Because you're worth it
Till alla skribenter på denna blogg, till alla kvinnor i min närhet eller egentligen till alla kvinnor som lever på vår jord. Ni förtjänar det bästa.
Med det uttalandet menar jag alltså det allra allra bästa. Grädden på det jävla moset, körsbäret på toppen, allt smör i småland. Nöj er för Guds skull inte. Sträva högt och tro på att ni kan uppnå det, för det vet jag att ni kan. Jag inspireras av er alla och önskar ni kunde se er själva genom mina ögon. Ni är fantastiska. Jag vet att jag låter som en amerikansk religiös fanatiker, men tillåt mig att kväva er en stund med min kärlek. Vi har alla genomgått vår fare share av motgångar och kämpat i ändlöst långa uppförsbackar. Oavsett om du är feminist, kommunist, anarkist, liberal eller individualist så vet jag att du upplevt och känner igen dig i det vi skriver om på denna blogg. Så joina våran kamp för ett mer jämställt samhälle. Du behöver inte bränna din BH, sluta raka dig eller kastrera männen i din närhet. Du behöver bara kännas vid det faktum att vi behandlas olika utifrån vilket kön vi har och vilja att det skall förändras. Vi är sjukt coola kvinnor och vi ska inte nöja oss med det näst bästa. För vi förtjänar en förändring och jag tror verkligen att vi kan uppnå en om vi enas. It is time to unite our fucking forces.
E. Bennet
Inblick i verkligheten:
Vi sneddar över en parkering, når trottoaren och ska precis svänga in på den bit som innefattas av följande väjningspliktsregler; trottoar, parkering samt infart då en bil kommer upp bakom och gasar runt hörnet där vi befinner oss. Min vän rycker tag i min arm och lyckas precis rädda mig från att bli överkörd. Vi skriker "vad fan håller du på med, du kunde ha dödat oss!" varpå ett finger sticks ut genom fönstret. Jag får nog. Jag vrålar en mängd svordomar kombinerat med körskoleteori som färskt ligger i mitt minne och påpekar det orimliga i att han ger oss fingret efter att nästan ha kört över oss. Mannen i bilen backar tillbaka, sticker ut huvudet genom fönstret och skriker "vad är ditt problem din lilla hora?!" Din. Lilla. Hora. Jag visste inte ens att folk sa så fortfarande? 2010, och det mest förödmjukande han kunde komma på är fortfarande att jämföra mig med en kvinna som säljer sex. Det lägsta. Så ser det ut idag.
♣
Ethel Greenglass Rosenberg
Kvällsgodis
Ur arkivet: LÄTT ÄR RÄTT
om diverse knep, funderingar och värderingar kring hur man ska fånga en kille på rätta
sätt. Så som jag har uppfattat så handlar detta främst om att ligga, något som jag
inte söker. Visst, det vore väl trevligt, men att spela spel fungerar inte för mig. Jag är
alldeles för romantiskt lagd, fäster mig alldeles för lätt vid människor och alldeles för ärlig.
Så även om jag fattar att killen bara vill knulla så kan jag inte låta bli att säga; "Du har så
fantastiskt vackra ögon", om nu den tanken faller in i mitt romantiska huvud.
har jobbat med att skicka svala sms, formulerat mig rätt, blinkat med ögonen på exakt rätt
ögonblick - men slutligen TRÖTTNAT. För jag mår helt enkelt inte bra av att inte vara mig själv.
Och jag själv har alldeles för starka känslor och för lite självkänsla för att spela ett spel, som
faktiskt är väldigt nedbrytande om man inte kan hantera det.
Det jag kommit på är att the game fungerar ju verkligen inte om man vill finna sin stora
kärlek. Det handlar ju om - så som Artemis skrev - att bygga upp en sexuell spänning om
ouppnåelighet, passion och attraktion. Men man får ju definitivt inte sitta och prata om äventyr
som man ska ha tillsammans, och försiktigt snudda varandras händer.
För hörni, helt ärligt, det är det jag söker. Klyshigt nog.
park och pratade om kärleken. Jag gnällde över hur det alltid verkar gå snett för
mig när det gäller relationer. Att det känns som att jag kämpar redan från början
och att det är ingen som nappar. Min älskade kloka, fjortonåriga syster suckade
och sa; "Ja, det är svårt. Men en dag träffar du den rätte! Det har helt enkelt inte
varit rätt. Man ska ju inte behöva kämpa heller." Och så berättade hon om sitt kärleksliv
(som tydligen existerar) och om hur förbryllad hon blivit över en kille som bara helt
plötsligt inte hörde av sig (något som kanske precis alla känner igen, definitivt jag
i alla fall.) "Men så tänkte jag; skitsamma! Han är ju uppenbarligen inte värd det.
