UT UR DVALAN

Mina kara vanner,

Jag har fatt ligga med en trummis i ett band. Eller rattare sagt- en trummis i ett band har fatt ligga med mig. Okej klyscha, men det ar nagot speciellt med individer som kan halla takten. I know you all agree with me. Han jagade mig, jag lat mig svepas med och fem timmar senare somnade vi svettiga och tatt omslingrande i hans sang. Han ar snygg, bra pa att kyssas OCH framfor allt hans favorithobby ar att slicka fitta. Sex manader av total nunne existens och min fucking (hehe) libido har vaknat till liv.

Kanner mig som en kossa som precis slappts ut pa gronbete for sommaren. Herregud, jag hade verkligen TOTALT glomt bort hur javla bra sex kan vara. Sexmonstret har vaknat och det ar utsvultet. Jag kan inte tanka pa nagot annat just nu. Inte en endaste liten sekund gar forbi utan att nagon form av snuskig tanke fladdrar forbi och vet ni vad - I LIKE IT. Jag vill aka tillbaka sex manader i tiden och ge mig sjalv en orfil. VAKNA KVINNA, DET FINNS EN MYCKET ROLIGARE AKTIVITET DU KAN GORA AN ATT LASA DEN DAR BOKEN. GA UT OCH FIXA DIG SJALV ETT LIGG! Det davarande jaget hade tittat med trotta ogon pa mig och sagt att hon ar ointresserad av knapplosa knull, det ger anda ingenting. Vad ar val en bal pa slottet? Med facit pa hand - Alldeles, alldeles underbar! Man kan val saga att jag levde i oblivion. No more. Min nya attityd i the land down under ar har for att stanna.

Mitt nasta mal ar att finna mig en hederlig gammal k.k som kan tillfredstalla mig nar jag kanner for det. En boytoy on call. Borde inte vara nagra storre hinder for en sexgudinna som mig.

Wish me luck.

E.Bennet

Till dig

Jag tror att jag kankse maste skriva lite om den dar florten som forandrade mitt liv i alla fall. Hade egentligen tankt att strunta i det, inte kannas vid vad det faktiskt betydde for mig i slutandan. Allt jag larde mig om mig sjalv och om honom. Nu sitter jag har nastan 7 manader efter han trangde in i mig pa ett kallt omkladningsrums golv (nagot rodvinsberusad, maste tillaggas) och helt plotsligt kanns det som en javligt bra ide att ta en trip down memorie lain.

Ett litet erkannade kravs dock forst innan jag borjar skriva ner sagan fran borjan till slut.
Jag saknar dig. Jag saknar dig och det ar helt okej. Det betyder att du var viktig, sa ta det som en komplimang om du av nagon anledning skulle snubbla in pa den har bloggen och klura ut mitt barnsligt uppenbara val av alias. Det har far bli min hyllning till dig.

Enjoy.

For drygt ett ar sedan borjade jag arbeta pa ett lager. Ett lager fyllt av lantisar, medelalders lastare med tvivelaktig karaktar och rok-tanter med ogonfransar fyllda av mascara klumpar. Ganska snabbt borjade min sjal fortvina. Chefen tvattade pengar och de anstallda packade vaskan fylld av stoldgods innan hemgang. Med andra ord det fanns inte en endaste liten gnutta hopp i nagon av de anstallda. Du var nog den som var langst ner i sjalvomkandetrasket. 30 ar och fortfarande fast. Det sades att alla som inte sade upp sig efter 12 manader av arbete pa foretaget blev kvar for alltid. Lastar forbannelsen kallades den och du var ett levande bevis pa att skronan mycket mojligt kunde vara sann. I sex ar hade du traskat omkring bland betongen och det marktes. Trots att dina mungipor standigt pekade nerat, fangade du mitt intresse pa en gang med dina extremt stora bla ogon.

Jag tror du bevakade mig lite extra de forsta veckorna for att se sa att jag skotte mig ordentligt. Du dubbelkollade mina ordrar och smyg kollade efter saknade varor pa hyllorna. Nar du insag att jag jobbade pa bra, borjade du komma in och hjalpa mig sa fort du hade tid over. Jag var fruktansvart nervos runt dig i borjan, ditt humor kunde skifta sa fort och jag hade hort av en kollega att du var svar att komma in pa livet. Vi borjade prata, eller rattare sagt du borjade prata och drog mig med dig. Fran ingenstans var det helt plotsligt roligt att ga till jobbet. Vi skrattade och skojbrakade sa att de tio timmar langa arbetspassen flog forbi. Jag hade dock fortfarande inte en tanke pa att det kunde utvecklas till nagot mer an sa. Det sades att du hade flickvan och dessutom var du ju inte alls min typ.

