Vi ska gå ut. Vi har sminkat oss, vi har rakat oss, vi har parfymerat oss och vi ska... ladies and gentlemen... like never before (!)... RAGGA. För är det inte därför man går ut på krogen? Hur många gånger har man inte sett vänner gå och bli ihop med någon och helt plötsligt tappat intresset för att gå ut? Handlar alltså våra partyintressen om att fram för allt hitta sin potentielle partner? Är det så simpellt?

Jag finner det sorgligt, och vill, hoppas sätta in mig i en annan kategori: den som går ut för att träffa MÄNNISKOR, och för att möjligen där i mellan skaka lite rumpa. För att det alltid är underbart roligt.

Ändå tycks jag alltid bemötas av denna parlek var jag än går, och det är svårt att knyta kontakter och att överhuvudtaget föra en lämplig och intressant diskussion när ALLT. ALLTID. I. SLUTÄNDAN. HANDLAR. OM. SEX.

Detta är ett bekant scenario för mig en vanlig utekväll:

Jag går fram till en kille som känner en snubbe vars fasters kusin jag också känner och börjar snacka.

Typ:

"Tja!! Vi sågs på det där eventet förra veckan...blablblabla... mycket trevligt... blablabla... rolig anekdot."

Och killen svarar allmänt nonchalant och ointresserat:

"Mmm, verkligen trevligt. Men nu ska jag träffa min FLICKVÄN. Hon väntar på mig. Vi ska nämligen hem till OSS."

Vill gärna understryka att de HÖR IHOP och att jag fan inte ska tro någonting.

Jag trodde aldrig någonting Mister. Jag ville endast samtala lite. Vi hade en del gemensamt, och det är alltid trevligt att snacka med någon som man inte riktigt känner tycker jag.

Det hade även kunnat vara omvänt:

Killen hakar på diskussionen och börjar pilla med mitt hår och undrar vart jag ska senare: alltså han vill uppenbarligen ligga.

Jag har en vän som anser att tjejer och killar aldrig riktigt kan vara vänner rakt igenom. Sex kommer alltid att komma i vägen. Stämmer detta? Kommer vi aldrig kunna överträffa våra simpla biologiska instinkter?

När jag funderar över mitt egna liv, så har de flesta av mina manliga vänskapsrelationer inneburit en hel del känslor: antingen från deras sida, det vill säga att de haft känslor för mig, eller vice versa. Jag har för tillfället en enda nära manlig vän, och jag hoppas att detta endast är vänskap.

Men vem vet, åren kanske kommer att gå och oundvikligen, eftersom det är vår BIOLOGISKA INSTINKT, så kommer någon av oss få känslor för den andre (eftersom vi båda är hetero förstås), och av erfarenhet så bidrar detta till slutet av vänskapen. Det är svårt att behålla kontakten när sex och kärlek kommer i vägen.

Jag hoppas verkligen inte detta. Jag hoppas att vi kan komma längre i våra relationsskapanden, och att vi människor i framtiden, från alla nationaliteter, bakgrunder, sexualiteter (jag vet att detta inlägg endast handlar om heterosexualitet, men det är den jag erfar när jag går ut. Hur ser det ut i gayvärlden?) åldrar och självfallet kön ska kunna samtala, umgås och knyta band utan krav och fördomar.

Mary Jane

Ur telefon arkivet en avlägsen fredag natt / lördag morgon. Full, arg och med en telefon som vapen

Sms 1

Ja jag längtar till dina händer

fast de finns i andra länder

Du är inte innanför, men heller inte utanför på gatan

tror kanske du är satan

Varför frågar du inte hur jag mår, fast jag inte vet

det är nog en hemlighet

Sms 2

Du och jag kanske bara ska sluta

För du är en finlandsfärja och jag är en skuta

Du får inte guppa med mig på de sju små haven

För jag äger hela världen och du har ingenting förutom

din jävla mamma

Jag välkomnar alkolås till mobilen

E. Bennet

Vi har pratat om Prinsen och Prinsessan, människan perfekt som skall knyta ihop säcken och göra vårat liv komplett. Var är min människa? Tårar, ångest och ilska. Spark i kuken på slumpmässig pojke som kanske egentligen inte gjort något ont, men som fanns där och råkade säga fel sak vid fel tillfälle. Var är mitt pittoreska hus på landet med stämsång på dagen och ljuv älskog på natten? När är det min tur? När du minst anar det! Hur skall det gå, jag spanar ju efter kärlek bakom varenda krök. Jag önskar jag hade ett svar, ett tarotkort över framtiden. Jag önskar jag kunde säga till dig, mig själv och alla andra att den 14 augusti 2013 när klockan slår tolv kommer vi att finna varandra och aldrig behöva leta mer. Men det kan jag inte för hur mycket jag än vill så fungerar inte världen så.

