Ä R  K Ä R I  B E Y O N C E

/ Clementine

Han hade inget annat att vinna än en mättad lem
och priset han stod för
var mitt hjärta i kläm.

Stillar leder han de fegas dans
iväg mot en ny romans.

Du är mitt hjärtas migrän.

/Clementine

Efter tre veckor in i en parallell mellanrelation
där jag varken är kär eller inte kär i honom,
utan bara njuter av hans sällskap, kropp och
funderingar, stundvis. Vissa utvalda nätter,
överenskommelser och självklara gemensamma
promenader. Vi ifrågasätter inte. Vi bara går åt
samma håll. Utan att ta något för givet. Eller
kanske tillåta sig själv att ta något för givet,
för en gångs skull.

Jag har lärt mig av mina misstag, att inte hålla i det
man har alldeles för hårt. Jag håller så löst jag kan
för jag vill stanna kvar här ett tag. Ligga sömnlös
på hans bröst, prata knulla skratta gäspa hela
natten. Odefinierade.

Vilken bekväm jävla relation, tänker ni. Speciellt
om man inte är särskilt intresserad av att ha ett
förhållande med personen i fråga och ändå är i behov
av närhet, sex, bekräftelse etc. Frihet och njutning
i ett och samma paket. En verkligt (outtalad) lika-
sinnad att värma mina vinternätter. 

Ändå ser jag rött när jag ser (eller tänker på) honom
med nån annan brud. Trots att jag inte vill ha honom
vill jag fortfarande äga honom. Märka honom i örat
med ett varmt järn. Koppla honom, smäcka honom
på näsan och skrika "dumma hund". Ha honom i
min ficka, tillgänglig när jag vill men inte till någon
annan. Jag vill att han skall dyrka mig, bli brutalt
kär i mig, tillbe mig i hemlighet. Förstå vilket
privilegium det är för honom att jag väljer att lägga
min tid på just honom.

Men istället för att säga det till honom ler jag bara,
tar på mig mina kläder medan han fortfarande sover,
kysser honom farväl, och går hem i morgondiset,
fullt omedveten om a) när nästa gång vi ses blir, b) vad
han gör under tiden och c) med vem han gör det.

Men ändå.. är det inte det som gör det hela så spännande
egentligen?

/ Jeanne d'Arc

I morse gick jag in i mitt rum och hörde ett duns bakom mig.
Tittade ner och såg att en bok hade ramlat ur min bokhylla.
Boken hade gått i två delar och låg på mitt golv.
Det var inte vilken bok som helst utan min morfars gamla diktsamling med 100 dikter av Hjalmar Gullberg.
Boken som stog stadigt i hyllan hade ramlat ur den, gått i två delar och på sidan den delat sig,
var min favoritdikt skriven.



/ Clementine

Jag vet att jag är en drömmare. Det har alltid varit och kommer säkert alltid att vara ett faktum. Många skämt har gjorts på detta karaktärsdrag både av mig själv och av mina vänner. Jag har alltid varit den som haft orealistiskt höga förväntningar på livet i stort och speciellt på det manliga könet. Mig, på väg hem besviken över kvällen och i undran över vad som gick fel har varit ett ganska typiskt slut hittills i mitt liv. Jag har försökt att ändra och anpassa mig, sänka kraven och förväntningarna, rätta munnen efter massäcken. Helt enkelt: Jag har försökt att nöja mig vad som erbjudits. Jag har försökt att bjuda till lite extra, vara lite extra inställsam, försökt att snurra en hårslinga mellan fingrarna blinka med ögonfransarna hela grejen och visst jag har landat ragg. Men trots detta har jag ändå funnit mig själv sitta fast i fantasier, missnöjd med det (med risk för att låta som en mentalpatient) ”verkliga livet”

På senare tid har jag dock börjat inse att jag inte behöver förändra mig, för det gör mig faktiskt inte lyckligare. Jag trivs med att sitta under min korkek och lukta på blommorna. Min högsta önskan som trettonåring hade inte behövt vara att få Rickard Palm i 7A som pojkvän. Faktum är att jag blir mer och mer avtänd på männen i Göteborg. Jag hoppas inte på ett litet engångsligg för det ger mig ingenting. Är han inte Mr. Darcy kan det lika gärna vara. Jag vet inte om det är hösten som tvingar på mig denna insikt eller framtidsångesten eller kanske en kombination, men helt uppriktigt så orkar jag inte och känner faktiskt mig helt tillfreds med det faktum att jag är totalt ointresserad. Jag bryr mig inte, jag vill inte ens ha närhet av helt-okej-snygge-killen på fyllan för han förvandlas faktiskt inte till Johnny Depp efter ett glas vin till. Jag vägrar att nöja mig och jag tänker inte försöka gräva efter eventuellt potential som kanske ligger undangömt långt inne i de flesta män. Det ska vara Fleet Foxes killen eller ingen och han får fan ta och hitta mig. Jag tänker inte vända på varenda sten för att hitta honom för det tar för mycket av min energi. Jag tänker fortsätta drömma och fantisera om Mr. Darcy som kanske inte finns, men just nu ger det mig jävligt mycket mer än i mina ögon omogna pojkar som på sin höjd utgör ett bra hångel efter några öl. De berör mig helt enkelt inte och just nu känns det inte som en förlust.

E. Bennet

Jag ska sätta din lem i kläm
mellan mina våta väggar.

/Clementine

/ Clementine

Att ha en kille i fokus, att fokusera all sin energi åt ett håll,
det fattar väl vem som helst att det inte är hälsosamt?
Det är väl kanske inte riktigt det jag har gjort heller,
jag har ju haft många män vid sidan om min huvudled.
Men idag när det trummar i mitt huvud av frågor blir jag
bara så fruktansvärt trött på mig själv. Jag känner mig
som den dummaste jävla bruden.

Nu har jag väntat länge nog på att känna så här, glad
över min känsla av kontroll över mina egna känslor.
Hjälp, det lät flummigt. Men jag har alltid gillat att jag
till viss del har kunnat kontrollera hur jag känner.
Men under de senaste 7 månaderna har jag bara flutit
omkring med känslor som jag inte velat ha och samtidigt
känt mig stressad att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Men det
gick inte att stressa fram, det behövdes en till kille, en till kille,
en till kille, mycket tid & diskussioner.

Så nu ska jag;
ska sluta jiddra & börja trolla