Det är väl inte rätt helt enkelt," sa hon och jag blev så lycklig över att hon redan är
så klok och så förvirrad över att jag tar råd från henne. Men hon har så rätt.
betytt något har oftast, nästan alltid, bara hänt. Man bara smälter ihop som jag
brukar formulera det. Man börjar att umgås lite lätt och sedan inser man att man
tycker om varandra och så händer något som gör att man vill vara med varandra
mer och mer och så BARA HÄNDER DET. Inget spel, inga frågar, inga svala sms,
inga förvirrande dejter - som sedan bara rinner ut i sanden.
Värt
The circle of love
-
Polycystiska ovariersyndrom
MENS. Inte så konstigt eller hur? Något var kvinna har från tonårsåldern till medelåldern. Vi vet det alla. Både killar som tjejer. KVINNOR HAR MENS.
Mina vänner kallade min mens för PMS, inte själva PMSen utan mensen. PingpongMarathonSyndrom. I grundskolan pågick min mens i ett halvår, nonstop, och sedan hade jag ett halvår utan. Efter ett halvår fick jag mens igen, och ett halvår senare slutade den. Så här var det mellan femman till nian. Konstigt? Nej, det tyckte i alla fall inte ungdomsmottagningen. Det är så det är i tonåren fick jag veta. Det kan vara lite sisådär med mensen fick jag veta. Den kan vara lite oregelbunden.
I slutet av nian var det inte likadant, och när jag skulle börja gymnasiet hade jag ingen mens alls. Jag gick till ungdomsmottagningen igen, inget konstigt alls tyckte de, det är så i puberteten. Själv tyckte jag att jag var ur puberteten, men litade på ungdomsmottagningen, något jag inte skulle gjort. De sa att jag skulle börja med p-piller för att mensen skulle bli mer regelbunen och jag fick Neovletta. I tre år åt jag de där p-pillerna fyllda med manliga hormoner. Tre år. Min mens var regelbunden och ungdomsmottagning tyckte att det fungerade så bra.
Jag gick upp 15 kilo och gick från en E-kupa till en H-kupa.
Allt kändes inte riktigt rätt och jag googlade det, bara för att vara helt säker på att allt stod rätt till. ”oregelbunden mens+viktuppgång”, precis så sökte jag och efter lite letande hittade jag en sida om PCO-S. Polycystiska ovariersyndrom. Krångligt, eller hur? Jag ska förklara.
Allt börjar med mina hormoner. Jag har en för hög testosteronhalt i kroppen, vilket leder till att mina äggledare inte ägglossar, hög viktuppgång och akne. Jag kände mig fullträffad. Ett ytterligare led i det hela var att om man har PCO-S är det svårare att få barn, man har ingen ägglossning och därför kan inte spermier befrukta ägg.
Ännu en gång gick jag till ungdomsmottagningen, de skickade hem mig och sa att finnar, oregelbunden mens och viktuppgång är vanligt i puberteten. Det här var 2009, då var jag 18 år.
Så istället bokade jag tid på ett riktigt sjukhus, hos en riktig gynekolog som gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och konstaterade att jo, du har PCO, det är ingen fråga om det. Dina äggstockar ser ut som skolexemplet på PCO-S-äggstockar. Jag fick veta att p-pillrena som ungdomsmottagningen väldigt fort ordinerat till mig bara hade gjort sjukdomen värre, och att om jag någonsin skulle vilja ha barn skulle jag prova i ett halvår, fungerade inte det skulle jag få piller av min gynekolog som skulle ge mig ägglossning, och tre dagar efter det skulle jag ha oskyddat sex, och då skulle jag bli gravid.
Jag har försökt ta tabletter, få i mig kvinnligt hormon som ska slå ut testoseronet, något som inte gjorde någon skillnad, så jag slutade med det. Äntligen, på grund av aknemedel (i form av en kräm gjord på ett hemligt familjerecept min vän tog med sig från Irak) har jag äntligen, efter tio år fått koll på min akne, men hur är det då med mensen? Under ett år har jag haft mens en gång, och jag tror inte att jag kan räkna hur många gånger jag har haft oskyddat sex, inte för att vi vill bli gravida, men för att vi är lite lata. Jag har inte blivit gravid!
Hur blir det då i framtiden när vi ska skaffa barn? Kommer vi kunna klara av det ”naturligt” eller måste vi ha hjälp från sjukhuset? Som det ser ut nu kommer vi behöva ta hjälp för att bli gravida. Det känns FÖRDJÄVLIGT! Min dröm sen jag var en liten liten flicka var att få ett eget barn. Och nu har jag allt, en underbar sambo, en stor lägenhet, ett bra jobb som jag älskar, en plats på universitetet för att bli det jag älskar att göra. Men jag kan inte få barn.
Jag kan inte få barn. Kan. Inte. Få. Barn.
/Ziggy Stardust.
Den manliga kvinnan
Att vara kvinna är att vara feminin. Att vilja klä upp sig och bejaka den inre modern. Att gömma alla ”skönhetsmissar” bakom smink. Att beklaga sig över hur jobbigt det är när män inte förstår sig på en. The list goes on… Så tänker jag att den allmänna synen på den moderna heterosexuella kvinnan ser ut. Även om den synen långsamt börjar te sig annorlunda. Tack för det.
