Flickorna i mitt liv

När det gäller pojkar så är jag en person som håller mig till ett monogamt förhållande. För mig känns det jobbigt nog att vara tillsammans med en av dom så jag välkomnar inte fler. När det däremot handlar om flickor så förespråkar jag polygami. Man har både kortdistans- och långdistansförhållanden, sambo och ett och annat såkallat bootycall när man behöver det. Enda skillnaden mellan detta och ett "riktigt" förhållande för mig är väl sexet då.

Under vissa perioder i mitt liv så har jag haft fantastiska förhålladen med kvinnor som gjort mig lyckligare än någon man. Jag tänker tillbaka på en av mina bästa vänner. Vi hade aldrig bott i samma stad och bara träffats då och då någon gång i månaden, men hon var fortfarande en av mina bästa flickvänner. Sen kom dagen då hon flyttade till min stad. Vi var med varandra nästan varje dag, hela dagen. På kvällen gick vi ut, jag sov över, vaknade, åkte iväg på ärenden och kom sen tillbaka och stannade till sent. I början hängde hon mest hemma i sin lägenhet så jag åkte alltid direkt från skolan för att hitta henne i sängen, tittandes på Scrubs och med en åtalig mängd med Marabou mjölkchoklads-papper i sophinken. Jag satte mig ner och gjorde henne sällskap och sen rörde vi bara på oss om chokladen tog slut.

Sommaren 2009 hade jag flera flickvänner, både korta och långa förhållanden. En av dem lärde mig i början av sommaren att bli säker i mig själv och testa saker som jag tidigare inte vågat. En annan förevigade sommarens galenskap med sina fotografier. Om hon var med på någonting så blev alla upptåg helt enkelt lite roligare. Så kommer vi till den flickvännen jag umgicks mest med. Kanske lite för mycket i vissa fall (RAVE??) men det spelade mig ingen roll. Hon hjälpte mig med svåra saker, jag hjälpte henne med svåra saker. Vi grät och log och vi dansade. Tillsammans åkte vi fram och tillbaka, upp och ner mellan vår stad och landsbygden. De stunder som jag var som mest ensam den sommaren var jag ändå aldrig helt själv därför att vi alla såg till att finnas för varandra.  

Man ska inte glömma flickvännerna i sitt liv. Tillsammans blir dom bättre än vad en pojkvän någonsin kan bli.

Dear Prudence

love



ibland räcker det med lite kärlek.


/Dear Prudence

in the middle of nowhere

Vi var påväg mot ett stup och jag höll definitivt på att ge upp och bara falla ner. Små gupp på vägen hade helt plötsligt blivit så himla mycket större. Jag hade aldrig tidigare brytt mig så mycket eftersom jag visste att det inte var slutet, men nu var jag trött. Nu var jag tom och utmjölkad på all min kraft och energi. Jag var klar. Tänk att något som varit så bra en dag, bara kunde vända på fem röda.

Sekunder blev till minuter, minuter blev till timmar. Jag blev tillfrågad om jag fortfarande ville och jag hade inte ens orken att svara. Att fortsätta som vi gör innebär att jag kommer krossas. Om vi inte fortsätter alls så kommer jag krossas. Det kändes som att det inte spelade någon roll längre. Till slut inser jag att det nog är över och vad det faktiskt innebär för mig. All smärta och ångest kommer ut, han tröstar. Jag gråter och han pratar, försöker berätta att han inte heller vill ha det så, att han också måste förändra sig, att vi måste prata mer.

Jag trodde att det var över, jag skulle dö. Det skulle inte finnas något kvar av mig. Vi börjar prata, jag fortfarande måttligt upprörd. Sedan ligger vi där och håller om varandra. Han tittar mig länge i ögonen och säger "vad fan är det vi har gett oss in på egentligen? Det är inte lätt det här." Där och då förstår jag varför jag inte vill hoppa från stupet. Vi är precis lika, han och jag. Vi är samma.

