Jag är hemkommen från att ha spenderat dagen med att trösta ännu en bror vars förhållande gått i kras, något förhållanden tenderar att göra. Han har hoppat av ett sjunkande skepp precis i tid och lämnar nu bakom sig ett år av dramatiska upp- och nedgångar, en ständigt otillfredsställd fruktansvärt otrygg flickvän och ett förhållande där han själv inte varit med och deltagit i att sätta spelregler (identiskt med min andra brors gamla förhållande som tog slut tidigare i höstas). Och jag känner igenom mig så jävla mycket, för jag har ju varit exakt den flickvännen i tidigare förhållanden, liksom så många av mina vänner har. Den ständiga besvikelsen och partnerns oförmåga att leva upp till alla de där förväntningarna man har på denna människa och ens egna oförmåga att leva i nuet och faktiskt uppskatta det man har - här och nu. Vad är det som gör att man förvandlas till världens mest krävande partner, som blir förbannad om han/hon/hen inte kommer hem i tid eller inte hör av sig tillräckligt? Som gör en scen över att disken inte är diskad eller över att han/hon/hen inte säger jag älskar dig med tillräckligt mycket intensitet i rösten?