Jimmie Åkesson, du behöver en kram.

Sverigedemokraterna är nu i politikens finrum. Helst plötsligt känns det finrummet inte

lika fint längre.

I några dagar var jag jättearg. Jävla rasister. Men sen började jag inse att jag använde

samma vapen. Gjorde ett vi och dem. För det är ju det som Sverigedemokraterna

har använt sig av. Polariserat svenskar och invandrare. Gett oss en fiende som går

att skylla allt på. Som genom utfrysning och utskickning löser alla våra problem.

Mindre brottslighet, mindre mångkultur, mer trygghet och mer ”svenskhet”.

Till alla er som röstat på Sverigedemokraterna:

NI är en del av oss. Det finns inget vi och dem. Jag vill ta er hand. Lyssna på varför ni tror

på den sortens politik. För ni som har röstat är väl arga. Ledsna och otrygga. Besvikna.

Jag vill lyssna på er. Ge er en kram och säga att det är okej. Men att det kanske inte är

lösningen att polarisera. Att skydda sig själv genom att lägga en pistol under kudden när

man går och lägger sig.

Jimmie, kom i min famn. Jag tror du behöver det mer än de flesta. I alla fall just nu.

/Frusciante

Sverigedemokraterna är nu i politikens finrum. Helst plötsligt känns det finrummet inte lika fint längre. I några dagar var jag jättearg. Jävla rasister. Men sen började jag inse att jag använde samma vapen. Gjorde ett vi och dom. För det är ju det som Sverigedemokraterna har använt sig av. Polariserat svenskar och invandrare. Gett oss en fiende som går att skylla allt på. Som genom utfrysning och utskickning löser alla våra problem. Mindre brottslighet, mindre mångkultur, mer trygghet och mer ”svenskhet”.

Till alla er som röstat på Sverigedemokraterna:

NI är en del av oss. Det finns inget vi och dom. Jag vill ta er hand. Lyssna på varför ni tror på den sortens politik. För ni som har röstat är väl arga. Ledsna och otrygga. Besvikna. Jag vill lyssna på er. Ge er en kram och säga att det är okej. Men att det kanske inte är lösningen att polarisera. Att skydda sig själv genom att lägga en pistol under kudden när man går och lägger sig.

Jimmie, kom i min famn. Jag tror du behöver det mer än de flesta. I alla fall just nu.

/Frusciante

Den manliga kvinnan.

Att vara kvinna är att vara feminin. Att vilja klä upp sig och bejaka den inre modern. Att

gömma alla ”skönhetsmissar” bakom smink. Att beklaga sig över hur jobbigt det är när

män inte förstår sig på en. The list goes on…

Så tänker jag att den allmänna synen på den moderna heterosexuella kvinnan

ser ut. Även om den synen långsamt börjar te sig annorlunda. Tack för det.

Jag har växt upp med en känsla av att jag saknar femininitet. Jag finner inget

nöje eller har ingen önskan efter att klä upp mig. Känner mig inte stolt över

mina ”kvinnliga” kurvor. Jag har känt mig obekväm med den rådande synen på kvinnan.

Mitt tonårsuppror var inte på något sätt speciellt upprörande men ack så många visade

sitt missnöje, inte minst min mamma. Jag skulle vara bekväm. Jag köpte kläder som satt

bekvämt vilket var t-shirt och jeans(”killkläder”), jag satt på ett sätt som var bekvämt

och jag tog den plats som jag ansåg var min. Vilket gjorde att jag ansågs som en tjej som

ville vara kille. Alltså, jag kände mig obekväm med det kvinnliga och därför var jag en

manlig kvinna. Piece of cake. Eller?

Självklart försökte jag ett tag anpassa mig efter min mammas och min omgivnings

önskan att vara mer kvinnlig genom att ha smink och klä mig mer tjejigt. Detta blev

dock inte så lyckat. Med smink runt ögonen kunde jag ju inte gnugga mig när det kliade

och jag kände mig bara tjock i urringade, tajta tröjor. Kjol var det värsta jag visste

eftersom jag kände mig naken och byxor skyddade mot kallt väder och oväntade vindar

underifrån. Dessutom var byxor och t-shirt det absolut bästa att leka och springa runt i.

Nej, mina tafatta försök att vara någon jag inte var, det var dödfött. Ett tag var jag säker

på att det var något fel på mig. Men det var något som fick växa fram och nu vet jag.

Linjen är tunn mellan att utstråla en killighet och att vilja vara kille. Jag vill inte ändra

mitt kön, jag trivs med att vara jag. Samhället vill dock att jag ska välja. Men jag behöver

inte vara kvinnlig för att vara kvinna. Inte heller behöver jag vilja vara man. Det finns

inget som är kvinnligt eller manligt. Det finns ett samhälle.

Jag väljer min del av paketet. Formar min egen brud i lyxförpackning.

/ Frusciante

 

Att vara kvinna är att vara feminin. Att vilja klä upp sig och bejaka den inre modern. Att gömma alla ”skönhetsmissar” bakom smink. Att beklaga sig över hur jobbigt det är när män inte förstår sig på en. The list goes on… Så tänker jag att den allmänna synen på den moderna heterosexuella kvinnan ser ut. Även om den synen långsamt börjar te sig annorlunda. Tack för det.

 

Jag har vuxit upp med en känsla av att jag saknar femininitet. Jag finner inget nöje eller har ingen önskan efter att klä upp mig. Känner mig inte stolt över mina ”kvinnliga” kurvor. Jag har känt mig obekväm med den rådande synen på kvinnan. Mitt tonårsuppror var inte på något sätt speciellt upprörande men ack så många visade sitt missnöje, inte minst min mamma. Jag skulle vara bekväm. Jag köpte kläder som satt bekvämt vilket var t-shirt och jeans(”killkläder”), jag satt på ett sätt som var bekvämt och jag tog den plats som jag ansåg var min. Vilket gjorde att jag ansågs som en tjej som ville vara kille. Alltså, jag kände mig obekväm med det kvinnliga och därför var jag en manlig kvinna. Piece of cake. Eller? Självklart försökte jag ett tag anpassa mig efter min mammas och min omgivnings önskan att vara mer kvinnlig genom att ha smink och klä mig mer tjejigt. Detta blev dock inte så lyckat. Med smink runt ögonen kunde jag ju inte gnugga mig när det kliade och jag kände mig bara tjock i urringade,tajta tröjor. Kjol var det värsta jag visste eftersom jag kände mig naken och byxor skyddade mot kallt väder och oväntade vindar underifrån. Dessutom var byxor och t-shirt det absolut bästa att leka och springa runt i. Nej, mina tafatta försök att vara någon jag inte var, det var dödfött. Ett tag var jag säker på att det var något fel på mig. Men det var något som fick växa fram och nu vet jag.

 

Linjen är tunn mellan att utstråla "killighet" och att vilja vara kille. Jag vill inte ändra mitt kön, jag trivs med att vara jag. Samhället vill dock att jag ska välja. Men jag behöver inte vara "kvinnlig" för att vara kvinna. Inte heller behöver jag vilja vara man. Det finns inget som är kvinnligt eller manligt. Det finns ett samhälle. Jag väljer min del av paketet. Formar min egen brud i lyxförpackning.

 

//Frusciante