Han är ju som en kvinnligare version av mig. (Fel tillfälle för ett skämt, men man kan ju inte låta ett perfekt ögonblick passera)

/Dear Prudence

jävla gnälltant

Under hela min uppväxt så har jag lärt mig vikten av att ha det fint och rent och pedantiskt hemma. Inte för att jag själv har velat, utan för att min kära mor alltid haft järnhandsken på när det gällt renlighet. Jag och min stackars far har fått utstå många "det är så synd om mig för att ni inte gör det och det och det och det och det" och tro mig, det är inte mycket av det jag "lärt mig" har inte fastnat. Därför har jag alltid vetat att jag inte skulle bli sån, så pedantisk. Jag kan klara av att lämna nåt papper som ska slängas eller tallrik/glas på bordet till nästa dag utan problem, där är skillnaden mellan mig och min mamma. I min garderob ser det ut som ett bombnedslag, det är okej bara det inte ligger över hela golvet i resten av hemmet. 

Nu är saken den att jag lyckades träffa en person som möjligtvis skulle kunna vara raka motsatsen till min mamma när det gäller just detta. (kanske en undermedveten rebellisk aktion?) Även om jag inte är lika konservativ som modern så är det väl förståeligt att jag inte vill bo i en svinstia.. Eller? För att undvika behöva gå och plocka upp och städa åt andra i åratal innan bubblan spricker som för henne så försöker jag istället "uppfostra" lite i taget så att man lär sig själv (även om jag anser att den uppfostringen borde skett något tidigare under hans 19-åriga liv, men fine). Problemet är då att varje gång jag tar upp något, som t ex jag kommer hem kl 22 efter en låång dag på jobbet och han har varit ledig hela dagen utan att han tagit sig an den meterhöga disk i köket och inte heller plockat bort varken skräp eller sin smutstvätt från golvet. Är det verkligen så konstigt att man blir irriterad? Nej tack, jag vill inte mysa med dig när det ser ut som fan och det finns hundra saker att göra. Det jag får höra tillbaka är att jag måste chilla och slappna av och inte vara så jobbig och tjatig. Jag kan acceptera att man missar disken för att man inte hunnit, ingen är ju perfekt men ibland går det för långt.

Det är dags att sätta ner foten. Jag orkar inte vara någon annans morsa än mindre någons husa. Får jag ingenting så tänker jag heller inte ge något tillbaka. Kalla mig gnälltant om du vill men tro inte att jag tänker ta på mig skulden bara för att jag är uppriktig.

/Dear Prudence

ögongodis



/Dear Prudence

osäkert

Förhållanden. Förhållanden.. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vi älskar och hatar dom om vartannat. Varför kan vi inte bara nöja oss med bra? Det ska alltid vara magiskt magnifikt eller tragiskt och förstört. Upp och ner hela tiden. Jag vet inte ens vem det är som skapar dom här ups and downs för jag tror inte att det är jag och troligtvis tror den respektive samma sak.

Just i denna stund håller vi på att gå in i ett nytt stadie i förhållandet, men på något sätt.. Jag vet inte riktigt om det går som det ska. Inte för min del i alla fall. Är det inte förståeligt att man vill att båda är på samma nivå och att båda bryr sig lika mycket om saker som faktiskt är ganska viktiga för ens framtid? Jag förstår verkligen inte och känner mig totalt mållös. Inte för att jag vill få allt ogjort, men nu vet jag och det tär på mig att veta att det inte riktigt går att ångra sig, om man skulle vilja det. Då är det bara att gilla läget på något sätt.

Varför ska man behöva känna sig som "den ansvariga" när det handlar om att dela på allt, både det underbara och det viktiga. Nej. Nu är det dags att ta en paus och sluta göra allt för alla andra och inte få något tillbaka. Det är ju bara jag som skadar mig själv. Jag ber om ursäkt för att någon stackare ska behöva läsa sig igenom den här texten av nonsens som bara måste komma ut någonstans.

Just nu känns det väldigt besviket, väldigt osäkert. ja, ungefär så. Bäst vore att bara ligga lågt, dra sig undan långt långt bak där man inte kan bli hittad. Sen kanske någon märker att jag inte bara tas förgivet eller att jag bara är till för honom utan även för mig.



And now, it's time to leave and turn to dust

/Dear Prudence

outdoor humping

 

Jag undrar egentligen hur vanligt det är med utomhussex (på offentliga platser). För mig har det nämligen inte verkat jättepopulärt eftersom man inte hör om det. Att jag någonsin skulle få för mig att göra något sånt finns inte ens på kartan. "tänk om någon kommer på oss, ringer polisen, ringer pappa, skäller ut oss" nej som sagt, jag är ganska nojig av mig så det hade inte riktigt funkat. 

