Min allra käraste syster
Framför mig sitter min syster. Min allra käraste, lilla, fast stora, lillasyster.
Jag har alltid varit en förebild, den som tagit hand om och den som vetat bäst, men nu, snart har hon vuxit ikapp mig. Det är tre år emellan oss så jag har alltid haft ett försprång. När hon började i mellanstadiet började jag i högstadiet, när hon började i högstadiet började jag på gymnasiet, och jag hann göra alla de där första-grejerna före henne. Jag kysste en kille, jag blev full, jag spydde på fyllan, jag rökte cigaretter, jag rökte gräs.
Jag berättade om allt detta för henne sena nätter när vi inte kunde sova och hon avundades mig, men guidade samtidigt mig. Precis som det ska vara.
Så kom min syster in i puberteten och hennes liv tog plötsligt fart. Hon blonderade sitt hår, kletade på smink, tjuvrökte och smsade med killar. När jag själv gick i högstadiet färgade jag håret rött, kajal var det enda som rörde mitt ansikte, cigaretter var för töntar och killar var töntar.
Snabbt var hon hack i häl mig, och jag som precis börjat.
Jag blev chockad och stressad. Bara hon inte förlorar oskulden innan mig.
Detta blev (tack och lov) inte ett faktum, men det var nog här det började.
Då när vi båda var påväg att bli kvinnor och likheterna blev fler.
Syskonrivalitet hade jag alltid känt på olika sätt, men inte så här.
Det här var deprimerande, tärande. Hjärtskärande.
Jag vände mig om och såg på min syster.
Hon fick allt hon ville, utan att ens vilja ha det speciellt mycket.
Och jag började att jämföra;
Jag fick min första finne när jag var elva - hon har hy som en babyrumpa.
Jag får fett hår efter en halv dag - hon kan gå en vecka och håret är felfritt.
Jag har tunnt, risigt hår - hon har glansigt, välvårdat hår.
Jag ser ut som en babian på alla bilder som tas på mig - hon är född fotogenisk.
Jag kysste min första kille när jag var femton - hon när hon var elva.
Jag hade filmkvällar med mina tre, enda vänner i högstadiet - hon var populärast i skolan och festade varje helg.
Jag har fortfarande inte haft någon riktig pojkvän - hon firar nu snart åtta månader med sin first löööööv.
Varför varför varför? Varför slog generna så snett hos mig, men så perfekt hos henne?
Jag beklagade mig och fick försök till hjälpande kommentarer tillbaka:
"Men du har ju mycket mer skinn på näsan än vad hon har"
"Du är betydligt mer intressant än vad hon är; man lär sig mycket av att leva ett lite tuffare liv".
WHATEVER. Jag vill byta plats! Jag vill inte ha skinn på näsan! Jag vill ha flyt!
Och så kommer den dagen där jag var för en månad sedan, då allt blir bekräftat;
min syster har fått erbjudande om att åka till Milano och jobba som modell.
Av alla yrken på jorden så ger universum henne det mest statusfyllda och glassiga jobbet på jorden på ett silverfat. Hon rycker på axlarna och ler; ja, varför inte? säger hon. Det är gött med lite extra pengar.
Ska jag nämna att hon är femton år gammal? Ska jag nämna att jag, nyligen gymnasieexaminerad, i samma veva har sökt jobb i tre månader och får tillslut en halvtidstjänst på Burger King med minimilön?
Ni hör. Det är endast bitter sörja som rinner ur min mun, och där kommer vi till min stora fråga;
HUR SKA VI UNDVIKA ATT JÄMFÖRA OSS MED VARANDRA?
Min systers liv trycks rakt upp i mitt ansikte som en stor förolämpning på fat. Hon har hunnit med saker jag drömt om och hon gör det med stil och med grace. Totalt omedveten och väldigt ödmjuk och tacksam för det som ges till henne. Det gör det hela mycket värre. Jag önskar nästan att hon var en totalt självupptagen braggy bitch så att jag i alla fall kunde påstå att jag är den med personligheten.
