manymen -

MENS. Inte så konstigt eller hur? Något var kvinna har från tonårsåldern till medelåldern. Vi vet det alla. Både killar som tjejer. KVINNOR HAR MENS.

Mina vänner kallade min mens för PMS, inte själva PMSen utan mensen. PingpongMarathonSyndrom. I grundskolan pågick min mens i ett halvår, nonstop, och sedan hade jag ett halvår utan. Efter ett halvår fick jag mens igen, och ett halvår senare slutade den. Så här var det mellan femman till nian. Konstigt? Nej, det tyckte i alla fall inte ungdomsmottagningen. Det är så det är i tonåren fick jag veta. Det kan vara lite sisådär med mensen fick jag veta. Den kan vara lite oregelbunden.

I slutet av nian var det inte likadant, och när jag skulle börja gymnasiet hade jag ingen mens alls. Jag gick till ungdomsmottagningen igen, inget konstigt alls tyckte de, det är så i puberteten. Själv tyckte jag att jag var ur puberteten, men litade på ungdomsmottagningen, något jag inte skulle gjort. De sa att jag skulle börja med p-piller för att mensen skulle bli mer regelbunen och jag fick Neovletta. I tre år åt jag de där p-pillerna fyllda med manliga hormoner. Tre år. Min mens var regelbunden och ungdomsmottagning tyckte att det fungerade så bra.

Jag gick upp 15 kilo och gick från en E-kupa till en H-kupa.

Allt kändes inte riktigt rätt och jag googlade det, bara för att vara helt säker på att allt stod rätt till. ”oregelbunden mens+viktuppgång”, precis så sökte jag och efter lite letande hittade jag en sida om PCO-S. Polycystiska ovariersyndrom. Krångligt, eller hur? Jag ska förklara.

Allt börjar med mina hormoner. Jag har en för hög testosteronhalt i kroppen, vilket leder till att mina äggledare inte ägglossar, hög viktuppgång och akne. Jag kände mig fullträffad. Ett ytterligare led i det hela var att om man har PCO-S är det svårare att få barn, man har ingen ägglossning och därför kan inte spermier befrukta ägg.

Ännu en gång gick jag till ungdomsmottagningen, de skickade hem mig och sa att finnar, oregelbunden mens och viktuppgång är vanligt i puberteten. Det här var 2009, då var jag 18 år.

Så istället bokade jag tid på ett riktigt sjukhus, hos en riktig gynekolog som gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och konstaterade att jo, du har PCO, det är ingen fråga om det. Dina äggstockar ser ut som skolexemplet på PCO-S-äggstockar. Jag fick veta att p-pillrena som ungdomsmottagningen väldigt fort ordinerat till mig bara hade gjort sjukdomen värre, och att om jag någonsin skulle vilja ha barn skulle jag prova i ett halvår, fungerade inte det skulle jag få piller av min gynekolog som skulle ge mig ägglossning, och tre dagar efter det skulle jag ha oskyddat sex, och då skulle jag bli gravid.

Jag har försökt ta tabletter, få i mig kvinnligt hormon som ska slå ut testoseronet, något som inte gjorde någon skillnad, så jag slutade med det. Äntligen, på grund av aknemedel (i form av en kräm gjord på ett hemligt familjerecept min vän tog med sig från Irak) har jag äntligen, efter tio år fått koll på min akne, men hur är det då med mensen? Under ett år har jag haft mens en gång, och jag tror inte att jag kan räkna hur många gånger jag har haft oskyddat sex, inte för att vi vill bli gravida, men för att vi är lite lata. Jag har inte blivit gravid!

Hur blir det då i framtiden när vi ska skaffa barn? Kommer vi kunna klara av det ”naturligt” eller måste vi ha hjälp från sjukhuset? Som det ser ut nu kommer vi behöva ta hjälp för att bli gravida. Det känns FÖRDJÄVLIGT! Min dröm sen jag var en liten liten flicka var att få ett eget barn. Och nu har jag allt, en underbar sambo, en stor lägenhet, ett bra jobb som jag älskar, en plats på universitetet för att bli det jag älskar att göra. Men jag kan inte få barn.

Jag kan inte få barn. Kan. Inte. Få. Barn.

/Ziggy Stardust.

Det är att vakna på morgonen. Se sin rumskamrat i andra rummet och tänka: du är bäst.

Det är att veta att man bara blir snyggare ju äldre man blir.

Det är att åka bräda i rampen och det kittlar i magen.