Jag har vuxit upp med en känsla av att jag saknar femininitet. Jag finner inget nöje eller har ingen önskan efter att klä upp mig. Känner mig inte stolt över mina ”kvinnliga” kurvor. Jag har känt mig obekväm med den rådande synen på kvinnan. Mitt tonårsuppror var inte på något sätt speciellt upprörande men ack så många visade sitt missnöje, inte minst min mamma. Jag skulle vara bekväm. Jag köpte kläder som satt bekvämt vilket var t-shirt och jeans(”killkläder”), jag satt på ett sätt som var bekvämt och jag tog den plats som jag ansåg var min. Vilket gjorde att jag ansågs som en tjej som ville vara kille. Alltså, jag kände mig obekväm med det kvinnliga och därför var jag en manlig kvinna. Piece of cake. Eller? Självklart försökte jag ett tag anpassa mig efter min mammas och min omgivnings önskan att vara mer kvinnlig genom att ha smink och klä mig mer tjejigt. Detta blev dock inte så lyckat. Med smink runt ögonen kunde jag ju inte gnugga mig när det kliade och jag kände mig bara tjock i urringade,tajta tröjor. Kjol var det värsta jag visste eftersom jag kände mig naken och byxor skyddade mot kallt väder och oväntade vindar underifrån. Dessutom var byxor och t-shirt det absolut bästa att leka och springa runt i. Nej, mina tafatta försök att vara någon jag inte var, det var dödfött. Ett tag var jag säker på att det var något fel på mig. Men det var något som fick växa fram och nu vet jag.
Linjen är tunn mellan att utstråla "killighet" och att vilja vara kille. Jag vill inte ändra mitt kön, jag trivs med att vara jag. Samhället vill dock att jag ska välja. Men jag behöver inte vara "kvinnlig" för att vara kvinna. Inte heller behöver jag vilja vara man. Det finns inget som är kvinnligt eller manligt. Det finns ett samhälle. Jag väljer min del av paketet. Formar min egen brud i lyxförpackning.
//Frusciante
Exquisite Pain
Sophie Calle
Exquisite Pain 2004
Know your limits
Kvällsgodis
If I could kill one man on earth ...
vidare dejting med mrs d
Som alla trogna läsare nog förstått vid det här lager så handlar det om dejter. Detta amerikanska fenomen som så osmidigt knölats in i vårt dagliga sociala samspel, med en sällan skådad förvirring som följd. Det är ju nämligen mer en bara ett ord, det är en smärre vetenskap, vilket tidigare inlägg redan beskrivit. Hur vet en att det är en dejt? Och om detta faktum fastlagts, hur ska en bete sig för att nå vilket mål? Efter att ha studerat osunda mängder amerikanska/brittiska sit-coms är det lätt att övertygas att målet är sex. Åtminstone om du är man. Män styrs av sitt manliga, omättliga behov av sex (med vem som helst egentligen, så länge den är av kvinnligt kön) och kvinnor av ett evigt grubblande kring om personen i fråga är "den rätte". Det är egentligen för kvinnan själva dejten finns till, och det är också den biten hon är intresserad av medan mannen bara hoppas kunna spela spelet så övertygande att han innan kvällen är slut kommit innanför hennes trosor. The end.
Fast… i min värld ser det inte riktigt ut såhär. Misstänker att jag inte heller är den enda som kanske skrattar åt dessa grova stereotyper på tv men ryser vid blotta tanken på en värld där det ser ut såhär. I min värld dejtar jag för det första inte män. Det har inte hittills varit min kopp te helt enkelt och genom detta har vissa av de mest basala dejting-fällorna kunnat undvikas. Det finns ingen förutfattad idé om vem som ska ta en eventuell nota, eller vem som förväntas ta initiativ respektive uppmuntra dessa (till en viss gräns). Istället får du ett i stort sett vitt blad. Bra, på många sätt. Men det är svårt att undvika att det i den totala dejtingförvirringen blir ännu mer förvirrat... Är ni ens på en dejt eller träffas ni bara som vänner? Det bevingade L-wordcitatet (av Alice, såklart) "lesbians think friendship is another word for foreplay" känns mer aktuellt än någonsin och det enda du vill är att skrika rakt ut i desperation "är detta en dejt?!" Men naturligtvis gör du inte det. Det hade ju verkat ganska hysteriskt och även om kvinnan du är ute med just skrivit en C-uppsats kring Jane Eyre, Mrs Rochester och The Mad woman in the Attic så skulle hon förmodligen inte uppskatta att scenen utspelade sig där och då. På er (eventuella) dejt.
