I vissa klara sekunder är det verkligen så klart för mig hur rätt jag har hamnat med dig. Du är ledsen och någon nämner antidepressiva och att det är lugnt, det är ju skitmånga som går på det. Du säger att om det nu är så jävla många som går på det så kanske det inte är dem det är fel på egentligen. Det kanske är nåt annat här i världen som borde fixas. Det kanske är världen det är fel på, och vad är normalt egentligen, om en skitstor del är onormala. Jag kramar din hand extra hårt även fast jag vet att du är för svag för att krama tillbaka just nu. Jag lägger mina beskymmer på hyllan och håller om dig hela natten. Jag tänker att nu får jag sluta va sjuk för det finns viktigare saker, och jag vaknar utan att näsan rinner dagen därpå. Jag försöker kompensera mina impulsartade utbrott med nybakat bröd, rosor, fotmassage. Försöker visa att trots medärvd tjurighet som oftast går ut på dig så älskar jag dig av hela mig. Forever together, that's how it must be. To live without you would only mean heartbreak for me. Och jag kommer bära dig igenom det här.