HAPPY VALENTINE'S DAY

Det är alla hjärtans dag, och jag har ett hjärta.

Alltså är jag automatiskt inkluderad, även om jag inte bryr mig.

 

Jag är fantastisk, vacker, underbar och dessutom en större människa. Jag unnar alla paren att vara lyckliga idag. De förtjänar minst en högtidsdag per år i utbyte mot deras frihet. Jag är även ensam och självständig. Jag väljer att kedjeröka, snacka skit och planera nästa fylla istället för att äta middag och gulla.

 

Ingen vill väl vakna och lukta i någon pojknacke när man kan vakna ensam och lukta sprit och älska livet. Dags för en cigarett till. Måste matcha mina lungor med mitt svarta hjärta.


--

Besides, it was just a crush, which is
an intense but superficial attraction...

   
                   
...that can easily be mistaken for
something deeper. Now go away.

Nejmen titta!

Även om det först och främst är ett inlägg i debatten angående Assange and all that shit, är det ju onekligen trevligt när en sådan stark medie-marodör tar extra fokus på kvinnofrågor.


http://www.michaelmoore.com/words/mike-friends-blog/dear-government-of-sweden


Mia Wallace

SVARET PÅ ALLA INVÄRTES PROBLEM JUST NU

 

”Det är bara 20-årskrisen som spökar.”

 

Mia Wallace

 


Hehe

Gigli: The penis. Yeah, that's right. It's very design tells you everything you need to know. Forward motion. With advancements. Fucking progress into the dark, deep mysterious unknown. It's like adventure-seeking, frontier-conquering, obstacle-eradicating.

Ricki: They're form. Neck. Shoulders. Legs. Hips. I think... pretty cool. Now as far as your famous penis goes, the penis is like some sort of bizarre sea slug, or like a really long toe. I mean, it's handy. Important even. But the pinnacle of sexual design? The top of the list of erotic destinations? I don't think so. One's first impulse is to kiss. What? To kiss the lips. Firm, delicious, lips. Sweet lips. Surrounding a warm moist dizzingly scented mouth. That's what everyone wants to kiss. Not a toe. Not a sea slug. A mouth. And why do you think that is, Stupid? Because the mouth is the twin sister, the almost exact look-alike of the what? Not the toe. The mouth is the twin sister of the vagina. And all creatures big and small seek the orifice, the opening to … to be taken in. Engulfed. To be squeezed and lovingly crushed by what is truly the all-powerful, all-encompassing.… No, if it is design you’re concerned with, hidden meanings, symbolism, power.… No, forget the top of Mt. Everest. Forget the bottom of the sea. The moon. Stars.… There is no place, no where that has been the object of more ambitions, more battles than the sweet sacred mystery between a woman's legs that I am proud to call -- my pussy. So I guess this is just my roundabout way of saying that it is women who are, in fact, the most desirable form. Wouldn't you agree?

Mia Wallace

Ägd

Jag har inte skrivit på länge, främst på grund av lathet kombinerat med tidsbrist. Men också för att jag är så tömd på idéer och känslor. Har kört på i hundraåttio hela året so far, på olika sätt och vis, oavsett om det är hundraåttio timmar i min säng eller om jag druckit hundraåttio öl. Men det har gått fort, mycket och snabbt.

Idag fick jag i alla fall lite inspiration, mitt i mitt magvirus insåg jag hur lite jag hade ätit de senaste dagarna. Givetvis en naturlig utgång av oförmågan att smälta mat just nu, men det ledde mig i alla fall in på en tankeväg sammanflätat med manymen, feminism, ätstörningar och tjejer. Jag känner i skrivande stund den brännande, ekande, tomma känslan av en kropp och en mage som inte fått ordentligt med mat under lång tid. Jag känner mig tung, utmattad, orklös och saknar aptit.

 

Det finns tjejer över hela världen som har denna känslan varje dag, och känner sig nöjda med det. Tycker att dom varit duktiga och att den pressande onda känslan i magen är ett bevis på alla äckliga kalorier dom har undvikit.

