Ur Arkivet: Polycystiska ovariersyndrom
MENS. Inte så konstigt eller hur? Något var kvinna har från tonårsåldern till medelåldern. Vi vet det alla. Både killar som tjejer. KVINNOR HAR MENS.
Mina vänner kallade min mens för PMS, inte själva PMSen utan mensen. PingpongMarathonSyndrom. I grundskolan pågick min mens i ett halvår, nonstop, och sedan hade jag ett halvår utan. Efter ett halvår fick jag mens igen, och ett halvår senare slutade den. Så här var det mellan femman till nian. Konstigt? Nej, det tyckte i alla fall inte ungdomsmottagningen. Det är så det är i tonåren fick jag veta. Det kan vara lite sisådär med mensen fick jag veta. Den kan vara lite oregelbunden.
I slutet av nian var det inte likadant, och när jag skulle börja gymnasiet hade jag ingen mens alls. Jag gick till ungdomsmottagningen igen, inget konstigt alls tyckte de, det är så i puberteten. Själv tyckte jag att jag var ur puberteten, men litade på ungdomsmottagningen, något jag inte skulle gjort. De sa att jag skulle börja med p-piller för att mensen skulle bli mer regelbunen och jag fick Neovletta. I tre år åt jag de där p-pillerna fyllda med manliga hormoner. Tre år. Min mens var regelbunden och ungdomsmottagning tyckte att det fungerade så bra.
Jag gick upp 15 kilo och gick från en E-kupa till en H-kupa.
Allt kändes inte riktigt rätt och jag googlade det, bara för att vara helt säker på att allt stod rätt till. ”oregelbunden mens+viktuppgång”, precis så sökte jag och efter lite letande hittade jag en sida om PCO-S. Polycystiska ovariersyndrom. Krångligt, eller hur? Jag ska förklara.
Allt börjar med mina hormoner. Jag har en för hög testosteronhalt i kroppen, vilket leder till att mina äggledare inte ägglossar, hög viktuppgång och akne. Jag kände mig fullträffad. Ett ytterligare led i det hela var att om man har PCO-S är det svårare att få barn, man har ingen ägglossning och därför kan inte spermier befrukta ägg.
Ännu en gång gick jag till ungdomsmottagningen, de skickade hem mig och sa att finnar, oregelbunden mens och viktuppgång är vanligt i puberteten. Det här var 2009, då var jag 18 år.
Så istället bokade jag tid på ett riktigt sjukhus, hos en riktig gynekolog som gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och konstaterade att jo, du har PCO, det är ingen fråga om det. Dina äggstockar ser ut som skolexemplet på PCO-S-äggstockar. Jag fick veta att p-pillrena som ungdomsmottagningen väldigt fort ordinerat till mig bara hade gjort sjukdomen värre, och att om jag någonsin skulle vilja ha barn skulle jag prova i ett halvår, fungerade inte det skulle jag få piller av min gynekolog som skulle ge mig ägglossning, och tre dagar efter det skulle jag ha oskyddat sex, och då skulle jag bli gravid.
Jag har försökt ta tabletter, få i mig kvinnligt hormon som ska slå ut testoseronet, något som inte gjorde någon skillnad, så jag slutade med det. Äntligen, på grund av aknemedel (i form av en kräm gjord på ett hemligt familjerecept min vän tog med sig från Irak) har jag äntligen, efter tio år fått koll på min akne, men hur är det då med mensen? Under ett år har jag haft mens en gång, och jag tror inte att jag kan räkna hur många gånger jag har haft oskyddat sex, inte för att vi vill bli gravida, men för att vi är lite lata. Jag har inte blivit gravid!
Hur blir det då i framtiden när vi ska skaffa barn? Kommer vi kunna klara av det ”naturligt” eller måste vi ha hjälp från sjukhuset? Som det ser ut nu kommer vi behöva ta hjälp för att bli gravida. Det känns FÖRDJÄVLIGT! Min dröm sen jag var en liten liten flicka var att få ett eget barn. Och nu har jag allt, en underbar sambo, en stor lägenhet, ett bra jobb som jag älskar, en plats på universitetet för att bli det jag älskar att göra. Men jag kan inte få barn.
