Fantiserar ni om andra?

Jag älskar min partner, men i går hade jag lite svårt att komma när vi hade sex. Så jag började tänka på någon annan..Ingen jag känner eller har känslor för, bara någon snygg jag sett under dagen. När jag började fantisera om denna personen under sexet med min partner kom jag ganska fort....
Jag skäms.
Brukar ni fantisera om andra än era pojk/flickvänner?

God Jul



Fick världens bästa julklapp av världens bästa man! En silversnippa! Lycka!

Bounce that dick


JJ


UT UR DVALAN

Mina kara vanner,

Jag har fatt ligga med en trummis i ett band. Eller rattare sagt- en trummis i ett band har fatt ligga med mig. Okej klyscha, men det ar nagot speciellt med individer som kan halla takten. I know you all agree with me. Han jagade mig, jag lat mig svepas med och fem timmar senare somnade vi svettiga och tatt omslingrande i hans sang. Han ar snygg, bra pa att kyssas OCH framfor allt hans favorithobby ar att slicka fitta. Sex manader av total nunne existens och min fucking (hehe) libido har vaknat till liv.

Kanner mig som en kossa som precis slappts ut pa gronbete for sommaren. Herregud, jag hade verkligen TOTALT glomt bort hur javla bra sex kan vara. Sexmonstret har vaknat och det ar utsvultet. Jag kan inte tanka pa nagot annat just nu. Inte en endaste liten sekund gar forbi utan att nagon form av snuskig tanke fladdrar forbi och vet ni vad - I LIKE IT. Jag vill aka tillbaka sex manader i tiden och ge mig sjalv en orfil. VAKNA KVINNA, DET FINNS EN MYCKET ROLIGARE AKTIVITET DU KAN GORA AN ATT LASA DEN DAR BOKEN. GA UT OCH FIXA DIG SJALV ETT LIGG! Det davarande jaget hade tittat med trotta ogon pa mig och sagt att hon ar ointresserad av knapplosa knull, det ger anda ingenting. Vad ar val en bal pa slottet? Med facit pa hand - Alldeles, alldeles underbar! Man kan val saga att jag levde i oblivion. No more. Min nya attityd i the land down under ar har for att stanna.

Mitt nasta mal ar att finna mig en hederlig gammal k.k som kan tillfredstalla mig nar jag kanner for det. En boytoy on call. Borde inte vara nagra storre hinder for en sexgudinna som mig.

Wish me luck.

E.Bennet

Ur Arkivet: Polycystiska ovariersyndrom

MENS. Inte så konstigt eller hur? Något var kvinna har från tonårsåldern till medelåldern. Vi vet det alla. Både killar som tjejer.  KVINNOR HAR MENS.


Mina vänner kallade min mens för PMS, inte själva PMSen utan mensen. PingpongMarathonSyndrom. I grundskolan pågick min mens i ett halvår, nonstop, och sedan hade jag ett halvår utan. Efter ett halvår fick jag mens igen, och ett halvår senare slutade den. Så här var det mellan femman till nian. Konstigt? Nej, det tyckte i alla fall inte ungdomsmottagningen. Det är så det är i tonåren fick jag veta. Det kan vara lite sisådär med mensen fick jag veta. Den kan vara lite oregelbunden.


I slutet av nian var det inte likadant, och när jag skulle börja gymnasiet hade jag ingen mens alls. Jag gick till ungdomsmottagningen igen, inget konstigt alls tyckte de, det är så i puberteten. Själv tyckte jag att jag var ur puberteten, men litade på ungdomsmottagningen, något jag inte skulle gjort. De sa att jag skulle börja med p-piller för att mensen skulle bli mer regelbunen och jag fick Neovletta. I tre år åt jag de där p-pillerna fyllda med manliga hormoner. Tre år. Min mens var regelbunden och ungdomsmottagning tyckte att det fungerade så bra.


Jag gick upp 15 kilo och gick från en E-kupa till en H-kupa.

