Klockan är 06.35 och jag har precies kommit hem från jobbet. På vägen hem hände någonting många av min kvinnliga vänner berättat om. En man i en bil följer efter mig, det är redan ljust ute och folk på gatan jag går på. Han kör före mig och parkerar och när jag går förbi säger han någonting för att dra min uppmärksamhet. Jag önskar att jag hade gjort som alla andra sagt åt mig och inte tittat utan bara fortsatt att gå. Denna gången tittade jag och killen i bilen hade kuken ute och satt där och runkade. Han log. Jag gick några meter framför bilen och stannade, tänkte NÄ NU JÄVLAR FÅR DET FAN I MIG VARA NOG, tog upp mobilen och skrev ner hans bils registrering nummer. Han log inte mer. Knäppte byxorna och började köra emot mig. Jag tog upp mobilen ännu en gång och ringde det första numret jag hade på uppringa listan. Min pojkvän. Killen i bilen sa "im sorry, im sorry, im sorry". Han körde fort iväg. Ah du kan vara hur jävla Sorry du vill. När jag vaknar senare är det polisen jag ringer det första jag gör. Nu får det fan vara slut på sexuella trackaserier i det här jävla landet. I alla andra fall orkar inte kvinnan som blivit utsatt ringa polisen. "De kommer inte att bry sig om min anmälan ändå". Jag har hans registrerings nummer och det kommer jag att lämna in i min anmälan jag gör senare idag. Och polisen kan göra vad fan de vill med det. Jag tänker i alla fall inte glömma bort det, låtsas som ingenting. En liten skit sak kanske några tycker nu, men för mig är det fan inte det. Jag skall inte behöva vara ett objekt åt en man som tycker att han har rätt till att runka av till mig. Gör det hemma för fan! Gör vad du vill HEMMA! MEN INTE I FEJSET PÅ MIG! Jag är så jävla förbannad. FAN, nu kommer jag inte kunna sova!!!!!!!!!!!!!!!! OCH JAG HAR JOBBAT HELA JÄVLA KUK FITT I HELVETES NATTEN! God natt!
När jag berättade för dem där hemma "ps. jag har skaffat kille" frågade de direkt: Namn, ålder och karriär? "A.A, 25 och nyexaminerad psykolog" svarade jag.
Ja, det passar ju dig fröken tvångstanke!
Han är godkänd och jag har precis avklarat två luncher med hans mamma. Idag hade vi faktiskt riktigt trevligt och någoting att prata om. Inte som första lunchen där alla tre satt knäpptysta och tuggade i kör. Imorgon är det dags att träffa förälder nummer 2 - Pappan. Grilla och hela familjen skall vara där. Det är annorlunda det här... riktigt annorlunda. Konstigt. Men på ett bra sätt.
Jag har fortsatt att dejta kille #2 och allt är bra, vi delade lördagskvällen tillsammans med skumpa vid en sjö. Det var mysigt. Men under veckan så har kille #1 smsat och vi har lärt känna varann riktigt bra, och jag vet att han har känslor för mig nu, han ringde mig på fredagen innan jag skulle träffa kille #2..
Samtidigt vet kille #1 att jag är "upptagen" och det respekterar han! Så nu har vi båda bestämt att vi inte skall höras av lika mycket, det skulle bara göra saken värre. Jag vill inte få känslor för två killar samtidigt. Men samtidigt vet jag inte om eller vilka känslor jag har egentligen. Jag var ju fan för feg för att fråga kille #2 i helgen. Jag klarade bara av att klämma ur mig ett "Jag gillar dig".
Sen har en kille #4 kommit in i bilden också, men han är bara jävligt irriterande så han är inte ens värd att skriva om...
Här om dagen kom han och hämtade mig från jobbet, i passagerarsätet låg en röd ros, som tröst för att jag haft en riktigt skitdag på jobbet.
På kvällen var vi hemma och åt toast och kollade på film. Kliade varandra på ryggen. Han hart lärt sig vad "killa mig" betyder och vi säger det hela tiden.
Och idag tog han mig, en bit utanför staden vi bor i, till en helt underbar strand, så kallad Ladies Mile. Kristallklart vatten och ljus sand under fötterna. Vi tog en lång promenad längs standen efter middagen och han sa till mig:
- Du vet att när en kille dejtar en tjej här så frågar alla; "Är du kär nu och när ska ni gifta er?".
Vad svarar du på det? frågade jag - Att jag är dödskär och jag har redan köpt ringar och arrangerat allt, nu frågar dom inte mera, haha. Men vad jag ville komma till är att vi dejtar inte bara längre. Eller hur? Vi är någonting mer än så. Vi är ett team. Och så vill jag fråga dig vad du känner nu?