Sa kom den dar dagen da saker och ting borjade sattas i rullnig. Dagen da du kysste mig for forsta gangen. Jag genomlevde en av de dar dagarna da allt gar fel och skiter sig fran forsta sekunden da man stiger upp ur sangen. Jag skulle jobba dubbla skift ensam och dessutom var det forsta dagen pa mensen (vilket alla kvinnor vet ar den varsta dagen). Jag hade precis tappat en kastrull med kokhett vatten over hela mig och var nara till tarar. Da kommer naturligtvis du in i rummet och fragar med din mjukaste rost om jag behover hjalp. Jag fraser till och borjar lipa nar jag snubblar over en vattenslang och slar min svanskota i det harda betong golvet. Du hjalper mig upp och ger mig en omfamning som efter ett tag forvandlas till en kyss.

Sedan kom den dar mellan perioden da vi omsom brakade omsom flortade och holl handen under matsalsbordet. Du hade flickvan och jag ville inte vara den som kom emellan. Du var inte kar sa du, jag sa att sa sager alla otrogna man. Det var tva stormiga manader och sedan kom punkten da jag sade stopp for en tid. Under den tiden gled jag tillbaka i robottrasket. Jag gick till jobbet, gick hem fran jobbet, sov, at och gick till jobbet igen. Du betedde dig som en skit och vagrade att varken titta pa mig eller tilltala mig. En dag brast for oss bada och vi borjade braka igen. Du skrek att det var for jobbigt att bara vara vanner, jag skrek att sa lange du hade flickvan skulle kunde det inte bli nagot mer. Vi kom fram till att vi skulle forsoka att stryka ett strack over allt och fortsatta som arbetskollegor och inget annat.

Sjalvklart fungerade det inte mer an nagra veckor. Nar jag berattade for dig att jag sagt upp mig for att aka ut och prova mina vingar i Asien togs allting upp igen. Denna gangen pa en helt annan niva. Vi umgicks frekvent pa jobbet, utifran en utomstaendes perspektiv helt platoniskt, men bade du och jag visste att det bara var en tidsfraga innan allt skulle spara ur. Dagen da vi lag med varandra intraffade en vecka innan jag skulle saga hejda till Goteborg pa obestamd tid. Det lag i luften och utan att saga ett ord akte vi hem till dig efter jobbet. Du kladde av mig och sade allt det jag behovde hora. Sexet var inte himlastormande, vi var bada nervosa och det hela var over ganska fort. Det var timmarna efterat som jag nu i efterhand minns som de vackraste. Jag lag pa din nakna mage och spelade gitarr anda in pa smatimmarna. Dagen efter akte vi till jobbet och latsades som igenting i nagra timmar tills du foljde med mig hem och gav mig min forsta orgasm orsakad av nagon annan an mig sjalv.

Sa kom min sista dag pa jobbet, dagen innan jag skulle ge mig ut i den stora vida varlden. Du var holl dig undan och nar min chef kallade in mig i personalrummet for att ge mig blommor och ta avsked fattades ditt ansikte bland de andras. Efter en tid av artigt konverserande gick jag och letade efter dig. Du satt inne i omkladningsrummet och stirrade in i vaggen. Jag gick fram till dig och du borjade grata. Vi hade sex en sista gang pa det kalla stengolvet och sedan var du borta. Dagen efter akte jag med taget mot Stockholm.

Jag har sett pa facebook att du flyttat till USA och jag hoppas att du ar lycklig dar. Jag ar sa glad over att du sa upp dig och bevisade att forbannelser ar till for darar utan ambitioner. Jag vet att jag inte kunde ta emot all karlek du forsokte ge mig da, men jag har tagit emot den nu. Jag hoppas att jag far chansen att saga det till dig nagon dag.

E. Bennet



Lite Guerrilla Girls till folket



The big juicy cock

Jag har for forsta gangen i mitt liv flyttat hemmifran. Till ett hus pa andra sidan jordklotet. Jag gick ifran att vara en 21-arig backpacker till husagare pa bokstavligt talat en vecka. Pa kopet fick jag mig en rumskamrat. En man. Jag gick ifran att bo hemma - till att lulla runt pa diverse barer i sydostasien - till att bo i en platonisk samborelation med en manniska av motsatt kon. Jag som levt med en ensamstaende morsa hela mitt liv, utan syskon och utan nagon fadersfigur att tala om, skall nu helt plotsligt bo ihop med en frammande man. Nej, det ar inte en liten omstallning gott folk. Det har ar ett helt nytt territorium for er kara skribent. Det kravdes lite panik planering och nagra timmar pa Ikea, men till sist tog jag min kara Mr. Backpack och flyttade in.