Men vad att göra då? Kapitulera och inse att du aldrig kommer att träffa någon på grund av alla sociala regler vi har spänt upp för oss själva, eller tänka fuck them, och med hjälp av det extra stora suddgummit radera ut alla snubbeltrådar? Rita vår egen spelplan där vi bygger utifrån person, inte utdaterade könsroller. Prata med varandra istället för att i vår ensamhet läsa böcker och se på filmer där allt går ut på att lära sig att spela "spelet". Det kanske hade varit något att testa iallafall, hur wild and crazy det än låter. Grejen 2011: direktkommunikation.
Mrs Dalloway
Ångestdejtingen
Efter att ha läst följande inlägg om dejting och spenderat några minuter av intensivt tänkande för att hitta något intellektuellt att tillföra debatten fann jag mig själv glida tillbaka till min första ”officiella” dejt. Som Sapfo tidigare skrev har jag också varit med om fler oavsiktliga dejter än officiella sådana. Inte fören någon timma av umgänge har jag upptäckt att mannen i frågas avsikter med det stämda mötet var på ett helt annat plan än vad jag från början förstått. Efter diverse utdragna stolar och betalaningar av notor har det gått upp som ett ljus för mig att kanske kanske är det en dejt ändå och helt plötsligt drabbades jag av klassiska syndrom som tunghäfta, svettiga händer och dödsångest.
Första gången jag faktiskt gick in med den fulla vetskapen om att jag nu skulle på en dejt var för drygt fem år sedan. Jag var 15 år och killen ifråga var en gammal kompis som helt plötsligt gjort en helomvändning och blivit kär i stackars inget ont anade mig. Efter ett av de stelaste och pinsammaste samtal mitt 15 åriga jag någonsin varit med om hade det bestämts att jag och denne man/kille/pojke skulle ses hemma hos honom och titta på film. Något vi gjort femton triljarder gånger innan, då det inte fanns så mycket annat att göra under helgerna åren innan man fyllt arton. Helt plötsligt var denna vardagssyssla något otroligt märkvärdigt, alla mina tjejkompisar skulle komma över och fixa mitt hår, sminka bort ringar under ögonen och överösa mig med tips om vad jag kunde prata om i fall en pinsam tystnad skulle uppstå. De var noga med att visa hur jag skulle skratta (med stängd mun så min tandställning inte skulle synas) allt för att på bästa sätt snärja denna man/kille/pojke och förhoppningsvis bli medlem i ”jag-har-nu-en-pojkvän-så-äntligen-får-jag-vara-med-på-riktigt” klubben. Så efter några timmars förmaningar sparkades jag ut från mitt trygga bo och påbörjade den kvarts långa vandrig till min dejts bostad. Svettig och nervös som ett as knackade jag på dörren och min f.d kompis nuvarande potentielle pojkvän öppnade. Efter 10 minuters kallprat satte vi oss i soffan stelare än två nazi soldater redo för att genomlida 1,5 timme av pinsamt film tittande. Efter filmen var klar följde han mig till dörren tog mig en stund på brösten medan han stack tungan lite för långt ner i min hals innan jag förvirrad gick hem till tre förväntansfulla tjejkompisar. Hela kvällen var väldigt Linas kvällsbok. Efter en vecka av hejarop från mina väninnor gick jag på min andra officiella dejt.
När jag väl vant mig vid hela dejtning scenariot började jag så småningom slappna av och ha roligt, men varje gång jag skall på en första dejt med någon kan jag inte låta bli att tänka på den där kvällen. Vilket har visat sig vara ett alldeles utomordentligt knep för att stilla nerverna, för hur många minuter av pinsam tystnad det än blir har jag ändå varit med om det värsta. Jag är ett levande bevis på att det som inte dödar hädar.
E. Bennet
Over 100 women bare-breasted in New York City
Jordan Matter's Uncovered is a book of portraits and personal statements from over 80 brave women, who posed bare-breasted for the project in public locations across New York City.
In her foreword, author Susan Seligson states what all men and women already know: "Breasts are an inexplicably big deal." Whether hidden under layers of clothing, half-revealed in the service of fashion (and flirtation) or laid brazenly bare, breasts matter. They demand response, provoke moral questions and force confrontation with the very notion of taboo.
Over a period of six years, Jordan Matter photographed over 100 women bare-breasted in New York City. They varied in terms of age, education and profession. Every one was a volunteer. Every subject faced reactions to her decision to defy convention, and many confronted feelings of shame and inadequacy. But after the shoots, the women were unexpectedly euphoric—and Matter wondered just what he had uncovered.
Many of the women agreed to interviews or wrote their own texts for this collection, revealing their journeys toward self-acceptance. The result is a remarkable chorus of shared experience, secret fears, optimism and wisdom. Uncovered celebrates the controversial female body. But it also honors the individual women who were willing to confront their culture and themselves. These are their images and their stories, in their own words.
"This amazingly unique celebration of women's breasts is not only brave and beautiful, but also insightful and inspiring enough to make even the most frustrated female excited about her body."
Nancy Redd
New York Times bestselling author of Body Drama
detta är en bok som jag vill läsa.
