>

Allas längtan kippar efter andan
Här i lokalen
Likt en slapp fisk på en strand
Sista sucken
Sedan dränkt i rom och cola
Min dunkar i stadig takt
Som om den varit glömd
Men nu funnen igen
Det verkar som om jag är den sista
Tappert dunkande
Kännandes
Jag flätar mina fingrar och låtsas
Stryker med nageln under naveln
Iskallt erkännande
Om hur man bara har sig själv
Mary Jane

Blue Valentine





Root to root and tip to tip












Via Lonesome Mama




Mary Jane

Ur arkivet: Everywhere kiss me

Jag var aldrig den som frågade chans, eller blev frågad heller för den delen. Jag var den som tittade på när mina klasskamrater hade långtradar-tävlingar i kuddrummet på fritids. Inte för att det störde mig så mycket. Jag trivdes med min roll och det fick dröja flera år till innan jag fick min första kyss (något som jag inte ångrar, för det var den perfekta första kyssen.)

Efter den upplevelsen ville jag bara kyssas mer och mer. För en kyss är ju inte bara en kyss. Det är en hel värld av regler, olika smak, olika munnar - och framförallt olika tungor. Detta är ju något som har diskuterats tusentals gånger på tjejkvällar över en kopp te. Vi verkar alla ha olika åsikter om hur en kyss ska se ut. Själv föredrar jag mer läppar än tunga till exempel, men det är egentligen en helt annan historia.
Det jag vill ta upp är inte själva kyssandet, utan initiativet till kyssen.
För vet ni vad? Härom natten låg jag och Don Juan och diskuterade just ämnet kyssar, och det jag kom fram till var alldeles häpnadsväckande. JAG HAR ALDRIG BLIVIT KYSST. Förstå mig rätt, kysst har jag blivit. Men det är ALLTID jag som har kysst killen först. Det är alltid jag som är initiativ-tagerskan. När jag väl tagit steget så svarar självklart killen som en glad pojke med en glass framför ögonen, men han hade aldrig vågat fråga efter glassen själv. (Märk väl hur jag använder glassen som en metafor för kyssen, för det är precis så de flesta killar kyssar enligt mig; som om de slickar på en glass.)

Inte konstigt att jag tappat spänningen när det gäller killar. Självklart blir man snabbt ointresserad när det aldrig är spontant. Och tro mig - jag har gett de en chans. En gång satt jag med en kille i säkert över en minut, tittandes djupt i varandras ögon och jag försökte föra över mina tankar: kyssmigkyssmigkyssmigkyssmigkyssmig.
Nada.
Så jag gav upp och slängde mig över honom.
Mysigt men uppgivet.

Don Juan kom med en psykologisk förklaring till killars fega beteende; i dagens våldtäkts-uppmärksammande samhälle vågar inte killar vara för bestämda. De väntar på tjejens godkännande (och sårar de istället!)
Kan mycket riktigt stämma. Jag tror att det kan vara en kombination av det, och det allmäna svenska, fega beteendet. För några år sedan under ännu en Gothia-cup vecka befann jag mig på Frölunda Torg. I rulltrappan åkte ett italienskt fotbollslag med femton tolvåriga pojkar. Alla tittade på mig, log, gav mig varsinn lång slängkyss och ropade (klyshigt nog) CIAO BELLA!
Jag, en svensk tjej helt ovan av sådana påhopp, kunde inte göra annat än att rodna som aldrig förr och snabbt fyllas av ett varmt pirr i magen.
Detta kan tolvåriga pojkar ge mig, genom en SLÄNGKYSS.
Tänk då vad en jämngammal kille skulle göra för mig med en riktig kyss.
Det är inte mycket jag ber om.
JAG VILL BLI UPPTRYCKT MOT EN VÄGG. JAG VILL BLI KIDNAPPAD TILL BAKSIDAN AV ETT TRÄD OCH BLI UPPHÅNGLAD SOM OM DET INTE FINNS EN MORGONDAG.
Man kan visa att man vill ha någon utan att det ska verka som ett initiativ till våldtäkt.
Tack. Hej.



 

 

Mary Jane

Kvinnors dikt om kärlek

För ett tag sen fann jag den här diktsamlingen, dammig på någon loppisbokhylla.
Ikväll tog jag tag i den för första gången och fann mycket fint. Vi har många kvinnliga poeter att tacka.
Jag tänkte börja publicera mina favoriter. Lite söndagspoesi liksom, och jag börjar med den största av de alla:
Karin Boye.




