mitt filmsex

jag är så trött på mig själv. jag skriver alltid om min tragiska romans, nummer 34, numera. det är det enda jag tänker på och ah ni ser.... där var jag på väg att börja igen. så nu tänkte jag berätta om vad som hände innan jag träffade honom. nämligen om nummer 33! en vän? eller vad ska man kalla det. första gången vi sågs gick vi hem tillsammans. hade grymt sex i hans äckliga (inte så-)ungkarlslya. dagen efter smög jag mig ut och sprang hem. stötte på honom ca en vecka senare på en strandklubb där vi småpratade i början och sedan inte såg varandra förren sent in på natten. i fyllan och vyllan bestämde vi oss för att ta ett nattdopp vilket resulterade i ännu grymmare sex. nästa gång hemma hos mig, hos honom, hos mig och på övervåningen av hans bar. och så har det hållt på. vi har haft en överenskommelse om att vi inte känner något för varandra. vi är vänner... som knullar. och denna vän har, vad min historia egentligen skall handla om, har gett mig det bästa sexet i historien. filmsexet!

vi var de sista kvar i baren som han äger. släckt och knäpptyst. han häller upp en öl till mig och en till sig. sätter på musiken på låg låg volym. medan jag sippar på min heiniken går han och tänder levande ljus runt omkring i rummet, på borden, bardisken och även några utspridda på golvet. sen kommer han och sätter sig bredvid mig i soffan bakom trappen. vi små pratar lite om dagen och kvällen som gått. och första kyssen kommer lagom till pass. redan här var stämningen sliskigt romantiskt och vi båda var lagom upphetsade av tanken på vad som komma skall. långsamt, långsamt klär vi av varandra och viskar i varandras öra. upp på bardisken, med levande ljus all around, har vi sex. lugnt och försiktigt. förföriskt, romantiskt. allt. jag kände mig som julia roberts i pretty woman när hon och richard G känner över varandra på pianot. det var amazing!

och efteråt var det på med kläderna igen och han frågar; ska jag köra dig hem eller? ja tack. nöjda och belåtna sitter vi och ler i bilen hem. pussar varandra på kinden när jag skulle hoppa ut och; "aja, vi ses imorgon då!"

varför kan jag inte känna så här lätt för min 34a? crap.


Att fånga en fjäril

Det finns någon som fladdrar runt mitt huvud. Som aldrig tycks landa, men som heller inte flyger någon annanstans. Som en ensam liten fjäril är han, och jag vill ha honom kvar.

Han, fjärilen, driver mig till vansinne och jag finner mig själv sitta skrattandes åt att jag så lätt faller i sådana här klyschor. Man vill ha allt det man inte kan få.
Den här historien är dock ett speciellt fall, så som många av mina historier.

Vi hade pratat planlöst på facebook och sms, små ord då och då som aldrig ville komma någon vart. Jag vet inte vem det var som började, men jag tror till och med att det var han. Han var egentligen inte någonting jag ville ha, men han liksom dök upp ibland i min inkorg och jag förstod att han var intresserad. Så då blev jag intresserad. Alltid lika nyfiken när någon är nyfiken på mig.

Problemet var att han var en fjäril, fladdrandes, snuddandes ibland men lika snabbt borta. Vi hade kontinuerlig kontakt den sommaren för två år sedan, men jag förstod aldrig vad han ville. Jag tänkte inte så mycket mer än att vi kunde ha en sommarfling, no strings attached och försökte på ett avslappnat sätt invitera till en promenad en kväll efter att vi smsat i flera timmar:
"Tänkte gå ut en stund för en nattpromenad. Följer du med?"
Han svarade inte.

Och detta skulle att bli de kommande två årens relation. Han skrev till mig, vi pratade, jag kom till kritan och han svarade inte. Man kan ju tänka att jag borde gett upp för längesen - han är ju uppenbarligen inte intresserad.
Det är här historien blir lite mer intressant. Han kunde nämligen ibland skicka sms som: "Jag är inte i Sverige, men jag längtar efter dig", och ibland kunde han vara full och skriva på chatten att han gillade mig, att jag var vacker.
Jag ville ha honom där.