/Edie Sedgwick
Dejtingångesten
Film nr 1
Under täcket
All oro som jag har
politik - det kan vara roligt!
Blå, tam jämställdhet
Who would have known
Kvällsgodis
vad Beyoncé kunde ha sagt
i mig
INNE: FÖRTVIVLAT SKRIK
UTE: TOTAL TYSTNAD
VT
nu
Tankar blir höghus blockerar mitt synfält, eko fyller luften, det är mörkt och ljust på samma gång. DU BLIR ALLT. Jag känner mig minst, mindre än minst. Jag känner mig under dig, bakom dig, smygandes i din skugga. Vet det är självömkan. Jag granskar min hy. Dömer. Slipar, skrapar, putsar. Hur var hon? HON! EKAR I MITT HUVUD. Hinner inte stanna. Tankar snabba tankar susar in och ut. Fastnar - blir höghus som fyller upp all plats i mitt lilla utrymme. Blockerar synfält, dyker in i mig. Osymmetriska stora klossar försöker fylla ut min kropp, tar sig in under skinnet. Överallt överallt. Det går inte. Jag sprängs. Kaskader av felvända ord sprutar ur mina porer. Varje cell skriker nej nej nej! Rädda mig med meningar. Visa mig hur man gör. Jag vet inte hur man gör. Faller ramlar förflyttas för snabbt. Behöver ett stopp.
V. T
Två minuter av feminism
Sitter i mitt vardagsrum och läser en nylånad bok från biblioteket. Uppror pågår är dess titel, år 1999 publicerades den, Erika Sörensson, Emma Janke, Maria Jönsson, Fanny och Siri Ambjörnsson är författarna. Som titeln kanske antyder handlar den om feminism och hur begreppet har förändrats under årens lopp. Idag finns det många delade meningar om vad ordet innebär och många grenar under begreppet har formats. Boken tar upp inte mindre än sju stycken olika typer av feminism som dominerar och som klassificierats som de vanligaste formerna av den världsåskådning och politiska ideologi feminismen faktiskt är.
Anarkafeminism:
Vill framhålla beröringspunkterna mellan anarkism och feminism: upproret mot alla former av förtryck och hiearkier, arbetet i smågrupper och betoningen på individens ansvar.
Girlpowerfeminism
>vägra-vara-offer-attityd< hos många unga kvinnor, framför allt inom mediavärlden, som hävdar rätten att bära push-up-behå och samtidigt vara kaxiga och frigjorda.
Postmodernistisk feminism
Riktning inom den feminisktiska forskning som ifrågasätter den självklara uppdelningen mellan kvinna och man, och poängterar att det biologiska könet är historiskt föränderligt
Radikalfeminism
Hävdar att mäns förtryck av kvinnor är grunden till alla andra förtryckande system, samt att den heterosexuella relationen är kärnan i kvinnoförtrycket.
Socialistisk feminism
Vill förena kvinnokamp med kampen för ett socialistiskt samhälle utan klasskillnader.
Statsfeminism
Utgår från föreställningen om varje individs lika värde och inriktar sig på att kräva kvinnans likhet inför lagen, på arbetsmarknaden osv.
Särartsfeminism
Utgår från föreställningen att män och kvinnor är olika i grunden, men bör behandlas likvärdigt, samt att de >kvinnliga värdena< måste uppvärderas i samhället
(14:2001)
Var skulle ni placera in er själva?
E. Bennet
Fuck peace
Åh åh för första gryningen i dina armar
Lyssna och dansa
Femmes of power
Efter ett lagom pretentiöst första inlägg slår jag till igen. Ifrån min säng den här gången, iklädd turkos bäddjacka från sent 50-tal. Jag funderar på Femme ikväll. Jag funderar ofta på Femme, eftersom det är den enda "definitionen" jag känner mig helt och hållet kär i. Men låt oss först på ett pedagogiskt sätt ta det hela från början: Butch och Femme är de klassiska flatrollerna, spelandes på stereotypa manliga respektive kvinnliga beteendemönster och attribut. Men sen queerteoretikerna erövrade spelplanen har de gått från att ses som bakåtsträvande, pålagda könsroller till identiteter att leka med. Göra till sina egna och kasta om alldeles.
Mitt första möte med Femmebegreppet var för ett år sen, när jag var uppe i huvudstaden för att närvara vid mitt livs första Pridefestival. Genom en vän fick jag höra om Femme-maffian. En grupp queers som identifierade sig med detta ord, detta löfte om något annat än sneakers, undercut och snus. Missförstå mig rätt, I love my girls butch, men det finns inget som går upp mot att visa upp sin nya svepande klänning eller offentligt applicera riktigt rött läppstift. Och innan jag insåg att det fanns andra som kände samma kände jag mig förstås ensammast i världen. Jag hade både klippt av mig håret och piercat septum (nosring) innan jag började inse att jag försökte vara någon helt annan. En "riktig" flata. För det handlar ju så mycket om vilka signaler en sänder ut, precis som med alla subkulturer. Poppare går igång på kajal, såpbubblor och adidas. Brats smälter för pärlörhängen, dyra märken och backslick.
