Introduktion - Skyler White på manymen

Nu vet jag redan att tid spenderat på analyser om varför något hände eller inte hände i såna här situationer inte ger så väldigt mycket i de flesta fallen. I detta fall kan jag nog ha lärt mig något viktigt om mig själv, något jag kommer bära med mig och förhoppningsvis formas av. Denna händelse och dess utfall delar jag nu med mig av till er.

Det sträcker sig tillbaka till nyår 2012. 2013 kom snabbt med ringande klockor och smällar uppe vid Masthuggskyrkan som alla andra år. Det nya var att min bitterhet, vad gäller kärlek, sex, relationer, män, kvinnor, husdjur, under årets senare hälft blivit så stor att jag inte legat, knappt rört en annan människa på 6 månader. När klockan slog 12 var slagorden ”2013 – året Skyler får ligga”. Väldigt skrattretande då jag förmodligen varit en av de mest sexuellt aktiva singlarna i denne stad en gång i tiden. Även om jag skrattade och också mässade orden under nattens gång så planterades ändå ett litet frö i min ensamma kropp. 

 Jag har en kompis som jag ser upp till väldigt mycket vad gäller mod. Han släpper in folk gång på gång och tar själv kontakt med killar han vill ligga, pussa och umgås med. Det är nog ingen som missat att Grindr är en app perfekt för just dessa ändamål. I dimman av Cava och fyrverkeri sluddrar jag ut följande ord ”Varför finns ingen motsvarighet till Grindr för oss heterosexuella ensamma töntar?”. Självklart finns det. Det dröjer inte många minuter innan min kompis laddat ned en i ett hav av många. (ex. Happy Pancake, Blendr, Badoo, m.m.)

 Dömande som jag är ratade jag appen direkt och alla som hade den. Efter fem minuters runtklickande såg jag rätt igenom alla och la dem i wierdosfacket. Trots detta fick appen stanna då man kunde skratta åt alla dumt folk och dumma inviter man fick.

 Tills en dag när jag fick ett enkelt meddelande, minns inte ens vad det stod men jag svarade. Jag minns inte varför eller hur konversationen kom igång. Jag minns att jag inte ens tänkte på att jag satt på en dejting/ligga-app utan att det kändes lika naturligt som att prata med någon öga mot öga. Till slut, efter ett par veckor kunde jag känna hur det kändes igen. Att det fanns någonting intressant med den här människan som jag drogs till.

 Eftersom jag fortfarande inte gillar nätdejting skickade jag mitt telefonnummer och vi började smsa lite. Min otålighet tog över och jag försökte bjuda in mig själv några gånger tills han tillslut, mitt i natten, en iskall marsnatt, förstod vad jag menade. Han mötte mig halvvägs och hans första ord till mig var: Du är galen.

Lite fumligt men precis så bra som jag tänkt att min andra första gång skulle vara. Mitt röda läppstift var överallt. 

Fint med fjärilar när själen varit död mer än ett halvår tänker ni nu? Tråkigt att det inte blev så mycket mer efter detta också? Ja, absolut. Men ingen fara alls egentligen. Analysen av: "varför blev det inte mer än så?" är vad som får mig att vakna med gråten i halsen om natten.

 Vanligtvis när jag inte få den jag vill ha brukar jag se det som ett personligt nederlag. Han vill inte ha mig för att jag inte är bra nog åt honom. Hans krav är för höga och jag duger inte. Men den här gången var det inte så lätt. Jag har sen första sekunden vi började skriva till varandra behandlat detta som vilken fling som helst. Eftersom jag inte vill, och inte heller velat på väldigt länge, ha något seriöst (ens semiseriöst) med någon och är livrädd för missförstånd så var jag rak med detta från första stund. 

En liten önskan hade jag dock att han skulle se och märka på mig, se det på hur jag skrev och hur jag rörde mig, att jag ville ha honom igen och igen och igen.

Till frukost, lunch och middag, tack.

Anledningen till mina cravings: Ni vet när man får den här känslan att en person får en att känna sig säker och drar ut de finaste kvalitéerna, får dig att säga rätt saker vid rätt tidpunkt och du behöver aldrig komma på bättre saker att säga i efterhand? Du blir en så bra person i dennes närhet att du förstår varför folk vill ha dig. Du är den bästa versionen av dig själv. Detta är jag med om med jämna mellanrum. Det är dock kombinationen av den här känslan och attraktion som jag inte varit med om innan. Antingen bekväm och hyffsat avtänd eller ett socialt missfoster och tröttsamt trånande kär. Och det knäppaste med det här var att han ville ha mig också. Sjuk ekvation.

 Så att mitt semigråa hjärta nu återgått till sin normala mörksvarta färg skyller jag självklart på männen i mitt liv som smutsat ned utrymmet från början. Min rädsla och skygghet byggd av 23 års besvikelse från de motsatta könet. Att jag alltid numer går in med inställningen att ingen är någon värd att slösa tid på. 

Med diverse hål i stoltheten hoppas jag nu att jag tar till mig av alla positiva sidor av den här väldigt korta romansen. Avskedet kan jag se som en spark i skrevet som kan få svida ett tag och påminna mig om att jag inte alltid har rätt. 

// Skyler White