Vi är det sista tappra festfolket kvar som sitter på det flisiga vindsgolvet med halvöppna ögon och fnissar åt lite vad som helst. Två har funnit varandra i rummet bredvid och en sitter på spaning för att uppdatera oss andra om hur långt de har kommit: "Nu har hon lagt sig på honom, men de har fortfarande alla kläder på." Jag slumrar mest bort med huvudet lugnt lutandes på sänggaveln.

"Äh, lämna de. Detta är något ni ska engagera er i mina vänner! Det är nog den finaste låten jag har hört i hela mitt liv!" säger han som jag inte har märkt på hela kvällen. Förrän nu. Han studsar upp och slänger in musiken i cdspelaren för att sedan sätta sig i skräddare och gunga leendes med. Mina ögon öppnas och jag vet att jag älskar honom. Han tittar på mig och gungar.

Han säger att han älskar mig med. Att han blev kär i mig där på det flisiga vindsgolvet. Den sommaren pratar vi om småstäder och Kings & Convenience, framtiden, moln, och om fula och fina människor. Vi sätter in oss själva i den sistnämnda kategorin och dansar vals på en brygga i takt med segelbåtarna.

Jag kysser hans ögonlock och vill få honom att stanna kvar. Drar med fingret längs hans ryggrad och lägger en hårtest bakom hans perfekta lilla öra. Ler stort! Snurrar runt! Slår ut mina händer! Ställer mig på ett berg och skriker: "Jag älskar ju dig! Jag blev också kär i dig mitt där på det flisiga vindsgolvet!" Där här gången får jag inget svar.

Det är ju festival, och han och jag är ju berusade och kastar oss in i bortförklaringar och bedrägeri! Han som jag mest tog för att han bodde i tältet bredvid...och det är ju praktiskt. Det är ju allmänt praktiskt att han också bor i Göteborg och att jag känner mig ensammast i världen.

Jag kniper hårt om hans hand och skriker i lite för mycket falsett: "Jag tycker att du är fin, eller asså, vi är fina, eller liksom... eh kärlek är fint och jag, jo men jag är kär i dig!" Vi fattar ingenting och vill, men egentligen inte med varandra.

Jag går hem och bokar en klipptid.

Jag skriver mitt nummer på en servett och ger till honom. "Och jag ville bara säga att jag tycker att du har fina skor" säger jag och springer iväg till sista vagnen. I två dagar undrar jag och sen glömmer jag bort den eventuella sagan, och kan knappt tro det när han faktiskt tillslut skriver ett litet sms: "Jag tycker också att du hade fina skor. Vill du ta en fika?"

Med en tekopp framför sig ser han ut som karaktären i en film jag vill skapa. Någon - Något jag drömt om. Vi broderar kring saker och ting med tjock tråd och nickar och han säger hastigt att han är kär i mig. Jag springer hem till honom klockan tre på natten i ösregn och tror att jag också är kär i honom.

Han tar en handduk och torkar mitt hår. Han säger att han har skrivit en låt till mig. Mina fuktiga fötter tar ett steg tillbaka och så står jag där i bara trosor och kallt hjärta.

Han är vacker och låg och ser på mig. Ser mig. Vi ser varandra. Men vi behöver någon annan.

Vi är på vår första resa, min vän och jag. Ett stilla liv på den amerikanska landsbygden och möjligheten till att se ett frö gro är våra högsta ambitioner. Men i San Fransisco hamnar vi framför ett silverfat av amerikanska pojkar och vi måste le och tacka och buga.

Han som jag ser först är lång och har skinnjacka och upprullade jeans. På nyår måste han tacka ja till mig, eftersom jag är svensk och exotisk. Lite så som jag tackar ja till honom. Efter festen sitter jag på en mur och kniper fast honom i ett hårt grepp med mina ben runt hans midja; "You could stay you know". Och det gör han.

Han kysser mitt ansikte och varenda liten fingerspets och efteråt jämför vi våra händer. Hela oss är två pusselbitar och vi gör det vi tänker på innan vi hinner tänka det.

Vi bygger ett bo där under täcket där jag kan studera hans ögonfransar och kyssa varenda kvadratcentimeter. Jag vill ligga på hans rygg och lukta på hans hår i all evighet, men så lyfter någon på täcket. Det går snabbt att förstå att det är självaste jag. Kloka jag, som förstår att vi aldrig kommer att prata om småstäder och Kings & Convenience, framtiden, moln, och om fula och fina människor.

Musiken dånar, människorna ranglar och jag snurrar, snurrar, snurrar på det provisoriska dansgolvet, för denna kvällen har jag sett en hunk i hörnet och dricker därför en dunk öl för mycket. Snurrandet är mest till för att stilla nerverna, om tio snurrar till ska jag ramla in i honom. Vilket jag gör mycket väl. Och han tar gärna emot mig ikväll.

Han sitter på min pakethållare och vi sicksackar hem till min säng där jag har mens, men han säger att det inte gör något. Han blickar bort och vänder mig om med ett stadigt tag.

Efteråt ligger vi i blodiga lakan och min blodiga, blödiga själ.

Jag sätter mig i fönstret med en cigarett och han lutar sitt huvud på min axel som att vi hör ihop. "Jag tycker om att vara med dig" viskar han "det känns tryggt". Jag mm-ar och det grummlas för ögonen. Han är bland det vackraste jag har sett egentligen. Nästan gudalik med lockig lugg som faller fram över långa ögonfransar och en lång näsa med en liten krok, en sån som jag egentligen älskar.

Vi är tysta en stund och jag andas ner cigarettröken så djupt det går. Jag vill att han ska gå nu.

Jag vill vara själv och gråta och känna mig använd.

Om jag puttade lätt mellan skulderbladen så skulle han ramla ned från fönstret.

Som en självklar våg glider han in i mitt liv och jag pekar och skrattar åt världens alla små under och han skrattar han med! Det är så fint allting, att man kan möta någon som dig som förstår, tänker vi. Det känns som att det var så väldigt längesen. Och sommarsanden fastnar i mina skor igen, men jag är äldre den här gången.

Jag vill att han ska kännas självklar och tillåter mig själv att drivas med den här nya strömmen. Men den tycks snurra runt, liksom jag på ett dansgolv. Med många ambitioner fast utan mål. Jag står framför spegeln och smäller till mig själv. Vrider på kranen och lägger mitt huvud där, under iskallt vatten. Denna gången måste det väl gå?

I fotändan av sängen sitter han och pillar med gardinen. "Så, när ska vi gifta oss då?" skämtar han fast blir snabbt nervös, när jag inte skrattar tillbaka. Jag ler kanske, men försöker mest fundera på vad det är för fel på mig. Eller är det fel på oss?

Han vill ju till och med ut på äventyr med mig.

Vi kan se på varandra och förstår samma sak utan att säga någonting.

Han imponerar mig och charmerar mig.

Jag tar fram min hand och vi jämför storlek. Lika stora.

Jag lutar mig fram och försöker kyssa honom. Det blir en lång puss.

Han vill svara, men jag tittar ner.

Jag drar fingrarna genom hans hår, reser mig upp,

denna gången måste jag gå.

Mary Jane