Hon är en sådan tjej som alla tjejer i klassen hatar men ändå vill vara bästis med, och som alla killar vill fråga chans på. Att jag ens påstår att det finns sådana här tjejer är så sorgligt, men det som är ännu mera sorgligt är att ni alla förstår precis vilka tjejer jag snackar om. Vi har alla varit där och jämfört oss och önskat att man kunde byta plats. Bara för en dag. Syskonrivalitet för all del, men i vårt samhälle finns det en undanliggande, gnagande kvinnorivalitet.
Så fort jag träffar en tjej som verkar vara riktigt nöjd, vacker, sprudlande, sexig, talangfull och trevlig tar jag fram en skiöld och hatar henne. Vem fan tror hon att hon är? Gå och spy din framgång på någon annan.
Fram tills det senaste året har jag tänkt så här. Jag har missunnat mina gemene systrar. Detta förstör inte bara vänskap och relationer, detta saktar ner och sätter krokben för den potentiella framgången av feminismen.
Vi kan inte räkna med att männen ska gå ned från sin tron i all givmildhet, vi måste stötta varandra för att föra frågan framåt, och hur ska det gå till när man sitter och snackar skit om den där tjejen som tror att hon är något.
Visst fan ska hon tro att hon är något! Det är underbart att det går bra för henne, att hon tar för sig och att hon får göra det hon vill göra.
Framför mig i soffan sitter min syster. Hon har kommit hem från Milano, och vi tåflörtar med varsinn kopp te och pratar om våra äventyr. Hennes, mina och om våra framtida gemensamma.
Vad skulle jag göra utan henne här vid min fotända?
I slutändan genom vått och torrt kommer jag alltid att ha min syster, min vän där.
På vägen får väl hon glida fram på en catwalk då, och jag får ramla fram på en kullerstensgata.
Mary Jane
Mensmaskinen
Some some some I some I murder, some I some I let go
Hatt-tricket
Så killen med svart attribut och hatt med fjäder i
pratar i telefon utanför vårt stammisställe. Jag blir
lätt irriterad över utebliven uppmärksamhet och
bestämmer mig för att istället för att sno hans cigg
sno hans hatt!
Vad han inte vet om är att jag lägger hatten i min
tygpåse och inte alls ger bort den till random främling,
något jag senare tuttar i honom när han frågar efter
sin älskade huvudbonad. Kvällen går, och med tidigare lätt
intima upplevelser oss emellan i minnet konverserar vi
smakfullt, artigt och intresserat. Hans bästa vän och min
bästa vän kan inte slita sig ifrån varandra, så vi blir de
överblivna för kvällen, men vi har ingenting emot det.
Klockan blir ett två tre och det blir crêpes och sånger
och blygsamma hintar om att han missat sin sista buss
och jag är skyldigt honom en hatt och oj oj oj. Vi sätter
oss på hållsplatsen där min vagn går ifrån, separerade
på en bänk då våra vänner placerar sig mittemellan oss.
Min vagn kommer och jag hoppar på. Sätter mig i fönstret
mot dem och ler mot hattpojken.
Ur min tygpåse drar jag sedan ur hans hatt, sätter den på
mitt huvud och drar mina fingrar längs kanten på den och flinar.
Hattpojken tappar hakan och våra vänner kiknar av skratt.
Jag får ett sms. "Va fan!". Jag svarar. "Kom hit och hämta den då".
En halvtimma senare öppnar jag min dörr endast iklädd
trosor och ett litet litet linne.
Resten kan ni lista ut själva
/ Jeanne d'Arc
Boys!
/Polly
ETT ANNAT IDEAL
Rubens
Mary Jane
Skjut mig. Nu. Tack.
I've just hit rock bottom.