Nu har det på något sätt gått upp för mig att det kanske inte är så farligt. Det är väl inte något jag skulle kunna tänka mig göra i en park mitt på blanka dagen, men vid rätta tillfället så, kanske. Sen kom det där tillfället, efter en kväll med tillräckligt mycket alkohol för att bli perfekt salongsberusad (det kan ha varit därför). På vägen hem finns en skola med en lekplats som ligger ganska avskilt uppe på ett berg. Självklart är det inte lika bekvämt som en säng, men underhållande? JA.

På något sätt känner jag mig otroligt stolt över mig själv. Jag kanske kommer göra det igen, kanske inte men nu har jag testat i alla fall. Någon som känner mig skulle nog inte tro att det faktiskt är jag som skrivit detta. Så galet olikt mig är det, eller?



roliga ställningar?


/Dear Prudence


yum yum



/Dear Prudence

ibland är det det enda man vill höra


http://thathipsterporn.tumblr.com/
men nej.

/ Dear Prudence


build my life around you




Våren är den tiden då man ska känna ljuset vid slutet av den mörka tunneln, då man ska börja se framåt och vara lycklig. Så brukar det vara för mig. Jag litar alltid på att vårsolen kan få mig att vakna till liv. Nu börjar våren ta sig igen, men jag känner inte längre the buzz. Ångesten är mer påtaglig än upprymdheten. Vad var det som hände?

Jag har börjat inse hur mycket jag förlitar mig på människor nu, mer än vad jag gjorde innan. Kanske är det därför som det krävs mer än lite varmare klimat för att jag ska blomma. Två hela dagar på jobbet utan att ha fått träffa någon som lyfter upp en och redan känner man sig deprimerad. En småelak kommentar från en mor och man stänger igen direkt.

Nu när man då förstår hur mycket kontakt med människor betyder, så kommer rädslan. Jag vill aldrig någonsin bli ensam. Vad gör jag då? Det finns inte ens i min ordlista. Det är panik, ren panik. På något sätt känns det också som att det är det som gör att jag fortfarande är nere trots grönskan. Kan jag inte längre njuta av att vara själv? Det var det enda jag älskade att göra på dagarna när jag var yngre. Problemet är att det inte är som att lära sig cykla. Jag har glömt hur man gör.

Det är väl helt enkelt nu man är mer i behov av säkerhet. I skolan är man van vid att träffa sina närmaste hela dagarna och helt plötsligt måste man börja boka tid för att ses. Det är så mycket längre bort. Man har så mycket mer att förlora, så mycket mer som man känner sig tvungen att hålla kvar med hela sin kraft. Men då innebär det väl ändå innerst inne att man är lycklig? Det borde jag definitivt vara och det är jag väl också. Istället för att inse det så går jag runt och är osäker. Jag tänker att idag kanske är dagen då allt bara kommer rasa runtomkring mig, eftersom folk inte kan ha det så bra.

/ Dear Prudence


happy birthday!

Jag hade haft en såkallad pojkvän den sommaren, när jag skulle fylla 17. Det var mitt första förhållande som också resulterade i första gången jag hade sex. Egentligen vill jag inte ens kalla det ett förhållande, då ingen av oss var kära och det höll i mindre än en månad. Hursomhelst, vår lilla fling tog slut och det var inte särskilt hjärtekrossande. Jag fortsatte mitt liv och hösten kom.

Dagen då jag fyllde år så får jag ett samtal. Efter veckor utan att ha pratat med varandra så ringer han, den såkallade ex-pojkvännen. Det första han säger är "grattis i efterskott! du fyllde väl år för ett tag sen?" Eh nej, idag men tack så mycket för den. Utan någon typ av kallprat frågar han mig om jag varit på ungdomsmottagningen nyligen, och nej det hade jag inte varit. "Jag fick ett brev om att jag skulle testa mig och det visade sig att jag har klamydia" 

VA?! Där står jag i mitt rum med öppen dörr ut till släktkalaset och skriker, boktavligt talat. Han kunde inte ha prickat en bättre dag att berätta det på. Dock är det inte det som är det värsta. Han frågar mig om det var jag. Hur dum får man bli? Jag var oskuld och det visste han om, så hur kan man då få för sig att jag kan ha smittat någon? I den stunden var jag väldigt glad över att jag inte hade fortsatt träffa honom

Det visade sig att han fått smittan efter att vi varit tillsammans av någon tjej som han raggat upp på efterfesten när han skulle vara i Borås över en natt. Dessutom blev tjejen totalt besatt(jag skojar inte) av honom. Jag älskar karman i det hela!