Jag kan inte få barn. Kan. Inte. Få. Barn.
/Ziggy Stardust.
Inspiration
In i dimman och bort med (o)likheterna
Mitt uppe i tentaångest. Det är typiskt att inspirationen ska komma då. När tiden inte finns. Nåja, något har bubblat inom mig så länge nu. Som gör mig så arg. Så håll i er. Vi lever på 2000-talet. Mitt uppe i en hätsk jämställdhetsdebatt som snart kommer vända ut och in på sig själv genom alla uttröttade argument som ska få alla att förstå hur mycket en vinner på att leva jämställt. Visst, fine. Det låter mysigt. Jag är absolut för jämställdhet även om jag tycker att begreppet är en aning problematiskt. Jag vill tillföra ytterligare en aspekt till denna diskussion.
DET FINNS INGENTING SOM HETER OLIKHETER MELLAN KÖN. PUNKT.
Det har försökts att drivas vetenskap på att män och kvinnor är olika, både i sina egenskaper och biologiskt. Jag kan sträcka mig till att acceptera att det finns vissa biologiska skillnader, även om dessa enligt mig är oerhört små och dessutom varierar kraftigt från person till person. Denna så kallade ”vetenskap” har om och om igen motbevisats och blivit kraftigt kritiserad. Det är ett av de mest utforskade områdena inom forskningen, att hitta olikheter mellan könen. Det har helt klart misslyckats eftersom man inte hittat några. När man hävdar att: NU, nu har vi hittat en olikhet, då visar det sig att den olikheten/skillnaden är så liten att den inte kan kallas olikhet/skillnad.
Trots detta finns det en utbredd uppfattning om att kvinnor och män är olika. Man bygger förhållanden på att man ska komplettera varandra med hans manliga egenskaper och hennes kvinnliga. Känns denna uppfattning igen? Då kan jag bara upplysa om att det är fel. För ni är lika. Det handlar om hur vi uppfostrade, om stereotypa könsroller, om samhället. Det är väldigt praktiskt att hävda att män och kvinnor är olika bara så ni vet. Människor tjänar JÄVLIGT mycket pengar på hävda olikheter. Det är dock bara en av anledningarna.
Så alla ni som letar efter er kompletterande manliga andra hälft. Ni kan sluta nu. För det finns ingen. Bara människor med olika saker mellan benen. Eller lika saker mellan benen. Eller allt möjligt. Vad fan vet jag?
/Mr Butler
The circle of love
Polycystiska ovariersyndrom
MENS. Inte så konstigt eller hur? Något var kvinna har från tonårsåldern till medelåldern. Vi vet det alla. Både killar som tjejer. KVINNOR HAR MENS.
Mina vänner kallade min mens för PMS, inte själva PMSen utan mensen. PingpongMarathonSyndrom. I grundskolan pågick min mens i ett halvår, nonstop, och sedan hade jag ett halvår utan. Efter ett halvår fick jag mens igen, och ett halvår senare slutade den. Så här var det mellan femman till nian. Konstigt? Nej, det tyckte i alla fall inte ungdomsmottagningen. Det är så det är i tonåren fick jag veta. Det kan vara lite sisådär med mensen fick jag veta. Den kan vara lite oregelbunden.
I slutet av nian var det inte likadant, och när jag skulle börja gymnasiet hade jag ingen mens alls. Jag gick till ungdomsmottagningen igen, inget konstigt alls tyckte de, det är så i puberteten. Själv tyckte jag att jag var ur puberteten, men litade på ungdomsmottagningen, något jag inte skulle gjort. De sa att jag skulle börja med p-piller för att mensen skulle bli mer regelbunen och jag fick Neovletta. I tre år åt jag de där p-pillerna fyllda med manliga hormoner. Tre år. Min mens var regelbunden och ungdomsmottagning tyckte att det fungerade så bra.
Jag gick upp 15 kilo och gick från en E-kupa till en H-kupa.
Allt kändes inte riktigt rätt och jag googlade det, bara för att vara helt säker på att allt stod rätt till. ”oregelbunden mens+viktuppgång”, precis så sökte jag och efter lite letande hittade jag en sida om PCO-S. Polycystiska ovariersyndrom. Krångligt, eller hur? Jag ska förklara.