Jag önskar att vi kunde sudda ut alla Disney filmer, Romeo & Julia historier och the Bachelor program, då kanske vi inte hade haft denna ständiga strävan efter rosenröd kärlek. För vad händer om kärlek bara är en konstruktion vårt samhälle skapat? Vad händer om verkligheten är karg och kärlek bara är hormoner skapade för att vi ska vilja knulla, para oss och föra arten vidare. Vad ska vi ta oss till då? Tänk om vi finner oss själva på ålderdomshemmet när vi är 80 trötta, krokiga och något dementa konstatera att vi kanske borde ha gift oss med våran bästa vän när vi hade chansen.

Försöker finna en slutsats, men det är svårt för jag har inte något facit på hand och det som är sanning för mig behöver nödvändigtvis inte vara sanning för dig. Jag känner mig som en inkonsekvent pessimistisk satkärring som pendlar i denna fråga fler gånger om dagen än vad Days of Our lives går på tv, men idag är en sån dag. Idag känner jag mig trött och ganska matt. Vi kommer ju aldrig någonvart och det känns som om vår jakt på att bli kompletta med en annan part ger oss mer ångest än lycka. Varför är det så svårt att överge idén på hela själsfrändekonceptet och vara tillfreds utan det? Till och med när jag hela detta år hävdat att jag faktiskt är nöjd och lyckats upprätthålla en riktigt bra fasad som periodvis även lurat mig själv, har kommentarerna från omgivningen varit en indikation på att ett liv utan en person att kalla sin egen är otillräckligt.

I morgon har jag antagligen ångrat mig och skriver ett inlägg som är fullt av fjärliar i magen, men just nu är jag vilsen. Jag vet inte vad som är upp, ned eller mitt emellan. Kan det inte bara komma ett vetenskapligt bevis på hur saker och ting ligger till så vi kan bestämma oss för om vi ska ge upp skiten eller om vårt letande faktiskt kommer att bära frukt när vi minst anar det.

E. Bennet

Jag har inte haft mens på över ett år. Inte på grund av viktproblem eller liknande, utan för att jag har en hormonspiral insatt. När jag åt p-piller hade jag blödningar KONSTANT i SJU MÅNADER. Att nu inte ha några blödningar alls är som att ha fått en försmak av himmelriket. Det är fantastiskt! Jag har nästan glömt hur förjävligt mens är.

Att vara kvinna är otroligt. Jag är glad att ha fötts till kvinna. Men så var det ju det där med mens. Varför, snälla säg mig varför, ska den vara så nödvändig? Kanske är det för att plåga oss, för att påminna oss om att livet inte är helt enkelt, eller så är det för att förbereda oss på hur ont det gör att föda barn. Kanske göra oss smärttåliga och uthålliga. Man kan ju se det som vackert. En påminnelse om att inuti mig kan det växa ett barn, jag är en del av livet. Men vem fan orkar tänka så varje gång man ligger i sängen med värmekudde på magen och vrider sig av denna återkommande plåga, vem orkar tänka så när man springer framåtböjd till apoteket och köper ipren? Och så var det ju hur alla dessa jävla tamponger och bindor. Jag röstar på bind- och tampongbidrag. Det kostar så fruktansvärt mycket! Det är ju en otroligt rolig sak att lägga tusentals kronor om året på när man istället skulle kunna spendera dem på resor eller böcker. Jag säger: låt oss avskaffa mensen!

VT

Förhållanden. Förhållanden.. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vi älskar och hatar dom om vartannat. Varför kan vi inte bara nöja oss med bra? Det ska alltid vara magiskt magnifikt eller tragiskt och förstört. Upp och ner hela tiden. Jag vet inte ens vem det är som skapar dom här ups and downs för jag tror inte att det är jag och troligtvis tror den respektive samma sak.

Just i denna stund håller vi på att gå in i ett nytt stadie i förhållandet, men på något sätt.. Jag vet inte riktigt om det går som det ska. Inte för min del i alla fall. Är det inte förståeligt att man vill att båda är på samma nivå och att båda bryr sig lika mycket om saker som faktiskt är ganska viktiga för ens framtid? Jag förstår verkligen inte och känner mig totalt mållös. Inte för att jag vill få allt ogjort, men nu vet jag och det tär på mig att veta att det inte riktigt går att ångra sig, om man skulle vilja det. Då är det bara att gilla läget på något sätt.

Varför ska man behöva känna sig som "den ansvariga" när det handlar om att dela på allt, både det underbara och det viktiga. Nej. Nu är det dags att ta en paus och sluta göra allt för alla andra och inte få något tillbaka. Det är ju bara jag som skadar mig själv. Jag ber om ursäkt för att någon stackare ska behöva läsa sig igenom den här texten av nonsens som bara måste komma ut någonstans.

Just nu känns det väldigt besviket, väldigt osäkert. ja, ungefär så. Bäst vore att bara ligga lågt, dra sig undan långt långt bak där man inte kan bli hittad. Sen kanske någon märker att jag inte bara tas förgivet eller att jag bara är till för honom utan även för mig.