Jag känner samma som du. Vi har aldrig riktigt dejtat. Jag har träffat hela din familj, alla dina vänner och vi umgås hela tiden, det är inte riktigt att dejta för mig.
- Precis! Så det är officiellt nu?
Det är officiellt nu, sa jag.
Min mer än vän är numera min pojkvän. Min första pojkvän som inte frågar mig när jag ska operera mina bröst större. Eller som bara kan knulla med mig. Eller som aldrig vill träffa mig. Eller som är svartsjuk över mina tidigare förhållanden.
Min första pojkvän som hellre umgås med mig än någon annan, som tar hand om mig, som presenterar mig för sin familj, som kan tänka sig att åka till Sverige!
Min första pojkvän som lyssnar på allt jag har att säga, ger mig råd och som alltid är på min sida. Min första pojkvän som inte behöver säga någonting. Han kan bara sitta tyst och jag kan sitta tyst med honom. Titta på honom.
Vi går längs en gata betydligt längre och väldigt långt ifrån de gator vi vanligtvis vandrar, ramlar eller kryper fram. Klockan är fem på morgonen och trots att det är skymning är de här gatorna fyllda med fler människor än gatorna vi känner utan och innan dagtid. De gamla gatorna vi legat tryckta med ansiktet ner i smutsen mot. Vi vet till och med hur de smakar. Du håller din arm om mig och jag håller min arm om dig och jag tänker att vad har jag på de där gamla gatorna att göra. Jag vet vart dom mynnar ut. Jag vet vilka jag kommer möta på dem och vilka stopp på vägen jag med största sannolikhet kommer att göra. Varför klamra sig fast vid dem? Som om jag ignorerat det faktum att den här staden är död. Mitt hem är inte den här staden, mitt hem är vart än jag är med dig. Och jag vill se nya gator.
Ja nu ska jag försöka att uppdatera så gott jag kan, men det har ju inte blivit mindre rörigt sen sist.
Så OKEJ, jag har under snart två veckor inlett något slags, vi-är-inte-ihop-men-beter-oss-som-sambos-relation med kille #2, med andra ord knullat hela veckan.
Gött tänker jag och inser sen att juste ja..Jag ska på en dejt med kille #3 som wait for it.......VISADE SiG VARA AS BRA VÄN MED KILLE #2!
HEHEH...oops busted..
MEN tur för mig att båda kille # 2 & 3 är sköna killar så det slutade bara med att vi alla skrattade åt det.
Inga känslor sårade = fortsatt knullande.
Och igår kväll när jag låg hemma hos kille #2 och mös med honom framför Debatt fick jag ett sms från wait for it......KILLE #1!
Hans internet har varit nere därav sega svar av mail....Men då sa jag faktiskt till honom att nu har jag fått nog av dubbeldejtandet och att jag dejtar kille #2 just nu, vilket han förstod.
MEN jag börjar undra vart jag och kille #2 är påväg? Vill jag bara knulla eller vill jag ha mer? MER!
Kanske inte pang bom på en gång, men jag vill ändå veta att det är värt för mig att bli känslomässigt involverad.
Detta tror jag att jag skall fråga kille #2 på ett smidigt sätt till helgen.
För kille #1 verkar så gooo, och han slutar ej att smsa mig..
I helgen gränslade jag lagom charmigt en pojke klockan 10 på morgonen med en kondom mellan tänderna efter 4 timmars grovhångel. Fick ett fnissigt och veligt "nja" tillbaka. Omständigheterna kanske inte var ultimata och jag var ju faktiskt inte särskilt smooth alls. Men vafan.
Washington. Varje dag våldtas mer än 1 100 kvinnor i Demokratiska republiken Kongo, visar en studie. Det innebär att sexuellt våld mot kvinnor är 26 gånger vanligare i landet än vad FN:s rapporter från samma period visat.
Mer än 400 000 kvinnor och flickor mellan 15 och 49 år utsattes för våldtäkt under en tolvmånadersperiod 2006 och 2007, enligt undersökningen som publiceras i American Journal of Public Health.
– Våra resultat bekräftar att tidigare uppskattningar av våldtäkter och sexuellt våld är grova underskattningar av den verkliga förekomsten av sexuella övergrepp i Demokratiska republiken Kongo, säger Amber Peterman, huvudförfattare av rapporten.
Till och med dessa, mycket högre siffror är, enligt Peterman, fortfarande en försiktig uppskattning av den verkliga förekomsten av sexuellt våld. Det beror på en ständig underrapportering på grund av stigma och skam och på att yngre och äldre grupper och män inte räknats in.