Men hur känner en då igen en flata, eller rättare sagt, hur känner de igen varandra? Några klassiska kännetecken är frisyren, (kort, asymmetriskt, snaggat, undercut mm.) tendensen att klä sig som skatepojkar i 13-årsåldern samt strategiska piercings/tatueringar. Piercad septum, underläpp, ögonbryn är alla tecken som sätter igång min gaydar. Men, nu var det ju så att jag inte alls kände suget efter att se ut som tidigare nämnda stereotypa lesbian. Jag ville ju ha klänning OCH hångla upp den sötaste tjejen på klubben. Hur skulle denna ekvation någonsin kunna gå ihop? Hur skulle jag kunna förmedla mina preferenser till resten av den chockerande likriktade queerbubblan? Lösningen kom med tidigare nämnda femmemaffia. Inte Stockholms maffia dock, utan Berlins. Jag gick med i den i mars, under mina sista månader i staden och hittade därigenom både en fin lover och vänner för livet. För att inte tala om fantastiska insikter kring min egen identitet. Att möta andra som jag, med samma erfarenheter kring osynliggörandet som de flesta femme-identifierade queers tampas med dagligen, var det mest utvecklande jag gjort på länge. Jag fick höra historier om hur människor inte blivit insläppta på barer för att de "inte sett tillräckligt gay ut". Tom. berättelser om fysiskt våld för att någon känt sig provocerad av deras normbrott. Absurt, ja, men sant. Och detta är en av många anledningar till varför Femme Mafia-rörelsen (som startades i Atlanta och sedan har spritt sig över hela världen) verkligen behövs. Ifall någon vill gå in djupare på vad det innebär att vara Femme så rekommenderar jag skarpt Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos inspirerande bok Femmes of Power (på bilden). Den finns bla. på stadsbiblioteket i Gbg och i min bokhylla. Och om någon känner sig sugen att på sikt starta en sådan maffia i Göteborg med mig så får ni gärna höra av er. Det behövs.
Hoppas nu att ni överlevde denna lektion i the daily life of a glamour dyke. Kanske ni tom. tog med er något vettigt härifrån? Jag kan bara hoppas. Oavsett så förblir jag er tillgivna,
Mrs Dalloway
right here, right now
En liten notis
Jag vill bara att alla ska veta att jag är en fantastisk kvinna. Underbar.
Om jag mot förmodan gör något fel tar jag lärdom av detta och blir än mer fullbordad som människa, trots att det knappt finns plats för mer perfektion.
Om det finns någon därute som ogillar mig eller på något sätt hyser negativa känslor så är det helt enkelt ett missförstånd eller möjligtivs en brist på uppfattningsförmåga. Om så är fallet känner jag stor sorg och medkänsla för denna stackars människa eftersom han eller hon missar det fantastiska underverk som är JAG.
Detta gäller även alla mina vänner eftersom jag endast omger mig själv med fulländade och makalösa människor. Vi glänser ikapp och bländar hela Göteborg med omnejd.
Tack.
Joan Holloway
_
Dansa min vän.
Också ett bra sätt att vinna en kvinnas hjärta
Det här höjde min dag upp till skyarna. läs sen lyssna, haha!
"The story is this: a girl was out with friends having drinks on King St (in Toronto ). This guy approaches her and won't leave her alone -saying how cute she is. She finally gives in and hands the guy her business card to get rid of him.
The attached is an MP3 file of not one, but TWO voicemails this guy left. This goes down in the history books - especially the second voice mail.
After hearing them you can clearly see why she didn't call him back - instead she called in to the Z103.5 morning show & had them play this on the air.
Ladies: He is out there... :)"
http://melodymaker.posterous.com/the-reason-some-girls-stay-single-very-funny
Hokus pokus fokus?
Precis hemkommen från en promenad under regntunga skyar, ett försök till att rensa bort gamalt skräp och hitta nytt fokus. Resultatet blev dock inte riktigt som jag hoppats. En källsortering av virriga tankar verkar i nuläget vara omöjligt, kanske för att det är Söndag, kanske för att det regnar. Ur hatten trollar jag istället fram den vackra Laura Marling och ger er Rambling man. Lyssna, njut och se henne i Annedalskyrkan med mig på Lördag.
E. Bennet
you can't find peace by avoiding life
Mörkröd ridå, starka strålkastare. Svettpärlor på hennes panna. Lamporna släcks ner och sorlet dämpas. Tystnad. Trumvirvel. Ridån glider sakta åt sidan…
Där föddes jag. Den 14 maj 1925, den perfekta värdinnan. "Mrs Dalloway, always throwing parties, to cover the silence." 69 år sedan min mor dränkte sig i Ouse River och jag är like närvarande idag. Alla duktiga flickors urmoder. "Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself." (såklart, vem skulle annars göra det?) En ny gästskribent, som balanserar på gränsen till den ljuva svärtan. Lika queer som sommarnätterna är ljusa. Lika queer som Virginia, Tiina, Tove. Inte gay as in happy, utan queer as in fuck you om du inte tar mig som jag är. Allt inslaget i siden och handvirkade spetsar.