 

Det finns hemsidor som stödjer den så kallade ProAna-rörelsen. Detta är bloggar, forum och liknande som inriktar sig på anorexia och ätstörningar i allmänhet som en livsstil. Något självvalt, att den fria viljan ger dom full rätt att svälta sig själva. Att det är vackert och att man är lat och korkad om man låter sig själv se ut som alla andra, vanliga, feta människor. Jag blir ganska äcklad när jag tänker på det, att det finns hemsidor och forum där tjejer och kvinnor i alla åldrar ger tips till varandra på hur dom ska träna i sitt rum utan att föräldrarna märker det. Hur dom ska gömma maten, hur dom ska fejka en viktuppgång innan nästa invägning på kliniken, hur dom ska övertyga människor runtomkring om att dom bara fastar och att det faktiskt är nyttigt. Dom behöver inte dölja det för att det är fel, utan för att omvärlden inte förstår. Det är deras kropp, deras önskan, deras FRIA VILJA. De lägger upp ”thinspiration” i form av dokumentärer, youtube-videos och bilder på sjukligt smala modeller och privatpersoner. Bilder på hur de brukade se ut för några månader sen, och hur fantastiskt utmärglade de är nu ett tiotal kilo senare. De andra uttrycker avund, hur fuskigt det är att just den tjejen har så smala lår, att de är så otroligt feta och önskade att de hade samma disciplin. Att nu, denna veckan, ska dom fan inte äta någonting, att dom är tacksamma för att hon visar sina fina höftben så att dom också kan bli peppade till att låta bli alla vidrig mat.

 

Givetvis får vi bestämma över våra kroppar. Vi får göra vad vi vill, oavsett om det skadar oss eller inte. Till och med om det leder till döden. Man borde inte, men man får. Det finns ingen lag mot det. På sätt och vis är det ju som att vi har får fria vilja, vår makt att göra vad vi vill, men att vi trots allt blir kontrollerade. Lite som en labbråtta, som är helt omedveten om elektronerna som styr den. Någon trycker på en knapp och råttan vandrar glatt ovetandes åt höger, övertygad om att den har valt det helt själv.

Jag tror att vi fungerar lite på samma vis. Allt runtomkring oss, förutom vissa undantag, säger att vi ska väga såhär, se ut såhär, vara såhär och leva upp till det där. En del av oss ifrågasätter det, gräver på djupet, läser genusvetenskap eller köper Fittstim. Försöker för allt i världen att ta reda på vad som egentligen kontrollerar oss. Vad som har format oss och fortfarande försöker forma oss, och med denna vetskapen kunna stoppa det. Jag är fortfarande inte säker, men ger ett såpass tråkigt, vagt och förväntat svar som patriarkatet. Öh, eller typ samhället. Tidningar och sånt, typ. Hehe.

 

En kombination av intryck från alla håll, vana, gamla fördomar och normer, vad mamma gjorde, vad pappa sa, hur samhället tycker, vad du hörde och såg i omklädningsrummen innan gympan. Tjejer som nyper och drar i sin hud och klagar med bekräftelsesökande stämma, någon elak kommentar. Någon snygg, cool, accepterad och SMAL person. Någon karaktär i en film eller en kändis eller en populär tjej som är timid och slätstruken, som alla gillar och som du borde försöka vara som.

 

”Men vad fan, ni kan ju välja själva. Lyssna inte på det, ta inte åt er bara” har jag hört under åtskilliga diskussioner. Lättare sagt än gjort, decennier av hjärntvätt och intryck är svåra att förtränga bara sådär. Det är i våran ryggrad. I våra armhålor, mellan våra ben, i vårat ansikte och till och med innanför huden på oss. Det bara är så, och de som försöker stå emot blir stämplade som osköna, rabiata och... krångliga. Jag vet inte var det började, exakt vad det beror på, precis hur vi ska göra för att ändra det och göra allt bättre. Jag vet bara att jag blir matt av tanken, att det är lättare just nu att raka armhålorna, sminka mig och pynta mig som en julgran än att faktiskt ta tag i det på riktigt. En förändring känns så långt bort, speciellt när jag upptäcker internetsidor som de jag berättade om ovan. Då tänker jag (i en kort sekund) att min generation och de efter mig redan är förstörda och sabbade för länge sedan och att vi lika gärna kan ge upp.

 

Nu orkar jag inte tänka på det mer. Ska försöka peta i mig lite mat, om det går bra ökar jag intaget. Mycket. Och kommer inte känna någon ångest alls nästan.


Mia Wallace


Let it fly in the breeze and get caught in the trees

Jag har inte rakat min kropp under mars månad. Det har varit ganska gött. Suttit ganska fint. Jag rakar nästan bara armhålorna så det var ju ingen större förändring, utöver att duschstunden blir två minuter kortare. Jag har känt mig lite frigjord, men ingen massiv effekt. Borde kanske testa det under sommarmånaderna istället så att det syns mer och krävs mer mod.