Under de åren då stridigheterna var som värst såg sjukvården fruktansvärda övergrepp, säger Pearson och tillägger att det nu är ovanligt med tortyrlika skador hos offer.
– Vad kvinnor vill främst när de kommer in nu är att bli testade för hiv. Det är väldigt viktigt för dem för att de ska kunna visa upp för sin familj att de är hivnegativa och kunna återvända till sitt samhälle.
Forskaren Maria Eriksson Baaz är kritisk till den amerikanska studien.
– För det första innehåller den inga nya uppgifter. Det här är data från 2007 som redan var kända som man gjort fler statistiska analyser på. Vidare är tolkningen man gjort av de gamla uppgifterna högst tvivelaktig.
Eriksson Baaz anser att alla rapporter som hävdar sig kunna säga något om det verkliga antalet våldtäkter i Kongo-Kinshasa bör betraktas med kritiska ögon, då insamling av faktaunderlag är extremt svårt.
Svenska Johanna Pearson leder ett projekt för överlevare av sexuellt våld på Panzisjukhuset i östligt belägna Bukavu, ett av de hårdast drabbade områdena i Kongo-Kinshasa.
Panzisjukhuset specialiserar sig på gynekologisk kirurgi och behandling av offren för sexuellt våld. En viktig del av arbetet är att medvetandegöra problemet, bryta tabut kring sexuellt våld ute i byarna.
– Att jobba med utbildning och tillgänglighet känns viktigare att koncentrera sig på än att veta exakt hur många fall som begås varje dag. . . det är otroligt många, säger Pearson till TT.
Jag skrev för ungefär en månad sen in mig på en dejtsajt..
Jag hittade en kille som klickade, vi kallar honom kille #1.
Kille #1 är dock väldigt seg på att svara på sina mail, vilket slutade i att jag började prata med kille #2.
Nu har jag och kille #2 varit på 3 dejtar och delat en kyss.
Nu kommer vi till kille #3 som verkar något för mig, han har det kille #2 inte har (vilket inte är mycket) och kille #1 har (tror jag) både vad kille #2 och #3 besitter tillsammans...
Jag ska på en fjärde dejt med kille #2 imorgon och mmin första dejt med kille #3 om några dagar...
Har precis läst ut den mest hemska boken jag någonsin läst i hela mitt liv: Katarina Wennstams Flickan och skulden. Boken analyserar svenska rättssystemets sätt att se på våldtäktsoffer och skildrar hur kulturens fördömmande av "slampiga tjejer" (alltså tjejer som gillar sex eller klär sig provokativt) legitimerar våldtäktsmän att begå brott ostraffat. Det begås cirka 20 - 25 000 våldtäkter i Sverige varje år, och det är så extremt jävla få som döms för det med anledningarna att 1 offret har förtärt alkohol eller ringa narkotika, 2 offret har tidigare haft en relation med förövaren, 3 offret har haft många sexuella partners och gjort sexualdebut tidigt, 4 offret var klädd på ett utmanande och provocerande sätt, vilket minskar offrets trovärdighet (ibland trots vittnen, läkarintyg och dna-analys). Att gilla att knulla, att njuta av sex, att klä sig som man vill, gör enligt Sveriges, och de flesta andra länders, rättssystem det mindre möjligt att bli våldtagen, och tjejen får skylla sig själv. Varför drack du så mycket? Varför gick du hem själv? Varför tog du med en kille hem? Jag blir så jävla förbannad.
Och förbannad är något som jag inte är ensam om att vara. Runt om i Usa har The slut walk movement börjat hålla demonstrationer det senaste året och talet i videon ovan är så spot on att jag blir tårögd när jag tittar på det.
Jag skall kunna gå i princip naken hem UTAN att någon annan ens rör vid mig, ännu mindre tar sig rätten att våldta mig. Sen att västerlänskt rättssystem tycker (och legitimerar) motsatsen gör mig ännu mer motiverad till att föra kampen vidare mot denna föråldrade förtryckande samhällsordningen.
På folkets bio, i alla fall i Göteborg på hagabion, går filmen "Pink saris" som handlar om Sampal Pal Devi och hennes gulabi gäng som i sina rosa saris frälser indiens mest utsatta: de kastlösa unga bortgifta kvinnorna. Sampal tar in utstötta kvinnor i sitt hem och behandlar dem som sina döttrar, ser till att rättsväsendet och polisen gör sitt jobb, konfronterar svärfamiljer och äkta män och lär kvinnor självförsvar.
Här är klipp från en annan brittisk dokumentär om denna makalösa kvinna