Det är att lära sig en ny låt på gitarren som låter äckligt bra.

Det är att få distans till det som var jobbigt och tog så mycket energi.

Inspiration är vi.

In i dimman och bort med (o)likheterna.

Mitt uppe i tentaångest. Det är typiskt att inspirationen ska komma då. När tiden inte

finns. Nåja, något har bubblat inom mig så länge nu. Som gör mig så arg. Så håll i er.

Vi lever i 2000-talet. Mitt uppe i en hätsk jämställdhetsdebatt som snart kommer vända

ut och in på sig själv genom alla uttröttade argument som ska få alla att förstå hur

mycket en vinner på att leva jämställt. Visst, fine. Det låter mysigt. Jag är absolut för

jämställdhet även om jag tycker att begreppet är en aning problematiskt.

Jag vill tillföra ytterligare en aspekt till denna diskussion.

DET FINNS INGENTING SOM HETER OLIKHETER MELLAN KÖN. PUNKT.

Det har försökts att drivas vetenskap på att män och kvinnor är olika, både i sina

egenskaper och biologiskt. Jag kan sträcka mig till att acceptera att det finns vissa

biologiska skillnader, även om dessa enligt mig är oerhört små och dessutom varierar

kraftigt från person till person. Denna så kallade ”vetenskap” har om och om igen

motbevisats och blivit kraftigt kritiserad. Det är ett av de mest utforskade områdena

inom forskningen, att hitta olikheter mellan könen. Det har helt klart misslyckats

eftersom man inte hittat några. När man hävdar att: NU, nu har vi hittat en olikhet, då

visar det sig att den olikheten/skillnaden är så liten att den inte kan kallas olikhet/

skillnad.

Trots detta finns det en utbredd uppfattning om att kvinnor och män är olika.

Man bygger förhållanden på att man ska komplettera varandra med hans manliga

egenskaper och hennes kvinnliga. Känns denna uppfattning igen? Då kan jag bara

upplysa om att det är fel. För ni är lika. Det handlar om hur vi uppfostrade, om

stereotypa könsroller, om samhället. Det är väldigt praktiskt att hävda att män och

kvinnor är olika bara så ni vet. Människor tjänar JÄVLIGT mycket pengar på hävda

olikheter. Det är dock bara en av anledningarna.

Så alla ni som letar efter er kompletterande manliga andra hälft. Ni kan sluta nu. För

det finns ingen. Bara människor med olika saker mellan benen. Eller lika saker mellan

benen. Eller allt möjligt. Vad fan vet jag?

/Mr Butler

Mitt uppe i tentaångest. Det är typiskt att inspirationen ska komma då. När tiden inte finns. Nåja, något har bubblat inom mig så länge nu. Som gör mig så arg. Så håll i er. Vi lever på 2000-talet. Mitt uppe i en hätsk jämställdhetsdebatt som snart kommer vända ut och in på sig själv genom alla uttröttade argument som ska få alla att förstå hur mycket en vinner på att leva jämställt. Visst, fine. Det låter mysigt. Jag är absolut för jämställdhet även om jag tycker att begreppet är en aning problematiskt. Jag vill tillföra ytterligare en aspekt till denna diskussion.

DET FINNS INGENTING SOM HETER OLIKHETER MELLAN KÖN. PUNKT.

Det har försökts att drivas vetenskap på att män och kvinnor är olika, både i sina egenskaper och biologiskt. Jag kan sträcka mig till att acceptera att det finns vissa biologiska skillnader, även om dessa enligt mig är oerhört små och dessutom varierar kraftigt från person till person. Denna så kallade ”vetenskap” har om och om igen motbevisats och blivit kraftigt kritiserad. Det är ett av de mest utforskade områdena inom forskningen, att hitta olikheter mellan könen. Det har helt klart misslyckats eftersom man inte hittat några. När man hävdar att: NU, nu har vi hittat en olikhet, då visar det sig att den olikheten/skillnaden är så liten att den inte kan kallas olikhet/skillnad.

Trots detta finns det en utbredd uppfattning om att kvinnor och män är olika. Man bygger förhållanden på att man ska komplettera varandra med hans manliga egenskaper och hennes kvinnliga. Känns denna uppfattning igen? Då kan jag bara upplysa om att det är fel. För ni är lika. Det handlar om hur vi uppfostrade, om stereotypa könsroller, om samhället. Det är väldigt praktiskt att hävda att män och kvinnor är olika bara så ni vet. Människor tjänar JÄVLIGT mycket pengar på hävda olikheter. Det är dock bara en av anledningarna.