Over and out
E. Bennet
Kära dagbok, ångestbok, orosbok
Detta var en ren platonisk relation mellan en (icke besläktad) man och mig, något mycket ovanligt i mitt liv. Att jag inte ligger med killen i fråga alltså. För det råkar oftast alltid hända på ett eller annat sätt. Det här var alltså något ovanligt. Att jag inte först ligger med en kille, sen projicerar mina omöjliga fantasier och krav på honom, att jag sen träffar honom igen och blir oumbärligt besviken men sitter ändå kvar där vid den döende elden och slår förtvivlat ihop mina flintastenar och blåser för att desperat hålla det hela vid liv.
Jag träffar aldrig någon som jag vill träffa igen efter det. En vän sa till mig igår att jag har ett litet svart cyniskt hjärta, men det är inte sant. Mitt hjärta är stort som fan, och blodrött. Visst är det cyniskt, men cynism går att bota. Jag träffade mitt ex här om dan och det liksom brände till i mitt stora, cyniska, blodröda hjärta, i konturerna där hjärtat läkt ihop det senaste ett och ett halvt åren. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin älskat på det sättet. Det liksom skrek efter den enda personen det någonsin velat träffa igen efter första dejten.
Och min största rädsla och tanke som förföljer mig vart jag än går nu för tiden är att jag aldrig någonsin kommer att träffa någon. Någon som ens orkar försöka förstå mig. Någon som ens orkar fråga mig om min livsåskådning. Någon som ens orkar titta mig i ögonen. Någon som förstår att mitt hjärta inte alls är litet, svart och cyniskt. Någon som förstår att det är stort och blodrött och krackelerat. Att det behöver konstant omvårdnad och uppmuntran. Kärlek utan gräns.
Men hur ska någon någonsin kunna förstå det? Och om någon förstår, hur ska denna någon orka?
Jag vet inte vad jag vill med den här texten.
Det är så här jag känner just nu iaf.
Tack för din tid.
Huckleberry
outdoor humping
Jag undrar egentligen hur vanligt det är med utomhussex (på offentliga platser). För mig har det nämligen inte verkat jättepopulärt eftersom man inte hör om det. Att jag någonsin skulle få för mig att göra något sånt finns inte ens på kartan. "tänk om någon kommer på oss, ringer polisen, ringer pappa, skäller ut oss" nej som sagt, jag är ganska nojig av mig så det hade inte riktigt funkat.
Nu har det på något sätt gått upp för mig att det kanske inte är så farligt. Det är väl inte något jag skulle kunna tänka mig göra i en park mitt på blanka dagen, men vid rätta tillfället så, kanske. Sen kom det där tillfället, efter en kväll med tillräckligt mycket alkohol för att bli perfekt salongsberusad (det kan ha varit därför). På vägen hem finns en skola med en lekplats som ligger ganska avskilt uppe på ett berg. Självklart är det inte lika bekvämt som en säng, men underhållande? JA.
På något sätt känner jag mig otroligt stolt över mig själv. Jag kanske kommer göra det igen, kanske inte men nu har jag testat i alla fall. Någon som känner mig skulle nog inte tro att det faktiskt är jag som skrivit detta. Så galet olikt mig är det, eller?
roliga ställningar?
/Dear Prudence
Sinnesrobönen
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
yum yum
/Dear Prudence
Nytt liv, nya möjligheter
Jag vill inleda det här inlägget med ett litet stycka från en av mina, just nu, favorit låtar;
"You’re a good soldier
Choosing your battles
Pick yourself up
And dust yourself off
And back in the saddle
You’re on the front line
Everyone’s watching
You know it’s serious
We’re getting closer
This isn’t over"
Jag har en plan som sattes i verket för ungefär... 14 minuter sedan.