En ny skribent på Manymen. En fierce Femme-inist som bubblar av iver att få ut sitt budskap. En undercover-flata med goda intentioner. Med en fot kvar i sin heteronormativa medelklassbakgrund förbereder hon sig för språnget ut i verkligheten. Det är denna resa jag bjuder in till.
Hello, you fool(s), I love you. Come and join the joy ride!
Mrs Dalloway
Hello
Intressant kväll
Efter ett otroligt mysigt manymen-möte blev jag uttvingad (jag har väldigt svårt att säga nej till en utekväll with ma girls) till en av göteborgs fin fina krogar. Det var jag och min vännina och massvis med män. Vi såg tre andra kvinnor vid dörren med, and thats it. Det är verkligen ett raggningstips jag kan rekommendera. Gå till en krog med endast män och du kan välja och vraka precis hur du vill!
Trots detta slutade kvällen med att jag och min vän lyckades hångla med samma kille och båda gick hem ensamma. crap!
/Polly
en tyst romans
/Lysistrate
sår
Ska det ta två år som sist?
Ska man gå igenom samma lidande varje gång?
Är det ens då värt att bli kär?
I en skog fylld av människor.
Jag önskar mina läppar var fuktiga.
/Clementine
Soundtrack of the day
fan ta konserver
Jag gråter när jag tittar på "Extreme home makeover", kärleks komedier, såklart tragiska kärleks filmer och man får inte glömma bort att jag grinar som en liten bäbis till "16 and pragnant". Men vad som var mest hjärteskärande var när jag igår var hemma och hälsade på min familj och de gadde ihop sig, fyra mot en, och i princip frågade mig när jag skulle sluta med att slösa bort min tid och skaffa en karl som kan försörja mig och pumpa ut sperma som skulle bli deras (tredje) barnbarn. "Detta är bara en fas du har. När du varit ute på ditt lilla äventyr kommer du att inse att det är det här du vill. Att det är här du vill bo. Men vad ska du då göra? Med varken ett fast jobb (det du utbildade dig till på gymnasiet) eller en man. JÄVLA KONSERVATIVA OFFER fick de som svar. Varför i helvete tror ni att det är här jag vill bo, hur fan kan ni tro att jag vill skaffa barn nu? Jag har ingen pojvän -härifrån- för att alla är just som ni, konservativa, främligfientliga och okunnaiga om vad som mer finns därute. "Dina tre månader i frankrike, vad gav de dig?" Livserfarenhet. "Och den där franskakursen på två månader, vad ska du med den till nu?" Ja, jag kan förstå franska och jag funderar på att bli tolk (i flera språk). "Ja men då måste du ju vara bra mycket duktigare än vad du är nu!" JAG ÄR INTE FÄRDIG FÖR I HELEVTE. Jag är bara 20 år. 20 FUCKING ÅR! Jag är inte klar med mitt liv. Min syster frågade mig när hon fick sitt första barn, jag var 18 och hon 22, om när jag skulle skaffa barn, om jag ens ville ha barn eller "du kanske är lesbisk?". "Du får inte bli gudmor till det här barnet för du har ju större chans att få egna barn än vår bror". Jaha, så det är så det är, bara för att jag klassas som en som har potential så SKA jag skaffa familj nu. Inte när jag är redo, NU. Dra åt helvete känner jag att skrika år min FAMILJ. Jag vill ha allt detta de vill att jag ska ha, självklart, men inte nu. Jag minns när jag och mina vänner satt hemma på min överväning och pratade om framtiden, vi var si så där 9 år, och jag var helt bestämd i att jag skulle ha mitt första barn när jag var 19 (precis som min mamma) och min vän skulle ha sitt när hon var 37 som hennes mamma var. Och i många år höll jag tag i detta statement som om mitt liv skulle vara ett misslyckande om jag inte fullföljde det. Men tiderna har förändrats, snälla förstå det era inskränkta jävla idioter (min familj). Jag älskar dem, men igår var de de sista människorna jag ville vara omkring i hela världen. Jag hade en plan, som sprack (tack gode gud) när min teenage love krossade mitt hjärta och sen dess har jag inte hittat Mr Right ännu. Och nu är det inte det jag är ute efter. Okej en Mr hade varit trevligt, ett plus i kanten på min vardag men inget måste, inget krav, inte mitt mission. Idag bokade jag biljetten, jag flyr fältet, gömmer mig ett år eller två, eller tre eller... Ja, jag har faktiskt inga som helst planer. Nu ska jag åka till värmen, vännerna och potenciella boyfriends eller bara one night stands och leva, jobba, tjäna pengar så att jag kan äta mat och kanske till och med gå ut och ta en öl lite då och då. Lära mig ett nytt språk. Och tills jag är nöjd och tycker att livet är värt att leva på den platsen stannar jag. Om inte, reser jag vidare. På nya äventyr. Detta är vad jag kallar att leva.