Så alla ni som letar efter er kompletterande manliga andra hälft. Ni kan sluta nu. För det finns ingen. Bara människor med olika saker mellan benen. Eller lika saker mellan benen. Eller allt möjligt. Vad fan vet jag?

/Mr Butler

Hur är det med den där fascinationen vi har i livet? Den som vi inte ens kan förklara. Män, kärlek och öändliga drömmar. Vi vet att vi kommer gå igenom samma sak om och om igen. Vi kommer sitta där i soffan och bjuda hem våra närmaste vänner, som vi bett köpa med ben & jerrys. Vi kommer att anklaga oss-själva för att förhållandet gick fel. En stund kort där efter det kommer vi konstatera att det var hans fel alltihop. Bara för att han är en sådan jävla idiot. Ännu en nolla som inte fattar NÅGONTING om kärlek. Den kärleken som finns i Moulin Rouge och i de tecknade barnfilmerna. Vi kommer att förakta män i och dra alla över en kam, för att i andra studen känna att vi behöver dom. En kort sekund efter detta kommer vi bli arga över att vi tänkte så och ändra vår åsikt till att vi fan inte behöver någon. Inte en enda jävel.

Sen sker det! Det overkliga. En kille, olik alla andra som faktiskt är bra! Är snäll, är snygg! Är allt det där som får en att sväva på moln. Vi flyger runt i vårt eget rus. Vi vill bara träffa honom HELA TIDEN! Och tiden då vi inte träffar honom njuter vi av att tänka på honom. Fantisera om hur han skulle ha skämtat och kramat en om han var där då. Ha kul hela tiden, lära känna varandra, funka som handen i handsken. Umgås med varandras kompisgäng ihop. Gå ut tillsammans. Gå hem tillsammans. Bråka om den där tjejen som han tillät sitta i sitt knä. Prata om hur ni ska lösa allt ihop, tills du får reda på att hon inte visst bara satt i hans knä... Hata killar. Svära att aldrig någonsin göra om det. Aldrig någonsin vara med en kille igen. Avsäga sig kärlek. Sitta och gråta i sin stolthet. Vi kommer anklaga oss själva för att vi gick på kärleken. Vi kommer sitta där i soffan och bjuda hem våra närmaste vänner, som vi bett köpa med ben & jerrys.

Hur är det med den där fascinationen vi har i livet? Den som vi inte ens kan förklara. Män, kärlek och oändliga drömmar. Vi vet att vi kommer gå igenom samma sak om och om igen. Vi kommer sitta där i soffan och bjuda hem våra närmaste vänner, som vi bett köpa med ben & jerrys. Vi kommer att anklaga oss själva för att förhållandet gick fel. En stund kort där efter det kommer vi konstatera att det var hans fel alltihop. Bara för att han är en sådan jävla idiot. Ännu en nolla som inte fattar NÅGONTING om kärlek. Den kärleken som finns i Moulin Rouge och i de tecknade barnfilmerna. Vi kommer att förakta män i och dra alla över en kam, för att i andra studen känna att vi behöver dem. En kort sekund efter detta kommer vi bli arga över att vi tänkte så och ändra vår åsikt till att vi fan inte behöver någon. Inte en enda jävel.

Sen sker det! Det overkliga. En kille, olik alla andra som faktiskt är bra! Är snäll, är snygg! Är allt det där som får en att sväva på moln. Vi flyger runt i vårt eget rus. Vi vill bara träffa honom HELA TIDEN! Och tiden då vi inte träffar honom njuter vi av att tänka på honom. Fantisera om hur han skulle ha skämtat och kramat en om han var där då. Ha kul hela tiden, lära känna varandra, funka som handen i handsken. Umgås med varandras kompisgäng ihop. Gå ut tillsammans. Gå hem tillsammans. Bråka om den där tjejen som han tillät sitta i sitt knä. Prata om hur ni ska lösa allt ihop, tills du får reda på att hon inte visst bara satt i hans knä... Hata killar. Svära att aldrig någonsin göra om det. Aldrig någonsin vara med en kille igen. Avsäga sig kärlek. Sitta och gråta i sin stolthet. Vi kommer anklaga oss själva för att vi gick på kärleken. Vi kommer sitta där i soffan och bjuda hem våra närmaste vänner, som vi bett köpa med ben & jerrys.

Samantha Jones