Desperat efter att gora ett bra intryck och fa min nya roomie att alska mig; inledde jag min vistelse med att laga naringsriktiga storkok och feja i koket som en ettring arbetsmyra den forsta veckan. Efter de dagliga festerna, stadade jag upp olflaskorna och torkade bort ingrodd aska pa altanen etc. Roomien kom at min mat, knackte en ny ol i det rengjorda koket och lovordade mig och mina prestationer. Allt kommer att bli bra, det har var ju inte sa svart tankte jag glatt pa min vag mot affaren for att kopa ny mojk for tredje gangen i rad.

En vecka till har nu passerat och att varje morgon vakna till ett vardagsrum fullt av olflaskor och ciggarettfimpar kanns inte langre lika romantiskt. Jag misstanker ocksa att mina tidigare intitiativ till att ta den dagliga disken har borjat tas for givet. Alternativet ar att bli den tjatiga morsan och att frasa surt "att han minsann fan kan ta disken sjalv". Detta kanns naturligtvis inte heller bra. Jag vill ju trots allt att lovorden och spontankramarna skall fortsatta vara en del av min vardag.

NEJ NEJ NEJ skriker ni nu dar hemma, men snart mina vanner tar den har sagan en ny vandning.

Efter att jag storstadat huset fran helgens nattliga bravader, tillbringade jag gardagen bakis och mensig i soffan. Jag hade en inplanerad skype date med kvinnan som givit mig livet pa kvallen, sa jag satt mest och slo tittade pa Australiens version av bonde soker fru for att fordriva tiden. Att prata med min moder brukar ofta lamna mig nagot kanslosam och jag hade dessutom inte pratat med henne pa lange, sa det var som upplagt for en emotionell afton. Efter ett tva timmars langt samtal var jag rodgraten och ville mest bara ga och lagga mig. Naturligvis kommer min housemate och hans ex flickvan in genom dorrarna skrattandes med varsinn ol i handen. Jag forkunnar (sa trevligt som ar mojligt) att jag har haft en jobbig dag och nu skall dra mig in till mitt rum for att sova. Somnar gor jag, men klockan mitt i natten vacks jag ur min drom med ston och ett rytmiskt dunkande mot vaggen. Stonen och dunket fortsatter. Lange. For lange. Jag blir mer och mer irriterad. Jag ar inte pryd - ligg, knulla, fistfucka varandra all you want, men om jag ar i rummet brevid visa lite respekt och gor det med sma bokstaver. Efter vad som kanns vara en evighet kommer the grand finale och hans partner skriker ut "I love your big juicy cock" foljt av den sista sucken.

I morse nar jag kom ut i vardagsrummet (som jag lamnade Martha Stewart rent igar) har naturligtvis nya olflaskor och gamla ingrodda tallrikar tagit sin plats pa golvet, pa bordet, pa tv:n OCH pa MIN ipod (!). Min roomie kommer utslantrandes och sager: "Did we disturb you last night? Sorry if we were a bit to loud" "No not at all" sager en rost forvanansvart likt min egen. Ett mindre varldskrig utkampas mellan mitt forbannade jag och min innre hemmafru tills jag hor mig sjalv saga "I just love listening to people having sex, next time I'll knock on your door and ask if I can have a pice of that big juicy cock myself". Jag gar ut ur koket och lamnar min platoniske sambo med gapade kaft.

Jag tror bestamt att staende ovationer ar i sin ordning.

Over and OUT

E. Bennet

On a good day


Wild goose chase

Well I do not love to ramble around
No I don't , I don't
And if that makes me a home loving man,
Then I am
I am

For I end up in a circular path,
On a pilgrimage leading straight back
To where I know that I'll drop my guitar
I'll abandon my car on the highway,
Don't send me away
Don't send me upon this wild goose chase
For freedom
For money
For love

From Portland west to Portland east
Yes indeed, oh indeed
Albuquerque and Montreal
And that's not all, that's not all
Cleveland Tucson and buffalo
Oh no, oh no
San Francisco and Chicago
Oh no, oh no

For I end up in a circular path,
On a pilgrimage leading straight back.
To where I know that I'll drop my guitar
I'll abandon my car on the highway,
Don't send me away
Don't send me upon this wild goose chase
For freedom
For money
For love


It's all about sex baby

Aterigen finner jag mig sjalv vara en av de enda vasterlandska kvinnorna pa en av sydostasiens manga nattklubbar. Det ar jag och mina tre reskamrater i blommiga klanningar, lady gaga hits och 2 kronors ol. Klubbens ovriga kvinnliga besokare ar prostituerade kambodjanskor i korta linnen och annu kortare kjolar. Det anda som inte ar kort ar deras skyhoga klackar och langa losnaglar. Man finns det gott om och de kommer i alla forpackningar. Unga, medelalders och gamla. Langa, korta, smala och tjocka. De flesta ar fula britter i identiska outfits; tiger beer linnen, forstora prasselshorts till knana och flipflops i gralla farger, men jag ser ocksa en och annan ruktig skjorta sta sexigt tillbaka lutad i ett av klubbens morka horn. Jag ska ha roligt ikvall. Jag SKA ha roligt ikvall.

