastiskt. Något kanske fantastiskt som kanske kan bli väldigt väldigt smärtsamt, om du minns rätt. Cellerna i kroppen minns hur det kändes förra gången och vill inte riktigt ta det där sista klivet. Vågar inte riktigt. Du är väl inte dum heller, du lär väl dig efter de första brännskadorna att du skall inte leka med elden igen. Eller? Lär du dig någonsin? Och att dessutom ha orosmolnet över dig hela tiden med vetskapen om att han kommer dra förr eller senare. Borde du klippa helt nu för att skona ditt arma hjärta från mer lidande och invänta nästa tåg? Eller borde du kasta dig ut, hänga kvar i grenen tills den går av och du faller fritt utan förvarning? Hur modig är du?