Efter ett par veckor av djup depression på grund av åtrån av en man som faktiskt tycker om mig (jag har inte fattat det, inte alls) och som tyvärr befinner sig ett par hundra mil ifrån mig. Jag blev stressad för jag trodde inte att han ville ha mig, blev för på och drev killen mer och mer ifrån mig, kallade honom "son of a bitch" och fick sedan ett argt samtal där det mesta var arga fraser på grekiska och med del engelska inslag som jag faktiskt förstod. Vi har inte hörts av på över en vecka och jag har aldrig mått bättre. Min plan, som sagt, inleddes med ett "förlåt" sms, om ni förstår vad jag menar. Jag bad om ursäkt för mina handlingar och bad honom att vara min vän. Han svarade direkt med "det vet du att jag vill". Så nu är vi vänner. Jag vet vad han är för kille. Han är bartender, på cypern och utnyttjar det som in i helvete. Han är snygg och har bara lösaktiga förhållanden. Är det en kille jag ska sitta här hemma i sverige och gråta över? Nej. Jag har kommit till insikt att jag inte vill ha honom... just nu.
Sedan två år tillbaka har jag velat flytta till denna vackra ö och stad jag träffade killen och det skall jag också nu göra. Till hösten drar jag och nu med ett öppet sinne, ingen bartender för mig, utan bara jobb och grekiska kurs. Sen får vi se med resten. Vi är vänner och det känns bra. Det hade varit jobbigt om jag kom dit och vi skulle glänsa arga blickar åt varandra över axeln. Nu startar vi om på noll. Jag har aldrig mått bättre. Mina vänner tror också att det beror på att jag fakltiskt har bestämt mig för att åka, fullfölja min dröm om att lära mig detta underbara språk, vara i värmen och bli uppvaktad av otroligt vackra män (som i flera - män).
I morgon säger jag upp mig från jobbet, ringer hyresvärden och bokar biljetten. Hejdå Sverige.
/Mary Phelps Jacob
Om du förstår vad jag menar
You live alone
/Edie Sedgwick
How come?
How come you always bring me down?
How come you always bring me down
if you say that you’re the One
and: if I’m always on your mind
how come you’ve been so hard to find?
how come you’ve been so hard to find
if I’m always on your mind
you left me looking like a fool, boy
you left me yearning for your love
thought about leaving just to let you know that I am not for granted
guess I am for granted
and when night has turned to day,
I’ll never leave you anyway
I’ll never leave you anyway
when the night has turned to day
you left me looking like a fool, boy
you left me yearning for your love
thought about leaving just to let you know that I am not for granted
guess I am for granted
guess I am for granted
if I’m always on your mind
how come you’ve been so hard to find?
how come you’ve been so hard to find
if I’m always on your mind
Martyrskapet
Att ständigt bli ifrågasatt för de val man aktivt gjort, efter att man sett igenom sitt eget tidigare invanda stereotypa beteende, är som att ständigt bli omkringputtad i en ring. Man måste vara jävligt stabilt rotad och säker i sig själv för att inte falla omkull. Jag har fallit omkull så många gånger. Detta martyrskap det innebär att vara feminist dessa dagar, vi dör invärtes varje dag för det vi tror på. Det tar så sjukt mycket energi ifrån en när man snackar med människor som aldrig tidigare tänkt efter. Produkten av patriarkatet. En avlad betongvägg. Så mycket energi att man inte ens orkar lägga ner mer kraft på att ens försöka förändra. Det är lönlöst, tänker jag. Ingen förstår någonting. Jag lägger mig under mitt täcke och ger upp. Jag gråter "världen kommer aldrig att förändras!".
Men när man till slut märker att det där lilla fröt man sått och vattnat och tagit hand om så länge äntligen börjar gro. När någon du tycker om klappar dina ogräsben och säger att de är så fantastiskt lena som de är. När du genom att börja med dig själv och dina aktiva val bestämmer över din egen kropp och ditt eget levnadsöde, och för att upptäcka vilken jävla börda som bara släpper från dina axlar med det. När människor du knappt känner visar med en liten gest att de står bakom dig och ser upp till det du gör. När dina favoritartister stöttar det parti du med störst sannolikhet kommer att lägga din röst på (länk 1 & 2), ett parti som vill utrota genusföreställningar och maktstrukturen på riktigt.