// Dear Prudence


skriker ut över takåsarna

för det verkar behövas.

Jag har så mycket att säga. Jag har så mycket att säga, men jag kan inte säga något. Det är som att kroppen bara går på sparlåga och munnen kan inte få ut ett ljud. Jag älskar någon eller, ja flera, men i det här fallet så älskar jag någon. Jag är lycklig och jag älskar någon.

Det finns säkert flera som slår vad om när det ska ta slut eller önskar att det ska ta slut och visst, varsågod! Dessutom anses personen vara fel och otillräcklig på flera sätt, det har jag ju också fått klart för mig. Det jag däremot inte kan förstå är att mitt (notera:mitt) förhållande diskuteras bland människor som inte vet någonting om saken medan jag är precis bredvid. Det känns som en enda jävla stor cirkus, för att vara ärlig. "Välkomna allihopa, kom in bara! Någon som har något annat att tillägga om dom? Alla fördomsfulla åsikter vill vi ha!"

"Jag låtsas bara att jag inte hörde det där nu", det är sånt jag får rakt i ansiktet när jag nämner namnet. Vad är poängen med alla pikarna? Att det önskas att förhållandet tar slut? Försöka påvisa att han är ett as? Eller för att visa alla andra att ni verkligen hyser starkt agg mot honom? Vad det än handlar om så får jag sitta bredvid och lyssna medan historien återigen berättas för de som, gud förbjude, inte har hört om förhållandet som bara borde ta slut nu med en gång. Jag önskar att man kunde få höra det öga mot öga, från de som är mina vänner. Istället frågar sig folk, som knappt träffat personen, öppet om varför jag bara inte gör slut på det. Ska jag ställa mig upp och ifrågasätta varför detta tas upp i en stor folksamling? Nej, då förstör jag ju den fina stämningen som kommer av att sparka på och trycka ner mitt förfärliga förhållande. Jag förstår bara inte vad jag har gjort. Vad har jag gjort för att förtjäna det?

Nu vill jag klargöra att det inte handlar om honom. Jag är definitivt inte en sådan tjej som anser att alla måste gilla honom. Tycker ni inte om personen jag älskar, så fine, för det handlar inte om honom alls egentligen. Jag är lycklig och av någon anledning så har folk ändå ett starkt behov av att göra den lyckan lite surare. Borde man inte vara lycklig tillsammans med mig eller vara glad för min skull? Jag vill inte ha ett godkännande, det behöver jag inte alls, nej tack. Det jag vill ha är stöd, något som visar att vi är med dig vad som än händer. Likgiltighet istället för förakt, inte för hans skull utan för min. Sedan kan folk få hata hur mycket dom vill men nu är det jag, en vän som blir till åtlöje.

Jag älskar någon. Jag älskar någon som älskar mig tillbaka.

/Dear Prudence

människobeteende eller mansbeteende?

Nu ska jag vara otroligt fördomsfull, men eftersom jag aldrig har hört en kvinna göra på detta sätt så får jag väl lov att kalla det ett typiskt mansbeteende. Då jag inte riktigt kan vara säker så frågar jag; Håller vi också på såhär?

Jag fick, för några veckor sen, höra om ett gäng killar som hade diskuterat framtidsplaner. De var eniga om att åka ut och resa var det mest intressanta valet, men då kom frågan "hur ska ni göra med era flickvänner?". En av dem var redan övertygad om att han skulle göra slut då han lämnar landet. Det har inte varit ett långvarigt förhållande och det verkar mest som att romansen består av hans kärlek till alla materiella ting som hon kan erbjuda honom. Det är helt enkelt en bekvämlighet som han gärna behåller tills dess att han reser. Förståeligt, verkligen.