 

Allt kändes inte riktigt rätt och jag googlade det, bara för att vara helt säker på att allt stod rätt till. ”oregelbunden mens+viktuppgång”, precis så sökte jag och efter lite letande hittade jag en sida om PCO-S. Polycystiska ovariersyndrom. Krångligt, eller hur? Jag ska förklara.


Allt börjar med mina hormoner. Jag har en för hög testosteronhalt i kroppen, vilket leder till att mina äggledare inte ägglossar, hög viktuppgång och akne. Jag kände mig fullträffad.  Ett ytterligare led i det hela var att om man har PCO-S är det svårare att få barn, man har ingen ägglossning och därför kan inte spermier befrukta ägg.


Ännu en gång gick jag till ungdomsmottagningen, de skickade hem mig och sa att finnar, oregelbunden mens och viktuppgång är vanligt i puberteten. Det här var 2009, då var jag 18 år.


Så istället bokade jag tid på ett riktigt sjukhus, hos en riktig gynekolog som gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och konstaterade att jo, du har PCO, det är ingen fråga om det. Dina äggstockar ser ut som skolexemplet på PCO-S-äggstockar. Jag fick veta att p-pillrena som ungdomsmottagningen väldigt fort ordinerat till mig bara hade gjort sjukdomen värre, och att om jag någonsin skulle vilja ha barn skulle jag prova i ett halvår, fungerade inte det skulle jag få piller av min gynekolog som skulle ge mig ägglossning, och tre dagar efter det skulle jag ha oskyddat sex, och då skulle jag bli gravid.


Jag har försökt ta tabletter, få i mig kvinnligt hormon som ska slå ut testoseronet, något som inte gjorde någon skillnad, så jag slutade med det. Äntligen, på grund av aknemedel (i form av en kräm gjord på ett hemligt familjerecept min vän tog med sig från Irak) har jag äntligen, efter tio år fått koll på min akne, men hur är det då med mensen? Under ett år har jag haft mens en gång, och jag tror inte att jag kan räkna hur många gånger jag har haft oskyddat sex, inte för att vi vill bli gravida, men för att vi är lite lata. Jag har inte blivit gravid!


Hur blir det då i framtiden när vi ska skaffa barn? Kommer vi kunna klara av det ”naturligt” eller måste vi ha hjälp från sjukhuset? Som det ser ut nu kommer vi behöva ta hjälp för att bli gravida. Det känns FÖRDJÄVLIGT! Min dröm sen jag var en liten liten flicka var att få ett eget barn. Och nu har jag allt, en underbar sambo, en stor lägenhet, ett bra jobb som jag älskar, en plats på universitetet för att bli det jag älskar att göra. Men jag kan inte få barn.


Jag kan inte få barn. Kan. Inte. Få. Barn.

 

/Ziggy Stardust.


Gayer than ever

The Daily Show with Jon Stewart
Get More: Daily Show Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,The Daily Show on Facebook


_


Perfekt

Vi avbryter den fantastiska, sexuella leken.
Vi är båda så upphetsad att vi nästan skakar.
Iver, hunger... luften är tung av det.
Men leken får ett abrupt slut.
Han häver sig upp till sittande och drar mig med sig.
Vi sitter där, halvnakna i mörkret.
Han smeker min rygg.
Jag hasar närmare och låter mina händer mjukt glida upp för hans nacke.
Jag gömmer mina fingrar i hans mörka hår.
Jag skulle stanna här för evigt, viskar han.
Jag nickar stumt.
Länge, länge sitter vi så.
Det börjar ljusna genom gardinerna.
Morgondagen... och livet tränger sig obarmhärtigt på.
Lite har sagts men det är ett ärligt utbyte
av ord, känslor och närhet.
Efter så lång tid av vänskap, spänning och självdiciplin
är vi äntligen här.
Det här är det inte det vanliga...det här är något mer.
Det här är på riktigt, viskar jag.
-Yes.
Jag säger det med en klump i halsen.
Av lycka, och av sorg. Jag vet.
Yes.
En perfekt natt. En fulkomlig lycka.
Men vi lägger oss inte ner,
Vi somnar inte tätt omslingrade. Nej
Nej.
Jag reser mig. Och går.
Nästa gång vi ses är vi främlingar.
Vi är inte en perfekt kärlekshistoria.
Vi är en perfekt uppbyggnad och ett perfekt fall.
En perfekt natt.
Ett perfekt minne.
Hejdå.