Overallt star de prostituerade, lockandes och lirkandes. Bara en dans, bara en kyss, bara ett litet knull. Billigt billigt kom och kop. De har fatt lara sig att deras kroppar ar deras storsta tillgang och de vet val hur de skall presentera den for att locka till sig sa manga kunder som mojligt. De flesta ser inte ens ut att vara 18 ar. Det ar ett spel och de ar spelets hovdingar. Sexigt kattlikt svanger de sina icke existerande kruvor runt om kring pa dansgolvet. Jag ska forsoka ha roligt ikvall, jag ska i alla fall forsoka ha roligt ikvall.

Jag dansar och bakom fyllans dimmiga dis skuffas jag runt av svettiga ryggar som dansar i takt till lady gaga. Jag gar ut for att ta en cigg. Andas lite, sortera intryck, samla kraft for att fa strykan att ga in igen. En kille kommer fram till mig och tigger en cigg. Vi pratar och har ett forvanasvart givande samtal, innan vi gar in igen tar han min hand och sager "It's so nice having an actuall conversation with someone and not worrying about how I have to turn them down when they ask me if we should get out of here, seriosly thanks!". Mitt humor blir battre. Det finns trots allt bra man dar ute. Alla ar inte har for "the cheap beer, the cheap dope and the cheap women". Det finns manniskor som forstar att sex ar nagot som skall ske pa lika villkor. Att det inte ar okej att kopa sex av en minderarig tjej som antagligen inte valt sitt yrke sjalv och dar lonen gar till hallicken bakom baren tre sekunder efter kunden kommit i henne. Skit i att resen av varlden suger, nu ar jag redo for att dansa och jag har faktiskt roligt. Jag glommer bort de tva gamla gubbarna som klammer pa varsin kambodjansk rumpa, jag glommer bort killen i keps som highfivade sin reskamrat efter en omtumlande stund pa toaletten. Jag glommer och skakar rumpa till wakka wakka. Allt som betyder nagot ar rytmen av fula remixer, jag svettas, skrattar och mar som en kung.

Tre minuter, en kvart eller en timme senare tittar jag upp och sveper med blicken over den rokiga klubben. Jag far syn pa min man, som jag dopte till Messias tidigare. Han star upptryckt mot en vagg, en kvinna slingarar och gnider sig mot hans skrev. Hans hander ar pa hennes rov, hans tunga ar i hennes hals. Mitt lyckorus forsvinner och jag kommer sakta tillbaka till verkligheten. Som suger. Jag sager att jag vill ga, att jag inte vill se mer. Jag vill ligga i min malatna sang bland mina egna kackerlackor och hata allt och alla. Vi tranger oss ut och pa vagen gar jag forbi Messias. Jag knackar honom pa axeln, ser honom i ogonen och sager "shame on you, SHAME on you" han ger mig en odefinierbar blick, rycker pa axlarna och sager kargt "survival of the fittest". Det han inte forstar ar att det inte ar han som ar the fittest, det ar pimpen bakom baren. Han daremot ar lorten under min sula som fortjanar att stadas bort.

E. Bennet

Adjöken Adjö


Got a case of body language?


På stombuss 17

Jag sitter på bussen ganska svettig, ganska irriterad, på väg hem för att ta i tu med den en månad gamla tvätthög som ligger utspridd i min lägenhet. Bredvid mig sitter en äldre dam som luktar väldigt starkt av någon frän tantparfym. Hon sitter lite för nära, hennes kofta skaver mot min arm och i solskenet som lyser in ifrån bussfönstret kan jag räkna alla hennes skäggstrån på hakan. Jag tänker att hon nog varit väldigt vacker i sin ungdom och att hon egentligen fortfarande är väldigt vacker, bara hon inte hade sminkat sig så mycket. På sätet bakom sitter två tjejer och pratar. De är högljudda och det märks att de vill att alla bussens passagerare skall ta del av deras konversation. De pratar om helgen som varit och om lördagens fest, där båda var så sjukt fulla "totally crazy super drunk" för att vara exakt. Fjortisar tänker jag (ändå väldigt kärleksfullt, med bara en liten touch av arrogans) och helt plötsligt kommer jag på mig själv med att intensivt vrida huvudet något åt sidan för att kunna tjuvlyssna bättre på deras samtal. Plötsligt har denna bussresa blivit något mer intressant.