Allt börjar med mina hormoner. Jag har en för hög testosteronhalt i kroppen, vilket leder till att mina äggledare inte ägglossar, hög viktuppgång och akne. Jag kände mig fullträffad. Ett ytterligare led i det hela var att om man har PCO-S är det svårare att få barn, man har ingen ägglossning och därför kan inte spermier befrukta ägg.
Ännu en gång gick jag till ungdomsmottagningen, de skickade hem mig och sa att finnar, oregelbunden mens och viktuppgång är vanligt i puberteten. Det här var 2009, då var jag 18 år.
Så istället bokade jag tid på ett riktigt sjukhus, hos en riktig gynekolog som gjorde ett vaginalt ultraljud på mig och konstaterade att jo, du har PCO, det är ingen fråga om det. Dina äggstockar ser ut som skolexemplet på PCO-S-äggstockar. Jag fick veta att p-pillrena som ungdomsmottagningen väldigt fort ordinerat till mig bara hade gjort sjukdomen värre, och att om jag någonsin skulle vilja ha barn skulle jag prova i ett halvår, fungerade inte det skulle jag få piller av min gynekolog som skulle ge mig ägglossning, och tre dagar efter det skulle jag ha oskyddat sex, och då skulle jag bli gravid.
Jag har försökt ta tabletter, få i mig kvinnligt hormon som ska slå ut testoseronet, något som inte gjorde någon skillnad, så jag slutade med det. Äntligen, på grund av aknemedel (i form av en kräm gjord på ett hemligt familjerecept min vän tog med sig från Irak) har jag äntligen, efter tio år fått koll på min akne, men hur är det då med mensen? Under ett år har jag haft mens en gång, och jag tror inte att jag kan räkna hur många gånger jag har haft oskyddat sex, inte för att vi vill bli gravida, men för att vi är lite lata. Jag har inte blivit gravid!
Hur blir det då i framtiden när vi ska skaffa barn? Kommer vi kunna klara av det ”naturligt” eller måste vi ha hjälp från sjukhuset? Som det ser ut nu kommer vi behöva ta hjälp för att bli gravida. Det känns FÖRDJÄVLIGT! Min dröm sen jag var en liten liten flicka var att få ett eget barn. Och nu har jag allt, en underbar sambo, en stor lägenhet, ett bra jobb som jag älskar, en plats på universitetet för att bli det jag älskar att göra. Men jag kan inte få barn.
Jag kan inte få barn. Kan. Inte. Få. Barn.
/Ziggy Stardust.
vidare dejting med mrs d
Som alla trogna läsare nog förstått vid det här lager så handlar det om dejter. Detta amerikanska fenomen som så osmidigt knölats in i vårt dagliga sociala samspel, med en sällan skådad förvirring som följd. Det är ju nämligen mer en bara ett ord, det är en smärre vetenskap, vilket tidigare inlägg redan beskrivit. Hur vet en att det är en dejt? Och om detta faktum fastlagts, hur ska en bete sig för att nå vilket mål? Efter att ha studerat osunda mängder amerikanska/brittiska sit-coms är det lätt att övertygas att målet är sex. Åtminstone om du är man. Män styrs av sitt manliga, omättliga behov av sex (med vem som helst egentligen, så länge den är av kvinnligt kön) och kvinnor av ett evigt grubblande kring om personen i fråga är "den rätte". Det är egentligen för kvinnan själva dejten finns till, och det är också den biten hon är intresserad av medan mannen bara hoppas kunna spela spelet så övertygande att han innan kvällen är slut kommit innanför hennes trosor. The end.