Åren gick och vi träffades aldrig, bara små ord då och då; som något bevis på att vi tänkte på varandra. Att vi fram för allt ville ha varandra. Även om vi bara träffats fåtal gånger, fulla i stressen av att vara påväg åt olika håll, så fanns det alltid lust i de där små orden. Jag var extremt attraherad av de där små orden. Jag kunde ligga med de där små orden, ensam på natten i min säng.

Så i höstas började de där orden komma tillbaka, efter flera månaders uppehåll. Jag hade saknat de! Och han hade saknat mig. Så en kväll visade det sig att han var tillbaka i Göteborg och vi hamnade på samma klubb. Han var totalt packad och tog tag i mig: "Fan vad kul det är att se dig" viskade han och tryckte upp mig mot en vägg.

I hela mitt långkorta liv har jag aldrig blivit upptryckt mot en vägg, inte på det viset.
Det här hade vi väntat på i två år. Jag ville inte och har inte velat ha någon annan så mycket någonsin. Han verkade ha släppt på allt och hängav sig åt att vi verkligen ville ha varandra. Så som han inte vågat innan.
Trodde jag. Tills han släppte mig och gick ut. Jag följde efter. Han var väldigt full, med huvudet i händerna och en cigarett brinnande mellan fingrarna. Jag satte mig bredvid honom; "Hur är det?"
Han mumlade och jag fick fråga vad han sa. Han utbrast: "Vad gör du här egentligen? Du är alldeles för snygg för det här! Du är alldeles för snygg!"

Jag sa ingenting, var nog mest i förbryllad chock över hans plötsliga passion. Vi ramlade in i någon slags kyss igen men så kom vakterna och sa att det nog var bäst för honom att gå. Han höll med och lunkade ut. Utan ett hej. De första snöflingorna landade där utanför och jag sprang efter honom.
"Vadå, ska du bara gå nu?!" fick jag ut i falsett. Han sluddrade att det var bäst så och att jag skulle gå tillbaka och ha roligt med mina vänner. Då blev jag förbannad och skrek: "Ah men VA SÅN DÅ!" och sprang in igen och ångrade mig på direkten.

Men så vibrerade de där små orden i min ficka igen. Jag tog upp mobilen:
"Hej. Du är bra."
Jag svarade:
"Vad är du?"
Han:
"Göteborg, var är du?"
Jag:
"The Universe, jag vill träffa dig."
Och så svarade han: "Jag vill träffa dig också!!!!"

Jag tog det här som en tydligt tecken på att jag inte blivit totaldissad. Att den här killen faktiskt var intresserad av mig, och ifall det bara var på ett sexuellt plan så var jag väldigt nöjd med det också. Eller är jag knäpp? Betyder "jag vill träffa dig också!!!!!" egentligen "lämna mig ifred din jävla idiot!!"?  Är det något fel på mig? Kan jag inte läsa människor? Går jag runt i en drömvärld där jag tror att folk faktiskt är intresserade av mig? Detta är vad jag nästan tror. För detta är vad som följde:

Jag slängde på mig jackan och tänkte se ifall vi kunde ses i alla fall.
Jag skrev ett sms: "Var är du då? Jag kan möta dig vid grönsakstorget."
Han svarade att han var påväg hem och undrade var jag var. Jag skrev att jag kunde hoppa på hans vagn och möta honom.
Inget svar.
Jag ringde.
Inget svar.