Stjärnorna växer om våren...
Stjärnorna växer om våren
stora som darrande droppar,
mjuka som levande väsen
med skimrande vita kroppar -
sväller som heliga frukter,
sänker sig nära, nära,
alltför mognande tunga
för spröda himlar bära.

Skälvande stjärneväsen,
fagert och värnlöst nakna,
längtar att lossna och glida,
röra vid jorden och vakna,
längtar att fylla sitt öde,
i ljus över djupen skrivet,
längtar att kämpa och skapa
och smaka döden och livet.

Tyngst och vitast av alla
hänger vid himlaranden
en, som är villig att falla
mogen och klar i handen.
Känn, att stunden är inne.
Någon väntar vårt möte.
Man efter stjärnornas sinne,
skaka en frukt i mitt sköte!





Mary Jane

Fleeing and fly






Mary Jane

EVOL

Alla hjärtans dag. En dag för tvåsamheten. Tvångssamheten.
Vissa påstår att det minsann är en dag för all kärlek; din mormor, din pappa, din vän, din granne.
Affärerna påstår det förstnämnda dock - och det är ju de som bestämmer.
Allt jag vet är att jag bara har mig själv, min kropp, mitt skinn.
Och kvällen ska spenderas på ett informationsmöte för laser ögonbehandling.
Romantik i högsta grad för mig och ögonen.


Mary Jane



Fantasi










Man har ju perioder i livet.
Jag döper denna period till Tim Buckley-perioden.
Alltså Jeff Buckleys (Ni vet; "Hallelujah") pappa.
Hjälp.
Ifall jag skulle skapa en person, á la Frankensteins monster, så skulle han se ut så här.
Leendes med hela jävla ansiktet, rakt mot mig, till mitt underliv.
Han behöver bara stå där, med sitt leende och sin röst.
Jag finner mig själv googla honom på jobbet, nästan mot min vilja.
Vad jag förstår måste jag göra något åt mitt missbruk. Alltså vill jag dela med mig av honom till er.
Så att ni också kan bli beroende.









Mary Jane

Vi är magiska

"I think that all women are witches, in the sense that a witch is a magical being. And a wizard, which is a male version of a witch, is kind of revered, and people respect wizards. But a witch, my god, we have to burn them. It’s the male chauvinistic society that we’re living in for the longest time, 3,000 years or whatever. And so I just wanted to point out the fact that men and women are magical beings. We are very blessed that way, so I’m just bringing that out. Don’t be scared of witches, because we are good witches, and you should appreciate our magical power."
Yoko Ono

Cheese



Jag ber om ursäkt för detta, men jag kan inte låta blir att bli lite tårögd när jag ser denna video. Det är så sockersöttslibbigt att det gör lite ont, men det går ju inte att undgå hans ledsna hundögon och bekymmers-rynkade panna. Han är dödskär! För att spinna vidare på nedanstånde inlägg: Romantik? Ja tack!


Mary Jane

Hur vi dagligen blir hjärntvättade




Mary Jane

Det var i alla fall inte bättre förr

'
Detta tröstar jag mig med i de svåraste av tider när kampen känns hopplös!
Bildkälla totalt okänd.
Mary Jane

I'm cumming every day and night

Mary Jane

Finns det för lite kärlek i världen?

Bob Hansson är poet och författare och min stora idol.
Han är speciellt någon jag söker mig till i tider av kris och höst.
När jag inte kan uttrycka det jag känner, så finns han där och bara levererar klockrena budskap.
Jag vill dela med mig av hans visa ord en söndag som den här.
Lyssna.
Bild
Mary Jane

Kan jag hjälpa nästa?