 

Jag känner mig helt ärligt fräschare med rakade armhålor. Och det är inte något jag-gör-det-för-mig-själv-skitsnack, utan riktigt snack. Det känns renare, mer hygeniskt. Självklart helt felbaserat då det knappast har med renlighet att göra. Det är väl mer känslan egentligen, att det är helt rensat i armhålan och att det enda som finns där är undertryckta hårsäckar och deodorant som även den tvingar ner naturliga kroppsfunktioner. Det är ganska bakvänt. Men det viktiga, för mig, i detta fallet är det faktum att jag inte känner mig obekväm p.g.a min könsroll. Utan för att min kropp producerar saker jag helt enkelt inte tycker om. Det är kanske till och med mer stört, men inte könsbetingat. Om jag kände att detta rakande hämmade mig som människa skulle jag antagligen ta det på större allvar. Jag tänker dock låta mitt lilla experiment pågå ett tag till. Försöka att medvetet välja kläder som blottar min armhålor samt vifta med armarna så mycket jag kan. Om jag fortfarande känner mig bekväm men ändå inte gillar känslan i sig, rent fysiskt, blir det kalt igen. Det kan ju faktiskt finna en chans att mitt obehag trots allt, på något krångligt jävla vänster, kan kopplas till en undertryckt hjärncell. Men so far har jag inte lyckats hitta några bevis för detta.

 

Det mesta vi gör när det kommer till att förändra kroppens naturliga tillstånd grundar sig säkerligen i könsroller. Därmed förstår jag dom uppenbara kopplingar vi gör till smink, rakhyvlar, tajta och obekväma kläder samt allt det där andra. Jag tror inte att någon här på bloggen maniskt letar orättvisor i precis allt, men delvis. Och så ska det vara såklart. Vi ska vara vakna, på alerten, hitta det som är fel och skevt. Men jag upptäckte själv nyss hur skönt det var att hitta något som inte tvunget behövde vara patriarkatets och idealens fel. Utan bara mitt eget störda påfund. Eller?


Mia Wallace


Gillar läget.

xoxo Mia Wallace

Let them know you're worth it, dust it off and jerk it

Man har länge sagt att kvinnor på mtv är objekt.
På youtube har män, på sätt och vis, sex med objekt.




När ska vi göra en manymen-version på denna video?

Om vi nu ska ha hittepå-sex med ett objekt kan vi lika gärna följa temat och torrjucka på något som passar vår könsroll. Vi vill ju inte vara sämre än männen och ta något enkelt, som en kavel eller en dammsugare. Dessutom finns det säkert redan en porrfilm där någon stackars jävel låtsas vara kåt på tidigare nämnda. Något mer imponerande är väl i så fall kanske en spis eller liknande. Kom gärna med förslag.

Mia Wallace


You know what really grinds my gears?

Häromdagen loggade jag in på en välkänd internetcommunity och kikade på dom senaste uppdateringarna. Jag läser bekantas notiser där de beskriver sin dag, vad de har ätit och hur dom mår. Livsviktig information med andra ord. Fastnar på en längre text som handlar om kvinnors lösaktighet och männens glorifiering inom matematik och sex. På nätet får man såklart vara beredd på att se och läsa det mesta, men detta var alldeles särskilt stört.


"It’s unfair that if a guy fucks a different girl every week, he’s a legend, but if a girl fucks just two guys in a year, she’s a slut." WELL... If a key opens lots of locks, then it’s a master key. But if a lock is opened by lots of keys, then it’s a shitty lock. ITS ALL ABOUT LOGIC.


Jag brukar kunna skratta åt det mesta, kan ta ett bra skämt liksom. Men min instinktiva reaktion på detta var enorm irritation. Jag skulle kunna plocka isär citatet och bit för bit beskriva varför det är så otroligt puckat men jag nöjer mig med en liten analys på min egen reaktion. Den mest uppenbara irritationsfaktorn lär ju vara att allt dryper av manschauvinism, även om det är något så oskyldigt som en statusuppdatering på en supercommunity.
En del tjejer drar grova och sexistiska skämt med negativ betoning och låtsas som att dom gillar det för att få uppskattning av det motsatta könet. Man förändras ju ofta beroende på umgänge och kvinnor runt män är inget undantag som vi vet. Att dra till med något som dessutom nedvärderar dig själv och hela ditt kön är ju en ultimat kombination. Då har man avklarat halva jobbet åt killgänget i utbyte mot något av en hädelse och förhoppningsvis fått betyget skön brud. Märk väl att detta inte nödvändigtvis behöver gälla tjejen vars uppdatering jag nu eldar upp mig över, eller ens särskilt många. Men jag har sett det och säkerligen själv deltagit ett par gånger.