Men nu var jag fast. Jag kunde inte sluta tänka på hur han tryckte upp mig mot väggen. Hur fantastiskt bra han var på att kyssas, trots några liter alkohol för mycket i blodet. Varför svarade han inte? Är han bög? Är han oskuld? Har han flickvän? Eller är han helt enkelt för rädd för att krossa vår lilla bubbla av sms och laddade chat-konversationer? Kanske för rädd för att uppleva oss två tillsammans i verkligheten?
Det intressanta var att han fortsatte. Han låtsades som att kvällen på klubben aldrig hade hänt och skickade sina små ord. Utekväll efter utekväll var det samma sak. Vi smsade och jag försökte desperat få oss till att ses, men då valde han att helt enkelt inte svara.

Tillslut hade jag fått nog. Den här märkliga relationen hade nått sin spets och någonting var tvunget till att hända. Jag hade verkligen ingenting att förlora. Snart skulle han åka tillbaka till Stockholm och efter det skulle jag ut och resa för att aldrig komma tillbaka, och det enda jag ville innan var att bara få ett. litet. ligg.
Med honom.

Så jag skickade: "Just fuck me for fuck sake"

Enligt vår tids sexistiska klyscha så är det ju sagt att det enda män tänker på är sex, och ifall de blir bjudna på sex upplagt på ett silverfat så är det enormt svårt för de att tacka nej. De hoppar rakt in i det som hundar. Jag tycks stöta på alla de killar som är undantaget.

Han svarade först: "Var är du?!" och jag förstod att han ville. Jag sa att jag var på väg in till stan, Vad tror ni hände?
HAN SVARADE INTE.
Men då tänkte jag att jag testar att ringa och mirakulöst så hörde jag ett litet hej på andra sidan luren.
Han lät inte alls speciellt full (som han påstått tidigare att han var) utan mest blyg och lite seg. Jag var frustrerad och undrade vad han höll på med, varför han inte svarade. Jag fick inget svar utan istället undrade han var jag var någonstans. Jag sa att jag bara var ute och gick i snön för att jag inte ville gå hem. Han sa att han var i Linnnéstaden hos en kompis och jag skuttade till. Jag var ju också i Linné.
"Var i Linné är du då? Jag är också i Linné" sa jag.
Det blev tyst.
"Hallå?"
"Jag vet inte." nästan viskade han.
"Va? Du vet inte? Du vet inte var du är någonstans?" Jag började bli rejält irriterad. Hur svårt skulle det vara?
"Nej, jag vet inte."
"Ooooooookej, jag är i alla fall här och…"
Klick.

HAN KLICKADE MIG.

Det var droppen kände jag och skickade tre slutgiltiga små ord: "Skitsamma. DIN förlust."

Jag kan inte låta bli att säga att denna man (pojke) fascinerar mig något oerhört. Hur kan någon vara så på och samtidigt så av på samma gång? Vad vill han med mig? Vill han bara vara min vän? Fine, men säg det då. Tror han att jag är kär i honom och han är rädd för att såra mig?
Jag tycker att "Just fuck me for fuck sake" motbevisar detta något. Är han totalt oattraherad och äcklad av mig?
Jag tycker att "Du är alldeles för snygg för det här!" motbevisar detta något.

Nu har en liten tid gått och jag hade nästan glömt honom. Men så drömde jag härom natten att jag gick runt i ett kolossalt stort hus. Ett sånt med stora fönster ner till golvet och vita, lysande väggar. Alla rummen var tomma och jag bara gick runt, runt, runt. Vid mitt huvud fladdrade en ljusblå, liten fjäril med skira vingar. Det var såklart han. Några andra människor gick vid mig och jag frågade de: "Varför måste han vara en fjäril?"

De sa att han får väl vara det om han vill.






Lillit

Kvällsgodis














Vi är magiska

"I think that all women are witches, in the sense that a witch is a magical being. And a wizard, which is a male version of a witch, is kind of revered, and people respect wizards. But a witch, my god, we have to burn them. It’s the male chauvinistic society that we’re living in for the longest time, 3,000 years or whatever. And so I just wanted to point out the fact that men and women are magical beings. We are very blessed that way, so I’m just bringing that out. Don’t be scared of witches, because we are good witches, and you should appreciate our magical power."
Yoko Ono

Enjoy the walk of shame


love



ibland räcker det med lite kärlek.