Han ramlar in och alla blundar, vänder kinden till.
Skägget är nog fullt med löss och stanken av
urin, cigaretter och alkohol är gammal och ingrodd i den lortiga rocken.
Han står ett tag, flera sekunder framför min kassa med stängd ögonlock.
Han undrar vad det var han skulle göra egentligen,
men tillslut kommer det ut, sluddrandes:
"En lång, hård, vit prince."
Jag fnissar som en liten skolflicka,
hämtar cigaretterna och kan inte låta bli att slänga ur mig:
"Varsågod! En sådan skulle jag också vilja ha!" och skäms så fort jag sagt det,
vrålskrattar och blir röd som wienerkorvarna på grillen bredvid mig.
Vad är det med mig idag? Jag måste helt enkelt knipa med benen
och tänka på golf eller något annat tråkigt för att kunna fortsätta beta av kön.
När sista kunden har konsumerat sitt och rushen är slut kommer ändå tanken tillbaka:
En lång, hård, vit prince.
Det skulle inte sitta fel. Gärna nu på personaltoaletten, jag kan vara snabb.
Vi säljer både Näcken och Profil.
Fast helst ska vi vara lyckliga i alla våra dagar.
När ska ha komma in här på Pressbyrån på sin häst?
Det är ju det jag så innerligt längtar efter.
För den delen skulle han lika gärna kunna vara kort, mjuk och röd.
Eller svart eller gul eller till och med en prinsessa.
Vad vet jag. Det jag vet är att han/hon aldrig kommer.
Och jag letar. Jag kan spendera mina dagar med att
titta djupt in i varenda kunds ögon för att se om personen ser mig tillbaka.
Om det kanske är vi som kan bli.
Jag letar på spårvagnarna, på dansgolven och på gator och torg, men det tycks alltid sluta så här:
Jag hittar någon som verkar vara min prins, men jag är inte hans prinsessa.
Han hittar mig som verkar vara hans prinsessa, men han är inte min prins.
Jag tycks drömma och längta 95% av min tid här på jorden.
Vissa tycker att det är vackert, glorifierar det nästan.
Det tar kål på mig är allt jag kan komma fram till.
På lunchrasterna bläddrar jag i Vagabond eller Escape och drömmer om en annan plats.
Jag drömmer om en annan plats, en annan identitet, en annan prince.
För faktiskt hade jag en prince, som skulle kunna vara allt för mig.
Jag var allt för honom.
Vi spenderade sommarmånaderna tillsammans och ibland tänkte jag att jag var kär. Men det var upp och ner med intervaller på fem minuter ibland. Jag har aldrig varit så förvirrad.
Tillslut insåg jag att det helt enkelt var så att bara halva hjärtat var med.
Den andra halvan var kvar, längtandes efter någon annan prince.
Så så ser det ut.
Jag har ett halvhjärtat yrke, en halvhjärtad inställning till mig själv och en halvhjärtad relation till en sagoprince.
Hur kunde det bli fel den här gången med?
Finns kanske inte fenomenet själsfrände? Jag har ju gått runt mina nitton år på jorden och tänkt att det är så det kommer att se ut för mig; jag hittar min själsfrände och vi lever lyckliga i alla våra dagar,
men är det kanske så att jag faktiskt inte är speciellt romantisk, utan helt enkelt kräsen?
Borde jag nöja mig med någon som gör mig glad men som inte får mig att svimma av hjärtklappning och förälskelse? Borde jag vara lycklig över ett monotont kassajobb med timlön och helt okej betalt?
Hur uppnår jag det ouppnåeliga: NÖJD.
Är du nöjd?
Var den skäggige alkisen nöjd en gång? Eller sökte han också mer och tog till flaskan när han insåg att han aldrig kan finna det? Har han haft någon prince? Har han varit någons prince?
Min arbetsdag på pressbyrån är slut och jag cyklar hem på min skrangliga cykel som gnisslar varannan meter, jag tänker att jag själv knappast sitter på en vit häst heller.
Men jag har i alla fall inte fötterna på jorden.


Mary Jane

Du borde inte gått runt naken

Jag spenderar mina lediga minuter åt att njuta av den kvinnliga kroppen
på den här bloggen. Den heter något så fint som "du borde inte gått runt naken"
typ på svenska, som är det finaste jag hört, och det finns nog något för alla smaker.
Mary Jane

.

The water sustains me without even trying
The water can’t drown me, I’m done
With my dying
Mary Jane

Kan vi vara vänner?

 

 

Vi ska gå ut. Vi har sminkat oss, vi har rakat oss, vi har parfymerat oss och vi ska... ladies and gentlemen... like never before (!)... RAGGA. För är det inte därför man går ut på krogen? Hur många gånger har man inte sett vänner gå och bli ihop med någon och helt plötsligt tappat intresset för att gå ut? Handlar alltså våra partyintressen om att fram för allt hitta sin potentielle partner? Är det så simpellt?

Jag finner det sorgligt, och vill, hoppas sätta in mig i en annan kategori: den som går ut för att träffa MÄNNISKOR, och för att möjligen där i mellan skaka lite rumpa. För att det alltid är underbart roligt.

Ändå tycks jag alltid bemötas av denna parlek var jag än går, och det är svårt att knyta kontakter och att överhuvudtaget föra en lämplig och intressant diskussion när ALLT. ALLTID. I. SLUTÄNDAN. HANDLAR. OM. SEX.