Och appropå gråtandet till alla dessa kärlekshistorier, jag gråter för att jag tycker synd om den där 16 åriga tjejen som förälskat sig och trodde att det var Honom med stort H hon skulle leva lyckligt med i resten av sitt liv, eller frun som misst sin kära och har 17 barn hon inte har råd att ta hand om (på grund av ingen utbildning utan en man som försörjt henne hela livet) - allt detta som var DÅ, inte nu. nu är allt så annorlunda.
/Edie Sedgwick
Ett litet piller men en stor fråga
På 1960-talet kom det revolutionerande lilla preventinmedlet i hela världens händer. P-pillret! Med hjälp av kvinnokroppens alldeles egna hormoner hade forskarna skapat det fantastiska lilla pillret som av kvinnan skall intas en gång dagligen för att motverka graviditet. Plötsligt kunde kvinnan styra och bestämma över sin egen kropp. Vill jag ha barn eller inte, vill jag knulla runt eller inte. Ett riktigt litet glädjepiller för alla par som ville vänta på rätt tidpunkt, eller för alla älskarinnor som inte ville föda faderlösa barn. Plötsligt hade kvinnan ett val, om hon nu ville vara sexuellt aktiv, och detta är väl ändå sann kvinnlig frigörelse!
P-pillret utvecklades, hormonerna minskade och kom i olika varianter och plötsligt på tvåtusentalet har vi ett tiotal olika alternativ att välja på. Ta p-piller och få mens en bestämd vecka, ta minipiller och förhoppningsvis bli av med mensen helt. Operera in en p-stav i armen och slippa ta piller, kör upp en ring i vaginan så att hormonutsöndringen bara berör det aktuella området. Sätt in någon typ av spiral som tar bort dina blödningar helt (eller bara ökar dem). Helt fantastiskt! Vilka valmöjligheter vi har ändå! Och det här har tagits fram för vår skull, herregud man tackar så mycket!
Men plötsligt var det inte så jävla kul längre. Plötsligt kom man på att det där lilla djävulspillret har ju en del biverkningar. Depression (check), acne, viktökning (check), minskad sexlust (check), minskad förmåga till sekret (check), illamående, ömma bröst (check), blodpropp, migrän, bröstcancer!
Utöver alla risker pillret bidrar med kommer ansvaret. Vem har ansvaret i situationen samlag kontra befruktning. Är det personen som befruktar eller personen som blir befruktad? Vem är det som ejakulerar och vem är det som tar ett piller dagligen för att slippa bli befruktad? Det kan tyckas feministiskt att forska kring kvinnokroppen och hur man skall "hjälpa" kvinnan att slippa bli gravid vid samlag. Men plötligt läggs hela problemet i kvinnokroppen och ansvaret på kvinnans axlar, medan mannen kan springa omkring och sprida sin säd vart han vill - helt risk- och ansvarsfritt!
Hur många gånger har jag inte varit med om att killen i fråga inte ägnar en endaste tanke åt att ta fram en kondom, utan tagit för givet att JAG ansvarar för att min kropp inte skall bli gravid. Plötsligt ligger ansvaret för mäns och kvinnors sexualitet BARA hos kvinnan. Jag kan inte räkna upp på mer än en hand kvinnor jag känner som INTE går på någon form av hormonellt preparat för att förhindra att graviditet uppstår i deras magar. Det är helt absurt!
P-piller för män, anpassade så att de stänger av spermaproduktionen, är på gång. Det känns i luften, i media, i läkemedelsindustrin. Det kan ta ett år, fem år, sju år, men forskningen är på väg någonstans. Det görs framsteg! Snart kommer män att få ta på sig samma ansvar kvinnor haft på sig, delvis de senaste femtioåren, och delvis i all tid fram tills nu. (Kanske kan förståelsen för det kollektiva maktunderläget då fördjupas, och kanske kan detta bidra till att fler män hjälper till att bära feminismens fana i framtiden).
Tills dess vägrar jag inta någon form av hormon. Jag vägrar utsätta min kropp för all skit som den tvingas utkämpa med det lilla djävulspillret i mitt system mer. Jag vägrar svälja det tills det på lika villkor finns alternativ för båda könen att ta ansvar för heterosexuell sexualitet. Tills dess blir det kondom, hur obekvämt det än kan tänkas vara för mina tillfälliga sexuella partners. Min kropp är mitt tempel och skall behandlas med den respekten den förtjänar.
Hur mycket respekt förtjänar din kropp?
klart slut
Queen Bee
Nu blir jag väl hängd
/Polly
