Jag plockade sju sorters blommor och la under kudden,
men jag drömde inte om någon.
Ingen alls.

Allt jag kunde göra var att försöka kontrollera min puls
så att hjärtat inte skulle slå så snabbt och högt
att det väckte dig.

Slog upp ögonen ur ytlig sömn för att vakna med din mun
en centimeter ifrån min. Och med oskuldsfulla fingrar
kände du dig fram i morgonljuset, som en strapats över
mitt oupptäckta landskap.

Efter sju timmar av icke-sömn bredvid din tunga andedräkt
drog jag upp mina persienner. Du klamrade dig fast vid
mina möbler i nästan hundra minuter, dokumenterade min
ignorans nogrannt samt visade saker som fick oss att
studsa och kikna av skratt.

Nu luktar mina sängkläder dig rakt igenom.
Jag äter potatismos och undrar
när under midsommarnatten
vi gjorde
så fel

/Patricia Lee Smith