 

Historierna från helgen blir mer och mer vulgära och jag häpnas över vilket dramatiskt liv dessa två tjejer lever. Herregud, hur gamla kan de vara tänker jag, men vågar inte riktigt vända mig om och ta en titt på mina underhållare. Samtalet tar en ny vändning och de börjar prata om bantning och att de måste sätta i gång och börja träna inför sommaren. "Beach 2011 för fan" skriker tjej nummer ett. "JA för fan" skriker den andra och gör high five precis intill mitt öra så min trumhinna nästan spräcks. Bantningspratet fortsätter och går över från träning till kost. Snart vet jag hela deras kostintag. Tjej nummer ett skär de ner på snabba kolhydrater och fett och äter bara två gånger om dagen. Frukost innan skolan (knäckemacka, grönt te och valfri frukt) och middag hemma på kvällen. På skollunchen tar hon en cigg istället för att dämpa hungern. Middagen hemma på kvällen är mest för att mamma inte ska bli orolig. Tjej nummer två sitter tyst en stund, sen säger hon lite tystare än tidigare, men ändå så tydligt att jag kan höra, att hon tagit sin mammas naturdiet pulver och druckit i snart två månader. Hon får en uppskattande kommentar av tjej nummer ett, Malin i klassen hade tydligen gått ner sjukt mycket på naturdiet, och då var hon värsta tjockisen innan. Mitt hjärta har för länge sedan dalat mot botten och nu vill jag verkligen inte vända mig om för att se hur gamla dessa tjejer är. Vill inte veta. Vill inte se. Sedan säger tjej nummer ett "fan vad gött det ska bli att börja högstadiet till hösten" De båda sjätteklassarna går av och jag lämnas tom kvar.

 

Vart är vårt samhälle på väg?

 

 

E. Bennet



Shall I compare thee to a summersday?

Ända sedan puberteten intog min kropp och sexlusten blev något att dagligen tampas med har jag varit inblandad i en kärleksaffär med några av männen ni ser nedan på bilden. Det kan tyckas låta otroligt att jag en relativt anonym liten svenska lyckats fånga dessa män, men ingenting är omöjligt sägs det. Speciellt inte om allting är en fiktiv konstruktion skapad av ingen mindre än er kära skribent. Fantasi mina damer och herrar är nyckeln till mycket gott här i livet.



Denna man och jag, vi döper honom naturligtvis till Mr. Darcy (han har ju trots allt varit med på ett hörn ett antal gånger) har som sagt en lång historia av passion och åtrå. Våran kärlek passerar gränsen för det som Shakespeare beskrev i sina sonetter. Varje kväll innan jag somnar viskar han med ljuv stämma i mitt öra alla de små sakerna han älskar hos mig. De små, men ack så viktiga detaljerna som skiljer mig från alla andra människor som vandrar våran jord. Jag har så att säga blommor i mitt hår som bara han kan se. Elden (ja ELDEN) i hans bröst kommer helt enkelt aldrig att slockna. Allt i vårt förhållande är perfekt. Vi kan både bruka den mest hänförande älskog, pöka, ligga, sexa och knulla skiten ur varandra. När vi gör vad är det alltid jag som bestämmer. Han förstår de mest subtila av hintar, ord är helt enkelt överflödiga när vi kommunicerar. Denna kärleksaffär startade på mitt initiativ och kommer att sluta på precis samma sätt. Inga brustna hjärtan, tårar eller pinsamt återlämnade av tandborstar och diverse andra saker vi lämnat kvar i varandras hem. När min kärlek är slut kommer han nöjd förgås med vetskapen att han spenderat sitt liv med att tillfredställa mig. Min önskan är så att säga hans lag.

Hur som helst

Jag vill alltså skänka ett tack till alla författare, regissörer, musiker, skådespelare till och med vanliga civila på stadens gator och torg som bildat min egna lilla smältdegel och givit liv åt denna fulländade man. Sexfantasin om ni så behagar eller som jag just nu väljer att benämna honom; My one true love. Tack vare dig är vinternätterna en sann glädje att ta sig igenom.