Fast… i min värld ser det inte riktigt ut såhär. Misstänker att jag inte heller är den enda som kanske skrattar åt dessa grova stereotyper på tv men ryser vid blotta tanken på en värld där det ser ut såhär. I min värld dejtar jag för det första inte män. Det har inte hittills varit min kopp te helt enkelt och genom detta har vissa av de mest basala dejting-fällorna kunnat undvikas. Det finns ingen förutfattad idé om vem som ska ta en eventuell nota, eller vem som förväntas ta initiativ respektive uppmuntra dessa (till en viss gräns). Istället får du ett i stort sett vitt blad. Bra, på många sätt. Men det är svårt att undvika att det i den totala dejtingförvirringen blir ännu mer förvirrat... Är ni ens på en dejt eller träffas ni bara som vänner? Det bevingade L-wordcitatet (av Alice, såklart) "lesbians think friendship is another word for foreplay" känns mer aktuellt än någonsin och det enda du vill är att skrika rakt ut i desperation "är detta en dejt?!" Men naturligtvis gör du inte det. Det hade ju verkat ganska hysteriskt och även om kvinnan du är ute med just skrivit en C-uppsats kring Jane Eyre, Mrs Rochester och The Mad woman in the Attic så skulle hon förmodligen inte uppskatta att scenen utspelade sig där och då. På er (eventuella) dejt.
Men vad att göra då? Kapitulera och inse att du aldrig kommer att träffa någon på grund av alla sociala regler vi har spänt upp för oss själva, eller tänka fuck them, och med hjälp av det extra stora suddgummit radera ut alla snubbeltrådar? Rita vår egen spelplan där vi bygger utifrån person, inte utdaterade könsroller. Prata med varandra istället för att i vår ensamhet läsa böcker och se på filmer där allt går ut på att lära sig att spela "spelet". Det kanske hade varit något att testa iallafall, hur wild and crazy det än låter. Grejen 2011: direktkommunikation.
Mrs Dalloway
politik - det kan vara roligt!
vad Beyoncé kunde ha sagt
Femmes of power
Efter ett lagom pretentiöst första inlägg slår jag till igen. Ifrån min säng den här gången, iklädd turkos bäddjacka från sent 50-tal. Jag funderar på Femme ikväll. Jag funderar ofta på Femme, eftersom det är den enda "definitionen" jag känner mig helt och hållet kär i. Men låt oss först på ett pedagogiskt sätt ta det hela från början: Butch och Femme är de klassiska flatrollerna, spelandes på stereotypa manliga respektive kvinnliga beteendemönster och attribut. Men sen queerteoretikerna erövrade spelplanen har de gått från att ses som bakåtsträvande, pålagda könsroller till identiteter att leka med. Göra till sina egna och kasta om alldeles.
Mitt första möte med Femmebegreppet var för ett år sen, när jag var uppe i huvudstaden för att närvara vid mitt livs första Pridefestival. Genom en vän fick jag höra om Femme-maffian. En grupp queers som identifierade sig med detta ord, detta löfte om något annat än sneakers, undercut och snus. Missförstå mig rätt, I love my girls butch, men det finns inget som går upp mot att visa upp sin nya svepande klänning eller offentligt applicera riktigt rött läppstift. Och innan jag insåg att det fanns andra som kände samma kände jag mig förstås ensammast i världen. Jag hade både klippt av mig håret och piercat septum (nosring) innan jag började inse att jag försökte vara någon helt annan. En "riktig" flata. För det handlar ju så mycket om vilka signaler en sänder ut, precis som med alla subkulturer. Poppare går igång på kajal, såpbubblor och adidas. Brats smälter för pärlörhängen, dyra märken och backslick.
Men hur känner en då igen en flata, eller rättare sagt, hur känner de igen varandra? Några klassiska kännetecken är frisyren, (kort, asymmetriskt, snaggat, undercut mm.) tendensen att klä sig som skatepojkar i 13-årsåldern samt strategiska piercings/tatueringar. Piercad septum, underläpp, ögonbryn är alla tecken som sätter igång min gaydar. Men, nu var det ju så att jag inte alls kände suget efter att se ut som tidigare nämnda stereotypa lesbian. Jag ville ju ha klänning OCH hångla upp den sötaste tjejen på klubben. Hur skulle denna ekvation någonsin kunna gå ihop? Hur skulle jag kunna förmedla mina preferenser till resten av den chockerande likriktade queerbubblan? Lösningen kom med tidigare nämnda femmemaffia. Inte Stockholms maffia dock, utan Berlins. Jag gick med i den i mars, under mina sista månader i staden och hittade därigenom både en fin lover och vänner för livet. För att inte tala om fantastiska insikter kring min egen identitet. Att möta andra som jag, med samma erfarenheter kring osynliggörandet som de flesta femme-identifierade queers tampas med dagligen, var det mest utvecklande jag gjort på länge. Jag fick höra historier om hur människor inte blivit insläppta på barer för att de "inte sett tillräckligt gay ut". Tom. berättelser om fysiskt våld för att någon känt sig provocerad av deras normbrott. Absurt, ja, men sant. Och detta är en av många anledningar till varför Femme Mafia-rörelsen (som startades i Atlanta och sedan har spritt sig över hela världen) verkligen behövs. Ifall någon vill gå in djupare på vad det innebär att vara Femme så rekommenderar jag skarpt Ulrika Dahl och Del Lagrace Volcanos inspirerande bok Femmes of Power (på bilden). Den finns bla. på stadsbiblioteket i Gbg och i min bokhylla. Och om någon känner sig sugen att på sikt starta en sådan maffia i Göteborg med mig så får ni gärna höra av er. Det behövs.