Det som förvånar mig är att nästa kille säger precis samma sak. "Nu har jag och min tjej varit tillsammans i snart två år, så det är väl typ dags nu" VA? Någon som man trodde var lycklig vet redan, flera månader innan, att han ska avbryta det för att det blir enklare då. På så sätt slipper han ha en börda när han ska leva livet och allt ska vara så lätt. De vill alltså inte vara själva här hemma, men så fort de vill upptäcka världen så ska tjejen inte vara med i bilden längre, uppenbarligen. Hur kan man med att vara så självisk?

Jag kan självklart förstå att man inte längre vill vara tillsammans med sin flick-/pojkvän. Det jag däremot inte förstår är att man sitter och pratar med andra om att man ska göra slut om ett halvår. Vad fan är det för jävla sätt? "Dra av plåstret lite långsammare, TACK! jag kände inte riktigt smärtan i varje hårstrå när du är så finkänslig." Man kan inte ha kakan och äta den också. Det har kanske de här killarna fått för sig, men jag är så otroligt sugen på att skriva långa brev till deras flickvänner om vilka svin de är och jag brukar inte lägga mig i andras problem. Dock lär inte dem tjejerna blir lyckligare av det, tyvärr.

/ Dear Prudence




det är såhär riktiga människor ser ut



Jag har alltid varit livrädd, för mig själv, för min form. Ingen annan fick se och även jag försökte slippa. Dom skulle ju vara precis sådär perfekta som alla andra hade, så det blev en besvikelse. När det släppte minns jag inte, men någon berättade att hon ville ha det som jag hade. Någon ville hellre ha mina bröst än sina egna och just där slutade jag tycka illa om dom.
Vi vill ju alla ha det vi inte kan få

/ Dear Prudence

wise words at sevenmanisland

För en tid sedan, exakt en vecka innan studenten
så satt jag på en ö i Göteborgs skärgård med vänner.
Under en pratstund med Jeanne d'Arc så kom vi in på män
och min blyghet. När jag berättat mina tankar om att chansa
så försökte hon få mig att förstå att man ska våga ta risker och sa
något som fastnade. "Det värsta som kan hända är att du blir nekad",
och så var det inget mer med det.  

I den stunden trodde jag aldrig att jag skulle följa hennes råd,
hur mycket jag än tog åt mig av vad hon sa. Nu, nästan tre månader senare,
så tackar jag innerligt för de ord som jag fick höra. Kanske har jag inte fått
ett lyckligt slut, men ett sommaräventyr som sent ska glömmas.
Det är väl nu när man fått uppleva en del saker som jag insett betydelsen
av sådana små tal och jag, jag har sagt det i tidigare inlägg, men nu ville
jag helt enkelt lägga lite större vikt på det.

/Dear Prudence

Would you really rush out?

Hur vet man att man klarar av att lämna hela sitt liv för en annan värld, en annan stad? I så fall är jag den sista som borde resa, eftersom mod inte verkar vilja visa sig särskilt frekvent. Hur vet jag? Hur vet jag att det är min tur att göra något av dagarna som bara går? Jag är livrädd. Livrädd för att bli ensam, livrädd för att vara för öppen. Livrädd för att tjuvåka på tåg, men är samtidigt livrädd för att missa något om jag inte åker. Jag är livrädd för att bli kär och livrädd för att inte bli kär..
Här sitter jag nu snart halv tre på natten och skriver, för att inte somna. Jag drömmer om framtiden och hur mitt liv ska se ut, men jag kan inte sluta tänka att det bara var en dröm. Bilder från ett helt utstakat liv, trots att just det kornet inte ens börjat gro än, eller kanske ens blivit sått. Ibland önskar man att man kunde slippa dagdrömma om lyckliga slut så att man inte skulle behöva oroa sig över om det kommer bli så eller inte.
Det krävs väl helt enkelt en kär väns klapp på axeln för att man ska våga. Jag har gjort saker som jag aldrig skulle gjort om det inte var för mindre övertalningar eller goda råd. Dessa värdesätter jag väldigt högt, så tack. Nu ska jag försöka krypa ner och somna till drömmen om min lyckliga familj, i mitt lantliga hus ute i skogen, tillsammans med min underbara man om trettio år. Sen ska jag tro på den.

/Dear Prudence