 

Detta är ett bekant scenario för mig en vanlig utekväll:

Jag går fram till en kille som känner en snubbe vars fasters kusin jag också känner och börjar snacka.

Typ:

"Tja!! Vi sågs på det där eventet förra veckan...blablblabla... mycket trevligt... blablabla... rolig anekdot."

Och killen svarar allmänt nonchalant och ointresserat:

"Mmm, verkligen trevligt. Men nu ska jag träffa min FLICKVÄN. Hon väntar på mig. Vi ska nämligen hem till OSS."

Vill gärna understryka att de HÖR IHOP och att jag fan inte ska tro någonting.

Jag trodde aldrig någonting Mister. Jag ville endast samtala lite. Vi hade en del gemensamt, och det är alltid trevligt att snacka med någon som man inte riktigt känner tycker jag.

Det hade även kunnat vara omvänt:

Killen hakar på diskussionen och börjar pilla med mitt hår och undrar vart jag ska senare: alltså han vill uppenbarligen ligga.

 

Jag har en vän som anser att tjejer och killar aldrig riktigt kan vara vänner rakt igenom. Sex kommer alltid att komma i vägen. Stämmer detta? Kommer vi aldrig kunna överträffa våra simpla biologiska instinkter?

När jag funderar över mitt egna liv, så har de flesta av mina manliga vänskapsrelationer inneburit en hel del känslor: antingen från deras sida, det vill säga att de haft känslor för mig, eller vice versa. Jag har för tillfället en enda nära manlig vän, och jag hoppas att detta endast är vänskap.

Men vem vet, åren kanske kommer att gå och oundvikligen, eftersom det är vår BIOLOGISKA INSTINKT, så kommer någon av oss få känslor för den andre (eftersom vi båda är hetero förstås), och av erfarenhet så bidrar detta till slutet av vänskapen. Det är svårt att behålla kontakten när sex och kärlek kommer i vägen.

Jag hoppas verkligen inte detta. Jag hoppas att vi kan komma längre i våra relationsskapanden, och att vi människor i framtiden, från alla nationaliteter, bakgrunder, sexualiteter (jag vet att detta inlägg endast handlar om heterosexualitet, men det är den jag erfar när jag går ut. Hur ser det ut i gayvärlden?) åldrar och självfallet kön ska kunna samtala, umgås och knyta band utan krav och fördomar.

 

 

Mary Jane

 



Hur många grodor ska jag kyssa?


Vi är det sista tappra festfolket kvar som sitter på det flisiga vindsgolvet med halvöppna ögon och fnissar åt lite vad som helst. Två har funnit varandra i rummet bredvid och en sitter på spaning för att uppdatera oss andra om hur långt de har kommit: "Nu har hon lagt sig på honom, men de har fortfarande alla kläder på." Jag slumrar mest bort med huvudet lugnt lutandes på sänggaveln.

"Äh, lämna de. Detta är något ni ska engagera er i mina vänner! Det är nog den finaste låten jag har hört i hela mitt liv!" säger han som jag inte har märkt på hela kvällen. Förrän nu. Han studsar upp och slänger in musiken i cdspelaren för att sedan sätta sig i skräddare och gunga leendes med. Mina ögon öppnas och jag vet att jag älskar honom. Han tittar på mig och gungar.

Han säger att han älskar mig med. Att han blev kär i mig där på det flisiga vindsgolvet. Den sommaren pratar vi om småstäder och Kings & Convenience, framtiden, moln, och om fula och fina människor. Vi sätter in oss själva i den sistnämnda kategorin och dansar vals på en brygga i takt med segelbåtarna.

Jag kysser hans ögonlock och vill få honom att stanna kvar. Drar med fingret längs hans ryggrad och lägger en hårtest bakom hans perfekta lilla öra. Ler stort! Snurrar runt! Slår ut mina händer! Ställer mig på ett berg och skriker: "Jag älskar ju dig! Jag blev också kär i dig mitt där på det flisiga vindsgolvet!" Där här gången får jag inget svar.


 


 


Det är ju festival, och han och jag är ju berusade och kastar oss in i bortförklaringar och bedrägeri! Han som jag mest tog för att han bodde i tältet bredvid...och det är ju praktiskt. Det är ju allmänt praktiskt att han också bor i Göteborg och att jag känner mig ensammast i världen.

Jag kniper hårt om hans hand och skriker i lite för mycket falsett: "Jag tycker att du är fin, eller asså, vi är fina, eller liksom... eh kärlek är fint och jag, jo men jag är kär i dig!" Vi fattar ingenting och vill, men egentligen inte med varandra.