Ur arkivet:

Mig och Göteborg

What will you do when you graduate?
If you stay here you'll suffocate.
And all your friends are moving to London
While the cherry trees are still in blossom


Ännu en gång sätter Jens Lekman ord på mina
känslor. För första gången går det upp för mig
att mina kära är på väg ifrån mig, ifrån den
här staden, staden jag i mina nu krossade drömmar
trodde att vi alla skulle stanna i. För alltid.
Tillsammans få rökrynkor och cancer, bulle i ugnen
och studieskulder. Men alltid under fiskmåsarna i
hamnen, alltid under slottskogens trädkronor. 
Alltid nästan påkörda av spårvagnar, med en öl
i ena handen och en korv med mos i andra. Kanske
resa iväg ett tag, en vecka eller ett år. Men
ändå alltid återvända till västkustens hjärta.
Ändå alltid dingla med benen från kajen i Rosenlund,
alltid rödgråtna på Järntorgets nedpissade bänkar.
Alltid berusade och bortgjorda på Andra Långgatan.
Alltid springa i regnet genom Vasa mellan Jazzhuset
och Vasagrillen. Är det bara jag som värdesätter 
dessa stunder och scenarier som befläckar och
förgyller våra liv? Är det bara jag som älskar den
här staden? Är det bara jag som funderar på att
tatuera in ett fett jävla ankare över hela överarmen
med ett stolt "Göteborg" tvärs över?


Det är med tårar i mina ögon jag ser Don Juan och
Mary Jane åka härifrån, och jag konstaterar att
frånvaron kanske blir permanent. Runaway Bride blir
väl inte kvar här länge till, inte heller A eller 
Artemis om jag känner dem rätt. V. Tereshkova vill
se och älska hela världen, E likaså. Jag klandrar
er inte, jag snarare beundrar er alla. Om jag hade
samma drivkraft och längtan härifrån hade jag gjort
likadant som er. Jag hade tagit första tåget söderut.
Jag hade kastat mig in i något äventyr, låtit fötterna
ta mig dit de för mig och aldrig blickat bakåt mot
vår hemstad Göteborg. Men det har jag inte.


Jag vet inte varför jag längtar hem så otroligt mycket
så fort jag lämnar västkusten. Så ironiskt att sitta
i tropisk hetta på en strand i Grekland och längta hem
till sommarregn och krabbor i tången. För jag älskar
allt med den här stan. Jag älskar måsarna som vägrar
lämna en ifred på Grönsakstorget. Jag älskar indiekidsen
och deras skrattretande fasader. Jag älskar fyllegubbarna
på Sejdeln och de bortsprungna katterna i Lunden. Jag 
älskar Skansens Krona och Haga Bion. Jag älskar hur ful
Poseidon är och bratsen på Avenyn. Jag älskar Majorna,
att åka spårvagn och jag älskar indieklubbarna på Röda
Sten. God damn, jag älskar till och med Hisingen.


Men framför allt älskar jag er. Mina brudar som håller
mig vid liv, efter många nära döden upplevelser och
euforiska tripper. Och det skrämmer mig nåt så fruktansvärt
att ni är på väg ifrån mig. På väg bort från vårt fäste,
staden som fört oss samman. För jag vet att jag är låst
vid den här staden inte bara ett år till, utan för resten
av mitt liv. Jag vill leva mitt liv här, det här är mitt hem.
Kanske plugga någonannanstans, eller resa iväg ett tag,
men jag vet i mitt hjärta att jag kommer att återvända.
Jag har för mycket saltvatten i blodet för att inte göra det.


Jag önskar bara att ni kunde stanna hos oss. Mig och Göteborg.




/ Jeanne D'arc