/Dear Prudence

Brudjävel

Jag är hemkommen från att ha spenderat dagen med att trösta ännu en bror vars förhållande gått i kras, något förhållanden tenderar att göra. Han har hoppat av ett sjunkande skepp precis i tid och lämnar nu bakom sig ett år av dramatiska upp- och nedgångar, en ständigt otillfredsställd fruktansvärt otrygg flickvän och ett förhållande där han själv inte varit med och deltagit i att sätta spelregler (identiskt med min andra brors gamla förhållande som tog slut tidigare i höstas). Och jag känner igenom mig så jävla mycket, för jag har ju varit exakt den flickvännen i tidigare förhållanden, liksom så många av mina vänner har. Den ständiga besvikelsen och partnerns oförmåga att leva upp till alla de där förväntningarna man har på denna människa och ens egna oförmåga att leva i nuet och faktiskt uppskatta det man har - här och nu. Vad är det som gör att man förvandlas till världens mest krävande partner, som blir förbannad om han/hon/hen inte kommer hem i tid eller inte hör av sig tillräckligt? Som gör en scen över att disken inte är diskad eller över att han/hon/hen inte säger jag älskar dig med tillräckligt mycket intensitet i rösten? 

Och vad är det som gör att vi brudar oftast stannar kvar längst i ett förhållande, hur olyckliga vi än är? Antidepressiva, slagsmål, ändlösa nätter av oavbrutet krig, oändligt mycket runnen mascara. Och ändå är vi så jääävla envisa med att vi inte ska ge upp. Inte kärleken inte. Vi kastar oss in med huvudet före, går in helt och hållet i relationen och att vi faktiskt är en egen person med ett eget liv och ett välbefinnande oberoende av en annan person - egentligen - går oss förbi efter tre månader in i förhållandet. Överenskommelsen blir en daglig kamp om att hålla skenet uppe och försöka minnas den där gnistan som någon gång för längesen fanns emellan oss. Sen när den där andra halvan väljer att ta sitt pick och pack och dra och sviker tvåsamhetens (inte alltid så) mysiga konstellation (och vi som satsat ALLA våra pengar på just den där hästen) - då är undergången ett faktum. Då ligger vi där och krälar i kallsvettiga lakan. Hur kunde vi inte se det där komma?

När skall man dra i nödbromsen egentligen? Finns det någon matematisk formel där (tid x känsla)omständigheter avgör när bäst-före-datumet på tvåsamheten gått ut? När kan man säga att jag gjorde faktiskt mitt bästa och gå vidare? Om det bara är en tillfällig svacka, hur länge kan en sådan få pågå? Sen kan man ju alltid vända på det hela. Mina bröders största problem i sina relationer har väl varit att de inte kommunicerat tillräckligt för att få det hela även på deras villkor. Det hela är en jävla balansgång egentligen. Och som brudjävel är man egentligen väldigt modig. Dum men modig, som kastar sig in i en känsla fullständigt. Att ge sig så till en annan människa är ganska vackert ändå. Tills det blir fult. Som fan.

Jag har tyvärr ingen slutsats med en grym knorr som får dig att tappa andan. Ur ett genusperspektiv kan vi skylla på uppfostrans alla sagor som byggt upp våra flickhjärtans förväntningar på kärleken. Ett kulturellt problem, om en dröm vi försöker upprätthålla men som av olika anledningar (ojämställdhet, lågkonjunktur, minusgrader, penga-hets, lyckoideal) majoriteten av försöken blir ett korthus som blåser omkull. Kanske handlar det om att sätta gemensamma regler. Kanske handlar det om att ha perspektiv. Vad vet jag egentligen? Jag är ingen jävla expert.


er allas

Queen Bee

Sex på kartan

Man kan väl inte säga något annat än äntligen!
RFSU och UR har gjort Sveriges första sexualkunskapsfilm på 25 år. Jag hoppas verkligen den här filmen kommer att visas i många skolor, själv fick jag lära mig om sex och kroppen genom media..
Tacka vet jag böcker så man själv kunde forska vidare på ämnet. Pilla på!
här kan ni se hela filmen!