E. Bennet


2010

Vad ska jag säga om året som passerat? Jag fyllde 20, åkte till andra sidan jorden, fick tusen nya jobb, grät tusen tårar, skrattade tusen skratt, ljög tusen gånger, såg tusen nya ansikten, var utanför, innanför, ovanför tusen gånger. Tappade bort mig själv i all röra och upplevde en smärre identitetskris. Spenderade några månader med intensiv soulsearching. Vissa delar av mitt förut så självklara jag fick förbli borttappade medan vissa delar återfanns. Framtidsångest men framförallt framtidstro. Vad jag än känt, tänkt och sagt kan ingen ta ifrån 2010 det faktum att det har varit ett händelserikt år. Mitt första år i frihet blev precis så som jag önskade när jag sprang ut ifrån gymnasiets dörrar. Jag har varit i upplevelsernas centrum och älskat det, hatat det och varit förvirrad på grund av det. Jag har börjat lägga en grund för det som komma skall och nu återstår det bara att se vad 2011 har att ge.

 

Mina nyårslöften inför 2010 var en hel drös, några har infriats, några glömts bort och några har varit för svåra att hålla. Inför detta år låter löftet väldigt simpelt, men det är inte mindre viktigt för det. Jag lovar 2011 att jag ska känna efter ordentligt och agera utifrån det. Förhoppningsvis tar det mig till något nytt och bättre eller får mig att inse att gräset är grönast där jag redan är. Jag hoppas i alla fall att det för med sig lite klarhet till oss alla.

 

För att avrunda vill jag dela med mig av inget mindre än ett helt fantastiskt youtube klipp som ni säkert också såg i Filip och Fredriks årskrönika i går kväll; låt oss alla någon gång i livet känna samma rena glädje som denna man.

 

E. Bennet

 

 


När ambitionen tryter - dansa dansa dansa


Lilla fröken duktig

Vad är det hos mig som gör att jag aldrig någonsin kan vara lagom? Just nu syftar jag främst i arbetssammanhang, men egentligen är det ett genomgående problem i mitt liv. Att slappna av. Att kunna vara tillfreds med en medelmåttig prestation. Mitt behov av att vara duktig börjar ta över mitt liv, kanske inte en större nyhet suckar de som känner mig, men tidigare har det begränsats någorlunda till områden där det lönat sig att vara ett präktigt as såsom i exempelvis skolan. Jag var tjejen som nästan började gråta om hon fick ett enda fel på matteproven, jag var tjejen som gjorde grupparbetena ensam i rädsla för att de andra gruppmedlemmarna inte skulle vara bra nog. Jag var för fan tjejen som gjorde tredimensionella framsidor till spanska glosorna. Tro mig jag störde mig mer på mig själv än vad de andra i klassen gjorde.

 

Vad som fått mig att reflektera över detta mer på sistone är mitt nya jobb - ett lager där jag packar sprit och smink till charter resenärer. Min framtid hänger inte på hur jag presterar i denna miljö - jag ser inte mig själv jobba kvar här om 30 år, jag tror inte att det är mitt öde att starta ett eget lager en vacker dag, jag bryr mig inte överhuvudtaget om passagerarna har 300 likörsorter att välja bland, men framför allt: Ingens liv hänger på om jag skulle packa några sales vagnar med Van Gils Aftershave och toblerone i normal takt. Allt detta är jag mycket väl medveten om, men ändå känner jag behovet av att rusa runt som en jävla duracell kanin på speed och packa tio fler vagnar i timmen än vad de rutinerade arbetargubbarna gör.

 

Efter dagens skift upptäckte jag i min stresskoma att allt redan var färdig packat inför helgen. För att klargöra det hela; jag hade alltså gjort tre dagars arbete på åtta timmar och gjort mig förtjänt av titeln lagerarbetarnas Clark Kent. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag fortfarande (30 minuter efter avslutat arbetspass) satt med andan i halsen medan jag frenetiskt gick igenom dagens sysslor för att försäkra mig om att ingenting hade glömts bort. "Chilla på det" sa min arbetskamrat när jag rusade upp för att klockan slog halv ett och vår 30 minuter långa lunchrast var över, men jag vet inte hur man gör. Ta tio djupa andetag och tänka fridfulla tankar? Allt jag har kvar att göra, borde göra och kunde göra överbelamrar vågornas sus på tre röda sekunder. Jag vet att jag är en typisk typ A person som måste göra allt och helst dubbelt så mycket tills den dagen jag går in i väggen och inte kan göra någonting på ett par år. Jag vet att det inte är hälsosamt att hela tiden pendla mellan total stress och total apati. Jag vet att det är otroligt störande med personer som har detta karaktärsdrag. Jag är medveten om allt detta, men denna förmaning till mig själv förvandlas lätt till ett sorl i bakgrunden i min jakt efter effektivitet. Till och med när jag läser igenom vad jag har skrivit låter mina ord som de spottas ut i 110 km i timmen.