Hoppas nu att ni överlevde denna lektion i the daily life of a glamour dyke. Kanske ni tom. tog med er något vettigt härifrån? Jag kan bara hoppas. Oavsett så förblir jag er tillgivna,
Mrs Dalloway
En liten notis
Jag vill bara att alla ska veta att jag är en fantastisk kvinna. Underbar.
Om jag mot förmodan gör något fel tar jag lärdom av detta och blir än mer fullbordad som människa, trots att det knappt finns plats för mer perfektion.
Om det finns någon därute som ogillar mig eller på något sätt hyser negativa känslor så är det helt enkelt ett missförstånd eller möjligtivs en brist på uppfattningsförmåga. Om så är fallet känner jag stor sorg och medkänsla för denna stackars människa eftersom han eller hon missar det fantastiska underverk som är JAG.
Detta gäller även alla mina vänner eftersom jag endast omger mig själv med fulländade och makalösa människor. Vi glänser ikapp och bländar hela Göteborg med omnejd.
Tack.
Joan Holloway
you can't find peace by avoiding life
Mörkröd ridå, starka strålkastare. Svettpärlor på hennes panna. Lamporna släcks ner och sorlet dämpas. Tystnad. Trumvirvel. Ridån glider sakta åt sidan…
Där föddes jag. Den 14 maj 1925, den perfekta värdinnan. "Mrs Dalloway, always throwing parties, to cover the silence." 69 år sedan min mor dränkte sig i Ouse River och jag är like närvarande idag. Alla duktiga flickors urmoder. "Mrs Dalloway said she would buy the flowers herself." (såklart, vem skulle annars göra det?) En ny gästskribent, som balanserar på gränsen till den ljuva svärtan. Lika queer som sommarnätterna är ljusa. Lika queer som Virginia, Tiina, Tove. Inte gay as in happy, utan queer as in fuck you om du inte tar mig som jag är. Allt inslaget i siden och handvirkade spetsar.
En ny skribent på Manymen. En fierce Femme-inist som bubblar av iver att få ut sitt budskap. En undercover-flata med goda intentioner. Med en fot kvar i sin heteronormativa medelklassbakgrund förbereder hon sig för språnget ut i verkligheten. Det är denna resa jag bjuder in till.
Hello, you fool(s), I love you. Come and join the joy ride!
Mrs Dalloway
Sinnesrobönen
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.
Found and lost
men jag drömde inte om någon.
Ingen alls.
Allt jag kunde göra var att försöka kontrollera min puls
så att hjärtat inte skulle slå så snabbt och högt
att det väckte dig.
Slog upp ögonen ur ytlig sömn för att vakna med din mun
en centimeter ifrån min. Och med oskuldsfulla fingrar
kände du dig fram i morgonljuset, som en strapats över
mitt oupptäckta landskap.
Efter sju timmar av icke-sömn bredvid din tunga andedräkt
drog jag upp mina persienner. Du klamrade dig fast vid
mina möbler i nästan hundra minuter, dokumenterade min
ignorans nogrannt samt visade saker som fick oss att
studsa och kikna av skratt.
Nu luktar mina sängkläder dig rakt igenom.
Jag äter potatismos och undrar
när under midsommarnatten
vi gjorde
så fel
/Patricia Lee Smith