Då är det lätt att vara feminist. Då fylls mina lungor med djupa andetag av hopp för den här världen och för mitt liv. Då lever jag mer än gärna fast besluten om att min tro på ett bättre samhälle kommer att finnas kvar på piedestalen i mitt hjärta tills den dagen det slutar slå. Då blir jag gärna martyr.
Jeanne d'Arc
SVARET PÅ ALLA INVÄRTES PROBLEM JUST NU
”Det är bara 20-årskrisen som spökar.”
Mia Wallace
Fi! bränner 100 000 kronor för att poängtera löneklyftan
Tillåt mig att skrika högt
Jag är så arg och ledsen att jag skakar och vet inte vad jag skall ta mig till. Snart exploderar jag och det kommer inte hjälpa till ett dugg. Så jag skriver ner nyheten här som ni säkert redan har hört så att vi kan skrika ut över takåsarna tillsammans.
En tvåbarnsmamma i Iran erkänner efter 90 piskrapp att hon varit otrogen, hon kommer därför att bli stenad till döds. De kommer begrava henne upp till bröstet och sedan kasta stenar på hennes överkropp och ansikte tills hon avlider. Stenarna som används får inte vara för små och inte för stora. Allt är reglerat och kliniskt uträknat så att de kan orsaka henne så mycket smärta som fysiskt är möjligt och dra ut på dödstillfället så länge det går.
Det är år 2010 och jag har aldrig känt mig så maktlös.
E. Bennet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7412046.ab
Pride and predjudice
Du skall icke dömma hunden efter håren.
Jag och mina kära vänner befann oss på röda stens strand. Barfota sprang vi runt i den berusande Göteborgsnatten och letade efter något/någon som kunde ta kvällen till nivå fantastisk. Efter några timmar av flitigt öl drickade kände jag att det var dags att lätta på trycket och begav mig för att finna den perfekta platsen för att markera mitt rivir. Under kissandets gång ringer en upprörd vän och efter tjugo minuter av tröstande hade min partyspirit försvunnit och ersatts med ett pizza/pyjamas/glass/ostmacka sug, så jag vandrade bort mot spårvagnen metalt förberedd på att lägga hela min kyls innehåll på en macka. På hållplatsen ser jag mannen som jag (och ni) gjort narr av tre gånger i veckan sedan begreppet partille johnny myntades. Med tribetatueringar, gympaskor, blonderat hår och ed hardy t-shirt (!) ser jag honom stå och kissa bakom busskuren. Jag fäller en spydig kommentar om basshunter, killen vänder sig om och istället för att kalla mig vegan eller feministfitta sätter han sig brevid mig och börjar prata. Det visar sig att vi ska åt samma håll så vi slår följe och vi har ett förvånansvärt stimulerande samtal om musik och politik. När det är min tur att hoppa av, hoppar han av och vi går hem till mig. Resten av natten berättar killen om hur jobbigt han tycker det är att han har fastnat i svenne facket. Alla hans vänner gillar fotboll när han gillar DANS (!), alla hans vänner lyssnar på Guns and roses och basshunter, han tycker det är skränigt och i hemlighet lyssnar han bara på the smiths. Jag satt med öppen mun större delen av samtalet och när killen säger att han funderar på att rösta på Fi svimmade jag nästan. Alla mina fördommar stod som spön i backen och när klockan närmade sig halv åtta i morse var jag speachless. Så vi gick och lade oss.
Mina damer och herrar jag har legat sked med en partille johnny in disguise.
E. Bennet
Listen Up Fucker
Jag blir så fenomenalt trött och nu näst intill ursinnig på dig och dina jävla ord.
Jag älskade dig och dina ord förut, dina jävla meningar.
Men i dag har jag fått nog.
- Bara för att, - det bara hände, - det är no big deal.
- Woopsi oppsi jag har skaffat en ny.
- Hihihiihihhihihihihiihhihiihihihihihihhihiihihihihihhihihihihi
Mother Fucking Cunt
/ Painkiller Jane