Tack









Jag har lite av en fetish för vackra-män-med-instrument-och-cigaretter-gärna-svart-vita-foton och gnuggar mig mot kontorsstolen till det här just nu.




Lillit

w-w-wish I was on vacation


Hua Hin, WTF?

Tog mig tid att google resmålet jag snart skall besöka, Hua Hin Thailand:

"Hit kommer man för att njuta av en välbehövlig semester. Det vimlar av förälskade par som går hand i hand längs med gatorna, men det är även rika thailändares favoritort."

Suck... så var den semestern förstörd.

I wish she was my boyfriend


slutet av vår era.
igen.

Januari

Jag önskar att jag inte hade svamp så att jag kunde ta ett långt, varmt bad och doppa huvudet under ytan för en sekund. Glömma bort den grå, hala terrängen utanför och fantisera ihop ett nytt scenario, ett där vi kanske höll sams och fångade krabbor i julis milda eftermiddagssol. Någonstans bortanför höghusen och sopnedkastet i den rosa trappuppgången och konflikter inför ett tiotal främmande spårvagnspassagerare . Kanske på ditt landställe som jag aldrig varit på men som jag mer och mer frekvent fantiserar om just nu. Men istället sitter jag här med svamp och det är redan mörkt ute och det är min tur att diska och det kliar så brutalt mycket mellan mina blekfeta lår. Man kanske borde köpa en restresa och få lite D-vitamin injicerat på ett all-inclusive-ställe. Peela bort den oändliga tröttheten i mina axlar och fötter. Jag hatar den här månaden. Jag hatar att vara fattig och jag hatar att ha svamp.

/ Huckleberry



ALLA MÅSTE TITTA


det kan jag ta i hand på


Jacki Q


måste .. ligga .. nu!


2010

Vad ska jag säga om året som passerat? Jag fyllde 20, åkte till andra sidan jorden, fick tusen nya jobb, grät tusen tårar, skrattade tusen skratt, ljög tusen gånger, såg tusen nya ansikten, var utanför, innanför, ovanför tusen gånger. Tappade bort mig själv i all röra och upplevde en smärre identitetskris. Spenderade några månader med intensiv soulsearching. Vissa delar av mitt förut så självklara jag fick förbli borttappade medan vissa delar återfanns. Framtidsångest men framförallt framtidstro. Vad jag än känt, tänkt och sagt kan ingen ta ifrån 2010 det faktum att det har varit ett händelserikt år. Mitt första år i frihet blev precis så som jag önskade när jag sprang ut ifrån gymnasiets dörrar. Jag har varit i upplevelsernas centrum och älskat det, hatat det och varit förvirrad på grund av det. Jag har börjat lägga en grund för det som komma skall och nu återstår det bara att se vad 2011 har att ge.

 

Mina nyårslöften inför 2010 var en hel drös, några har infriats, några glömts bort och några har varit för svåra att hålla. Inför detta år låter löftet väldigt simpelt, men det är inte mindre viktigt för det. Jag lovar 2011 att jag ska känna efter ordentligt och agera utifrån det. Förhoppningsvis tar det mig till något nytt och bättre eller får mig att inse att gräset är grönast där jag redan är. Jag hoppas i alla fall att det för med sig lite klarhet till oss alla.

 

För att avrunda vill jag dela med mig av inget mindre än ett helt fantastiskt youtube klipp som ni säkert också såg i Filip och Fredriks årskrönika i går kväll; låt oss alla någon gång i livet känna samma rena glädje som denna man.

 

E. Bennet

 

 


Home!