 

Det värsta med att vara en sådan som jag är också att man blir arg och irriterad på människor som inte lever efter samma ”chop chop” attityd. Man utför dagligen hypotetiska motorsågsmassaker på sina släpiga arbetskamrater och tycker att pensionärer som går för sakta i nordstan borde puttas ner för ättestupan ögonaböj. Inte bra för kroppen, inte bra för själen. Det är inte bra

 

PUNKT


Nu är det ju inte så att jag aldrig någonsin kan slappna av, ute i naturen är jag fridfullheten själv, men problemet är att jag inte kan finna balansen och göra lagom i vardagen såväl som på fritiden. Kanske borde jag anlita en livscoach som kan få mig att tagga ner en smula, antagligen vore det en god idé. Eller så kan någon som läser det här och känner till min identitet ge mig en käftsmäll nästa gång vi ses.

 

E. Bennet



Kollektivt uppmuntrande

Spice up your life, typ.
E. Bennet

Don't drink and text

Ur telefon arkivet en avlägsen fredag natt / lördag morgon. Full, arg och med en telefon som vapen

 

Sms 1

Ja jag längtar till dina händer

fast de finns i andra länder

Du är inte innanför, men heller inte utanför på gatan

tror kanske du är satan

Varför frågar du inte hur jag mår, fast jag inte vet

det är nog en hemlighet

 

 

Sms 2

Du och jag kanske bara ska sluta

För du är en finlandsfärja och jag är en skuta

Du får inte guppa med mig på de sju små haven

För jag äger hela världen och du har ingenting förutom

din jävla mamma

 

 

 

Jag välkomnar alkolås till mobilen

 

 

E. Bennet


Kanske är grodor bara grodor

Vi har pratat om Prinsen och Prinsessan, människan perfekt som skall knyta ihop säcken och göra vårat liv komplett. Var är min människa? Tårar, ångest och ilska. Spark i kuken på slumpmässig pojke som kanske egentligen inte gjort något ont, men som fanns där och råkade säga fel sak vid fel tillfälle. Var är mitt pittoreska hus på landet med stämsång på dagen och ljuv älskog på natten? När är det min tur? När du minst anar det! Hur skall det gå, jag spanar ju efter kärlek bakom varenda krök. Jag önskar jag hade ett svar, ett tarotkort över framtiden. Jag önskar jag kunde säga till dig, mig själv och alla andra att den 14 augusti 2013 när klockan slår tolv kommer vi att finna varandra och aldrig behöva leta mer. Men det kan jag inte för hur mycket jag än vill så fungerar inte världen så.

 

Jag önskar att vi kunde sudda ut alla Disney filmer, Romeo & Julia historier och the Bachelor program, då kanske vi inte hade haft denna ständiga strävan efter rosenröd kärlek. För vad händer om kärlek bara är en konstruktion vårt samhälle skapat? Vad händer om verkligheten är karg och kärlek bara är hormoner skapade för att vi ska vilja knulla, para oss och föra arten vidare. Vad ska vi ta oss till då? Tänk om vi finner oss själva på ålderdomshemmet när vi är 80 trötta, krokiga och något dementa konstatera att vi kanske borde ha gift oss med våran bästa vän när vi hade chansen.

 

Försöker finna en slutsats, men det är svårt för jag har inte något facit på hand och det som är sanning för mig behöver nödvändigtvis inte vara sanning för dig. Jag känner mig som en inkonsekvent pessimistisk satkärring som pendlar i denna fråga fler gånger om dagen än vad Days of Our lives går på tv, men idag är en sån dag. Idag känner jag mig trött och ganska matt. Vi kommer ju aldrig någonvart och det känns som om vår jakt på att bli kompletta med en annan part ger oss mer ångest än lycka. Varför är det så svårt att överge idén på hela själsfrändekonceptet och vara tillfreds utan det? Till och med när jag hela detta år hävdat att jag faktiskt är nöjd och lyckats upprätthålla en riktigt bra fasad som periodvis även lurat mig själv, har kommentarerna från omgivningen varit en indikation på att ett liv utan en person att kalla sin egen är otillräckligt.

 

I morgon har jag antagligen ångrat mig och skriver ett inlägg som är fullt av fjärliar i magen, men just nu är jag vilsen. Jag vet inte vad som är upp, ned eller mitt emellan. Kan det inte bara komma ett vetenskapligt bevis på hur saker och ting ligger till så vi kan bestämma oss för om vi ska ge upp skiten eller om vårt letande faktiskt kommer att bära frukt när vi minst anar det.