Jag har personligen till viss del köpt den där skeva bilden av att kvinnan ska ha mycket sexuell erfarenhet men ändå ett lågt antal erövringar bakom sig. Detta är svår kvantfysik och det skulle aldrig kunna uppnås utan massiv sexvägran. Men någon gång under mina nitton år har denna föreställning rotat sig i ryggraden. Har givetvis aldrig trott på det fullt ut, men en tanke längst bak i huvudet är fortfarande en jävla tanke. Och uppenbarligen är jag inte den enda som tänker den tanken ibland.
Jag har känt ett visst obehag efter nästan alla utav de få gångerna jag har fått ligga sen jag blev singel. Det är så otroligt idiotiskt och jag försöker (nu när jag är medveten om denna dåliga vana) att anstränga mig mer för att med säkerhet kunna lämna nästa ligg utan grubbel. Med tanke på hur dött mitt sexliv är för tillfället verkar det som att jag inte behöver oroa mig för tentamen inom detta självförverkligande särskilt snart. Men min sexuella frustration kan vi gå in på närmare i ett annat inlägg.
Poängen är att jag för det mesta ser mig själv som en stolt, stark kvinna som aldrig skulle tillåta sig själv att hamna ur balans över något så trivialt. Som ofta påminner både sig själv och sin omgivning om hur viktiga kvinnor och feminism är av hundra olika anledningar. Att vi ska kunna ta för oss på samma sätt som män utan att be om ursäkt.
Trots detta kan efterblivna föreställningar om att man borde korsa benen fortfarande påverka mig. Och även om det är väldigt lite ångest jag känner så finns den ju där av en anledning?

Med andra ord finns det blandade men inte särskilt varierande orsaker till varför jag blir upprörd över en skitsak på internet. Utöver ovanstående har vi det faktum att jag som sagt har vuxit upp runt stark feminism. Uppsatser inom historia och dylikt under min skoltid handlade ofta om första vågen och kvinnokampen i allmänhet, till mina fellow classmates förtret. Så jävla oskönt av mig liksom. Även om citatet ovan bara är en kul ordspya som någon kläckt på exempelvis fyllan står det trots allt för en mentalitet och en uppfattning som tyvärr finns kvar.

Det finns betydligt värre exempel som borde vara drivkraften bakom ett whino-inlägg som detta. Antar att det är småsakerna som verkligen visar hur nedvärderingen av kvinnor smyger sig in överallt och lägger sig som en vidrig hinna över det mesta.

Mia Wallace


Männen i mitt liv

Denna bloggen är ju främst fokuserad på kvinnor i relation till män och vice versa. För att så att säga "kasta mig in" i diskussionen, eller åtminstone följa den röda tråden, kan jag börja med att beskriva min syn på män.

Utav diverse anledningar har jag i princip aldrig haft manliga förebilder. Alla människor jag såg upp till under uppväxten var uteslutande kvinnor och det var endast en eller två män på sin höjd som nästan kunde mäta sig med de gudinnor jag omgavs med. Utöver dessa män har jag nästan bara mött besvikelser i form av elaka pojkar som på något sätt bildat en - vad jag antar och hoppas är - skev bild av män. Jag var aldrig gravt mobbad av mina jämnåriga men som teaterapa och rappkäft har jag observerat viss illvilja från det motsatta könet. Var gång jag hördes eller syntes var de alltid där för att slita ner mig eller sätta mig på plats. Fysiskt eller psykiskt. Detta mönster och beteende upprepades i alla utav de relativt många skolor jag gick i. Alltså vet jag utifrån mina upplevelser att det inte är en fråga om tillfälligheter när just pojkar inte kunde tåla mig. Den enda klass där jag fick vara ifred dominerades av kvinnor. Såklart.

En smidigare tillvaro hade givetvis inneburit att jag höll käften, som dom sa. Men med starka kvinnliga förebilder i benmärgen var det praktiskt taget omöjligt att följa normen. Allt ovan kombinerat med vad jag hoppas är en naturlig självkänsla kunde bara leda till en tidig feminist som vägrade vara tyst och söt.

De män jag mött i både tidig ålder och tonårsliv har oftast gjort mig besviken långt mer än mitt eget kön. Frågan är om detta är en tillfällighet? Eller om vissa militanta feminister har rätt angående teorin att alla män är svin. Jag hoppas innerligt att det handlar om olyckliga sammanträffanden för både min och deras del. Att människor i allmänhet gärna är idioter. De "daddy issues" jag delar med i princip hela min vänskapskrets bidrar också såklart till min mansbild. En helt frånvarande fader från starten är något som givetvis påverkat mig. Men att sedan få veta att jag är långt ifrån ensam om bristen på en ansvarstagande fadersgestalt var en minst sagt intressant upptäckt.
Jag sätter mitt hopp till en framtida man eller kvinna som kan på det sätt som passar bäst... få mig att skita i vilket. Under tiden är det för mig intressant att fundera över om den avsmak jag ibland känner runt män egentligen är befogad. Eller om jag bara är en produkt av min miljö. Efter min lilla analys känner jag dock för att låta eventuell bisexualitet tippa över åt ett mer pålitligt håll.

Mia Wallace