Jag säger att jag funderar på att klippa håret kort, typ som Audrey Hepburn. Han frågar vem fan Audrey Hepburn är och konstaterar att det är skitfult när tjejer har kort hår. Så sätter han sig vid datorn för att köpa någon ny grej på World of Warcraft.

Jag går hem och bokar en klipptid.


 


 


Jag skriver mitt nummer på en servett och ger till honom. "Och jag ville bara säga att jag tycker att du har fina skor" säger jag och springer iväg till sista vagnen. I två dagar undrar jag och sen glömmer jag bort den eventuella sagan, och kan knappt tro det när han faktiskt tillslut skriver ett litet sms: "Jag tycker också att du hade fina skor. Vill du ta en fika?"

Med en tekopp framför sig ser han ut som karaktären i en film jag vill skapa. Någon - Något jag drömt om. Vi broderar kring saker och ting med tjock tråd och nickar och han säger hastigt att han är kär i mig. Jag springer hem till honom klockan tre på natten i ösregn och tror att jag också är kär i honom.

Han tar en handduk och torkar mitt hår. Han säger att han har skrivit en låt till mig. Mina fuktiga fötter tar ett steg tillbaka och så står jag där i bara trosor och kallt hjärta.

Han är vacker och låg och ser på mig. Ser mig. Vi ser varandra. Men vi behöver någon annan.


 


 


Vi är på vår första resa, min vän och jag. Ett stilla liv på den amerikanska landsbygden och möjligheten till att se ett frö gro är våra högsta ambitioner. Men i San Fransisco hamnar vi framför ett silverfat av amerikanska pojkar och vi måste le och tacka och buga.

Han som jag ser först är lång och har skinnjacka och upprullade jeans. På nyår måste han tacka ja till mig, eftersom jag är svensk och exotisk. Lite så som jag tackar ja till honom. Efter festen sitter jag på en mur och kniper fast honom i ett hårt grepp med mina ben runt hans midja; "You could stay you know". Och det gör han.

Han kysser mitt ansikte och varenda liten fingerspets och efteråt jämför vi våra händer. Hela oss är två pusselbitar och vi gör det vi tänker på innan vi hinner tänka det.

Vi bygger ett bo där under täcket där jag kan studera hans ögonfransar och kyssa varenda kvadratcentimeter. Jag vill ligga på hans rygg och lukta på hans hår i all evighet, men så lyfter någon på täcket. Det går snabbt att förstå att det är självaste jag. Kloka jag, som förstår att vi aldrig kommer att prata om småstäder och Kings & Convenience, framtiden, moln, och om fula och fina människor.


 



Musiken dånar, människorna ranglar och jag snurrar, snurrar, snurrar på det provisoriska dansgolvet, för denna kvällen har jag sett en hunk i hörnet och dricker därför en dunk öl för mycket. Snurrandet är mest till för att stilla nerverna, om tio snurrar till ska jag ramla in i honom. Vilket jag gör mycket väl. Och han tar gärna emot mig ikväll.

Han sitter på min pakethållare och vi sicksackar hem till min säng där jag har mens, men han säger att det inte gör något. Han blickar bort och vänder mig om med ett stadigt tag.

Efteråt ligger vi i blodiga lakan och min blodiga, blödiga själ.


Jag sätter mig i fönstret med en cigarett och han lutar sitt huvud på min axel som att vi hör ihop. "Jag tycker om att vara med dig" viskar han "det känns tryggt". Jag mm-ar och det grummlas för ögonen. Han är bland det vackraste jag har sett egentligen. Nästan gudalik med lockig lugg som faller fram över långa ögonfransar och en lång näsa med en liten krok, en sån som jag egentligen älskar.

 

Vi är tysta en stund och jag andas ner cigarettröken så djupt det går. Jag vill att han ska gå nu.

Jag vill vara själv och gråta och känna mig använd.

Om jag puttade lätt mellan skulderbladen så skulle han ramla ned från fönstret.


 



 

Som en självklar våg glider han in i mitt liv och jag pekar och skrattar åt världens alla små under och han skrattar han med! Det är så fint allting, att man kan möta någon som dig som förstår, tänker vi. Det känns som att det var så väldigt längesen. Och sommarsanden fastnar i mina skor igen, men jag är äldre den här gången.