 

E. Bennet


Because you're worth it

Till alla skribenter på denna blogg, till alla kvinnor i min närhet eller egentligen till alla kvinnor som lever på vår jord. Ni förtjänar det bästa.


Med det uttalandet menar jag alltså det allra allra bästa. Grädden på det jävla moset, körsbäret på toppen, allt smör i småland. Nöj er för Guds skull inte. Sträva högt och tro på att ni kan uppnå det, för det vet jag att ni kan. Jag inspireras av er alla och önskar ni kunde se er själva genom mina ögon. Ni är fantastiska. Jag vet att jag låter som en amerikansk religiös fanatiker, men tillåt mig att kväva er en stund med min kärlek. Vi har alla genomgått vår fare share av motgångar och kämpat i ändlöst långa uppförsbackar. Oavsett om du är feminist, kommunist, anarkist, liberal eller individualist så vet jag att du upplevt och känner igen dig i det vi skriver om på denna blogg. Så joina våran kamp för ett mer jämställt samhälle. Du behöver inte bränna din BH, sluta raka dig eller kastrera männen i din närhet. Du behöver bara kännas vid det faktum att vi behandlas olika utifrån vilket kön vi har och vilja att det skall förändras. Vi är sjukt coola kvinnor och vi ska inte nöja oss med det näst bästa. För vi förtjänar en förändring och jag tror verkligen att vi kan uppnå en om vi enas. It is time to unite our fucking forces.

 

E. Bennet


Exquisite Pain



Sophie Calle
Exquisite Pain 2004

Ångestdejtingen

Efter att ha läst följande inlägg om dejting och spenderat några minuter av intensivt tänkande för att hitta något intellektuellt att tillföra debatten fann jag mig själv glida tillbaka till min första ”officiella” dejt. Som Sapfo tidigare skrev har jag också varit med om fler oavsiktliga dejter än officiella sådana. Inte fören någon timma av umgänge har jag upptäckt att mannen i frågas avsikter med det stämda mötet var på ett helt annat plan än vad jag från början förstått. Efter diverse utdragna stolar och betalaningar av notor har det gått upp som ett ljus för mig att kanske kanske är det en dejt ändå och helt plötsligt drabbades jag av klassiska syndrom som tunghäfta, svettiga händer och dödsångest.

Första gången jag faktiskt gick in med den fulla vetskapen om att jag nu skulle på en dejt var för drygt fem år sedan. Jag var 15 år och killen ifråga var en gammal kompis som helt plötsligt gjort en helomvändning och blivit kär i stackars inget ont anade mig. Efter ett av de stelaste och pinsammaste samtal mitt 15 åriga jag någonsin varit med om hade det bestämts att jag och denne man/kille/pojke skulle ses hemma hos honom och titta på film. Något vi gjort femton triljarder gånger innan, då det inte fanns så mycket annat att göra under helgerna åren innan man fyllt arton. Helt plötsligt var denna vardagssyssla något otroligt märkvärdigt, alla mina tjejkompisar skulle komma över och fixa mitt hår, sminka bort ringar under ögonen och överösa mig med tips om vad jag kunde prata om i fall en pinsam tystnad skulle uppstå. De var noga med att visa hur jag skulle skratta (med stängd mun så min tandställning inte skulle synas) allt för att på bästa sätt snärja denna man/kille/pojke och förhoppningsvis bli medlem i ”jag-har-nu-en-pojkvän-så-äntligen-får-jag-vara-med-på-riktigt” klubben. Så efter några timmars förmaningar sparkades jag ut från mitt trygga bo och påbörjade den kvarts långa vandrig till min dejts bostad. Svettig och nervös som ett as knackade jag på dörren och min f.d kompis nuvarande potentielle pojkvän öppnade. Efter 10 minuters kallprat satte vi oss i soffan stelare än två nazi soldater redo för att genomlida 1,5 timme av pinsamt film tittande. Efter filmen var klar följde han mig till dörren tog mig en stund på brösten medan han stack tungan lite för långt ner i min hals innan jag förvirrad gick hem till tre förväntansfulla tjejkompisar. Hela kvällen var väldigt Linas kvällsbok. Efter en vecka av hejarop från mina väninnor gick jag på min andra officiella dejt.

När jag väl vant mig vid hela dejtning scenariot började jag så småningom slappna av och ha roligt, men varje gång jag skall på en första dejt med någon kan jag inte låta bli att tänka på den där kvällen. Vilket har visat sig vara ett alldeles utomordentligt knep för att stilla nerverna, för hur många minuter av pinsam tystnad det än blir har jag ändå varit med om det värsta. Jag är ett levande bevis på att det som inte dödar hädar.

E. Bennet


Tidigare inlägg