Efter ett lagom pretentiöst första inlägg slår jag till igen. Ifrån min säng den här gången, iklädd turkos bäddjacka från sent 50-tal. Jag funderar på Femme ikväll. Jag funderar ofta på Femme, eftersom det är den enda "definitionen" jag känner mig helt och hållet kär i. Men låt oss först på ett pedagogiskt sätt ta det hela från början: Butch och Femme är de klassiska flatrollerna, spelandes på stereotypa manliga respektive kvinnliga beteendemönster och attribut. Men sen queerteoretikerna erövrade spelplanen har de gått från att ses som bakåtsträvande, pålagda könsroller till identiteter att leka med. Göra till sina egna och kasta om alldeles.

Mitt första möte med Femmebegreppet var för ett år sen, när jag var uppe i huvudstaden för att närvara vid mitt livs första Pridefestival. Genom en vän fick jag höra om Femme-maffian. En grupp queers som identifierade sig med detta ord, detta löfte om något annat än sneakers, undercut och snus. Missförstå mig rätt, I love my girls butch, men det finns inget som går upp mot att visa upp sin nya svepande klänning eller offentligt applicera riktigt rött läppstift. Och innan jag insåg att det fanns andra som kände samma kände jag mig förstås ensammast i världen. Jag hade både klippt av mig håret och piercat septum (nosring) innan jag började inse att jag försökte vara någon helt annan. En "riktig" flata. För det handlar ju så mycket om vilka signaler en sänder ut, precis som med alla subkulturer. Poppare går igång på kajal, såpbubblor och adidas. Brats smälter för pärlörhängen, dyra märken och backslick.

Men hur känner en då igen en flata, eller rättare sagt, hur känner de igen varandra? Några klassiska kännetecken är frisyren, (kort, asymmetriskt, snaggat, undercut mm.) tendensen att klä sig som skatepojkar i 13-årsåldern samt strategiska piercings/tatueringar. Piercad septum, underläpp, ögonbryn är alla tecken som sätter igång min gaydar. Men, nu var det ju så att jag inte alls kände suget efter att se ut som tidigare nämnda stereotypa lesbian. Jag ville ju ha klänning OCH hångla upp den sötaste tjejen på klubben. Hur skulle denna ekvation någonsin kunna gå ihop? Hur skulle jag kunna förmedla mina preferenser till resten av den chockerande likriktade queerbubblan? Lösningen kom med tidigare nämnda femmemaffia. Inte Stockholms maffia dock, utan Berlins. Jag gick med i den i mars, under mina sista månader i staden och hittade därigenom både en fin lover och vänner för livet. För att inte tala om fantastiska insikter kring min egen identitet. Att möta andra som jag, med samma erfarenheter kring osynliggörandet som de flesta femme-identifierade queers tampas med dagligen, var det mest utvecklande jag gjort på länge. Jag fick höra historier om hur människor inte blivit insläppta på barer för att de "inte sett tillräckligt gay ut". Tom. berättelser om fysiskt våld för att någon känt sig provocerad av deras normbrott. Absurt, ja, men sant. Och detta är en av många anledningar till varför Femme Mafia-rörelsen (som startades i Atlanta och sedan har spritt sig över hela världen) verkligen behövs. Ifall någon vill gå in djupare på vad det innebär att vara Femme så rekommenderar jag skarpt Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos inspirerande bok Femmes of Power (på bilden). Den finns bla. på stadsbiblioteket i Gbg och i min bokhylla. Och om någon känner sig sugen att på sikt starta en sådan maffia i Göteborg med mig så får ni gärna höra av er. Det behövs.

Hoppas nu att ni överlevde denna lektion i the daily life of a glamour dyke. Kanske ni tom. tog med er något vettigt härifrån? Jag kan bara hoppas. Oavsett så förblir jag er tillgivna,

Mrs Dalloway