Jag vill att han ska kännas självklar och tillåter mig själv att drivas med den här nya strömmen. Men den tycks snurra runt, liksom jag på ett dansgolv. Med många ambitioner fast utan mål. Jag står framför spegeln och smäller till mig själv. Vrider på kranen och lägger mitt huvud där, under iskallt vatten. Denna gången måste det väl gå?

I fotändan av sängen sitter han och pillar med gardinen. "Så, när ska vi gifta oss då?" skämtar han fast blir snabbt nervös, när jag inte skrattar tillbaka. Jag ler kanske, men försöker mest fundera på vad det är för fel på mig. Eller är det fel på oss?

Han vill ju till och med ut på äventyr med mig.

Vi kan se på varandra och förstår samma sak utan att säga någonting.

Han imponerar mig och charmerar mig.

Jag tar fram min hand och vi jämför storlek. Lika stora.

Jag lutar mig fram och försöker kyssa honom. Det blir en lång puss.

Han vill svara, men jag tittar ner.

Jag drar fingrarna genom hans hår, reser mig upp,

denna gången måste jag gå.


 


Mary Jane




Ur arkivet: LÄTT ÄR RÄTT

Jag har med stor glädje och beundran läst J'eanne D'arcs och Artemis utläggningar 
om diverse knep, funderingar och värderingar kring hur man ska fånga en kille på rätta
sätt. Så som jag har uppfattat så handlar detta främst om att ligga, något som jag
inte söker. Visst, det vore väl trevligt, men att spela spel  fungerar inte för mig. Jag är
alldeles för romantiskt lagd, fäster mig alldeles för lätt vid människor och alldeles för ärlig.
Så även om jag fattar att killen bara vill knulla så kan jag inte låta bli att säga; "Du har så 
fantastiskt vackra ögon", om nu den tanken faller in i mitt romantiska huvud.

Jag har försökt att spela spelet; eller The GAME översatt. Jag har läst kapitel ur boken, jag
har jobbat med att skicka svala sms, formulerat mig rätt, blinkat med ögonen på exakt rätt 
ögonblick - men slutligen TRÖTTNAT.  För jag mår helt enkelt inte bra av att inte vara mig själv. 
Och jag själv har alldeles för starka känslor och för lite självkänsla för att spela ett spel, som 
faktiskt är väldigt nedbrytande om man inte kan hantera det.

Det jag kommit på är att the game fungerar ju verkligen inte om man vill finna sin stora 
kärlek. Det handlar ju om - så som Artemis skrev - att bygga upp en sexuell spänning om 
ouppnåelighet, passion och attraktion. Men man  får ju definitivt inte sitta och prata om äventyr 
som man ska ha tillsammans, och försiktigt snudda varandras händer. 
För hörni, helt ärligt, det är det jag söker. Klyshigt nog.

Så jag frågade mig själv - hur gör man det egentligen? Spelet fungerar uppenbarligen inte. För mig.
En regnig dag i början på Augusti promenerade jag och min syster runt, runt i en 
park och  pratade om kärleken. Jag gnällde över hur det alltid verkar gå snett för 
mig när det gäller relationer. Att det känns som att jag kämpar redan från början
och att det är ingen som nappar.  Min älskade kloka, fjortonåriga syster suckade 
och sa; "Ja, det är svårt. Men en dag träffar du den rätte! Det har helt enkelt inte 
varit rätt. Man ska ju inte behöva kämpa heller." Och så berättade  hon om sitt kärleksliv 
(som tydligen existerar) och om hur förbryllad hon blivit över en kille som  bara helt
plötsligt inte hörde av sig (något som kanske precis alla känner igen, definitivt jag
i alla fall.)  "Men så tänkte jag; skitsamma! Han är ju uppenbarligen inte värd det.
Det är väl inte rätt helt enkelt,"  sa hon och jag blev så lycklig över att hon redan är 
så klok och så förvirrad över att jag tar råd från henne. Men hon har så rätt.

Jag tänker på alla relationer runt omkring mig och även mina egna. De som har 
betytt något har oftast, nästan alltid, bara hänt. Man bara smälter ihop som jag 
brukar formulera det. Man  börjar att umgås lite lätt och sedan inser man att man
tycker om varandra och så händer något som gör att man vill vara med varandra 
mer och mer och så BARA HÄNDER DET. Inget spel, inga  frågar, inga svala sms,
inga förvirrande dejter - som sedan bara rinner ut i sanden.
För om det är lätt så är det rätt.
Och jag får helt enkelt bara vänta tills det bara händer.


XXX
Mary Jane

Tidigare inlägg