systraskap är fortfarande systraskap

Jag har funderat och funderat och funderat över händelsen att en vän plastikopererar sig. Första reaktionen är chocken då man inser att plastikoperationer inte bara är något hollywoodkändisar gör utan även mänskliga människor ibland oss. Andra reaktionen är besvikelsen över att någon man tycker om fallit för trycket. För vem kan lägga handen på hjärtat och säga att det aldrig i hela ditt liv poppat upp en liten smygande tanke i ditt huvud om att du kanske skulle kunna göra dina pattar liiite större. De där celluliterna skulle man få bort. Hårväxt som hade vart så skönt att bara ta bort för gott. Tankarna man även som feminist måste tampas med var och varannan dag, tro det eller ej. För feminism handlar väl inte om att villkorslöst älska sig själv och sin kropp? Det är väl inget kontrakt till andra feminister att man dyrt och heligt skall följa varenda liten paragraf i det feministiska manifestet? Det handlar om att uppmärksamma rådande strukturella förtryck och belysa den skeva bilden och förväntningarna som finns på kvinnor och män i rådande patriarkat. Att se igenom det. Att göra sin röst hörd. Att jobba på att acceptera sig själv för den man är och inte för vad andra vill att man skall vara.

 

Vad feminism inte handlar om är att döma andra feminister efter vad de gör för val i sitt liv. Spelar det någon jävla roll om min syster bredvid mig i ledet har ett implantat i sina tuttar eller inte? Inte så länge hon står upp för det som är rätt. Inte så länge hon står för den hon är och för vad hon tycker och inte låter en jävel sätta sig på henne.

 

Vi må ha olika åsikter om hur jämställdhet skall uppnås. Radikalfeminister, anarkafeminister, queerfeminister, särartsfeminister och likhetsfeminister. So fucking what? Målet är ju det samma! Det finns väl ingen anledning till att granska varandra i ledet och döma den ena till bättre feminist än den andra? Är inte det här exakt den anledningen till varför vi inte kommit längre med jämställdheten? Kvinnors oförmåga att organisera sig villkorslöst? Systraskap är fortfarande systraskap, oavsett vad mina systrars livsval grundar sig på. Och därmed basta.

 

 


Ur arkivet:

Mig och Göteborg

What will you do when you graduate?
If you stay here you'll suffocate.
And all your friends are moving to London
While the cherry trees are still in blossom


Ännu en gång sätter Jens Lekman ord på mina
känslor. För första gången går det upp för mig
att mina kära är på väg ifrån mig, ifrån den
här staden, staden jag i mina nu krossade drömmar
trodde att vi alla skulle stanna i. För alltid.
Tillsammans få rökrynkor och cancer, bulle i ugnen
och studieskulder. Men alltid under fiskmåsarna i
hamnen, alltid under slottskogens trädkronor. 
Alltid nästan påkörda av spårvagnar, med en öl
i ena handen och en korv med mos i andra. Kanske
resa iväg ett tag, en vecka eller ett år. Men
ändå alltid återvända till västkustens hjärta.
Ändå alltid dingla med benen från kajen i Rosenlund,
alltid rödgråtna på Järntorgets nedpissade bänkar.
Alltid berusade och bortgjorda på Andra Långgatan.
Alltid springa i regnet genom Vasa mellan Jazzhuset
och Vasagrillen. Är det bara jag som värdesätter 
dessa stunder och scenarier som befläckar och
förgyller våra liv? Är det bara jag som älskar den
här staden? Är det bara jag som funderar på att
tatuera in ett fett jävla ankare över hela överarmen
med ett stolt "Göteborg" tvärs över?


Det är med tårar i mina ögon jag ser Don Juan och
Mary Jane åka härifrån, och jag konstaterar att
frånvaron kanske blir permanent. Runaway Bride blir
väl inte kvar här länge till, inte heller A eller 
Artemis om jag känner dem rätt. V. Tereshkova vill
se och älska hela världen, E likaså. Jag klandrar
er inte, jag snarare beundrar er alla. Om jag hade
samma drivkraft och längtan härifrån hade jag gjort
likadant som er. Jag hade tagit första tåget söderut.
Jag hade kastat mig in i något äventyr, låtit fötterna
ta mig dit de för mig och aldrig blickat bakåt mot
vår hemstad Göteborg. Men det har jag inte.


Jag vet inte varför jag längtar hem så otroligt mycket
så fort jag lämnar västkusten. Så ironiskt att sitta
i tropisk hetta på en strand i Grekland och längta hem
till sommarregn och krabbor i tången. För jag älskar
allt med den här stan. Jag älskar måsarna som vägrar
lämna en ifred på Grönsakstorget. Jag älskar indiekidsen
och deras skrattretande fasader. Jag älskar fyllegubbarna
på Sejdeln och de bortsprungna katterna i Lunden. Jag 
älskar Skansens Krona och Haga Bion. Jag älskar hur ful
Poseidon är och bratsen på Avenyn. Jag älskar Majorna,
att åka spårvagn och jag älskar indieklubbarna på Röda
Sten. God damn, jag älskar till och med Hisingen.


Men framför allt älskar jag er. Mina brudar som håller
mig vid liv, efter många nära döden upplevelser och
euforiska tripper. Och det skrämmer mig nåt så fruktansvärt
att ni är på väg ifrån mig. På väg bort från vårt fäste,
staden som fört oss samman. För jag vet att jag är låst
vid den här staden inte bara ett år till, utan för resten
av mitt liv. Jag vill leva mitt liv här, det här är mitt hem.
Kanske plugga någonannanstans, eller resa iväg ett tag,
men jag vet i mitt hjärta att jag kommer att återvända.
Jag har för mycket saltvatten i blodet för att inte göra det.


Jag önskar bara att ni kunde stanna hos oss. Mig och Göteborg.




/ Jeanne D'arc

Jag kan ta den!


Libyens kvinnor


What's in her head? *spyr lite i min mun*


"amen du är säkert ful utan smink"

Jag ska möta min pojkvän hos hans polare och strax utanför lägenheten där han befinner sig står tre unga män och stroppar runt som om "de ägde marken de stod på". Jag hinner tänka "åh nej" innan jag går förbi dem och det tar en bråkdels sekund innan en av dem börjar skrika "uuuh hej tjejen du är så fin kom hem till mig så 'kollar vi på film' hahaha. kom hit då bruden kom hit så knullar vi". Syftet med den här typen av uttalanden är att 1. hävda sin manlighet, 2. hävda sin heterosexualitet och sin 3. hävda sin överlägsenhet mot mig som man. Han har ju som man rätt till uttrymmet och får säga och göra vad fan han vill. Allt för honom är tillåtet. Konsekvensen blir ofta att bruden blir inträngd och förminskad, skäms lite. Vet inte vad hon ska säga tillbaka. Det är tre mot en. Men inte idag.

Jag blir så monstruöst arg och vänder mig om och kollar på denna patetiska ursäkt till man och skriker "vem fan tror du att du är?". Han blir väl tyst av förvåning så jag hinner fortsätta "tror du att jag vill prata med dig ditt fula fan? tror du jag skulle vilja följa med dig hem och 'kolla på film' eller? Hur understår det ens dig att tilltala mig? Jävla idiot". Killen vänder heltvärt och skriker "amen duråå vem fan vill ligga med dig med .. ehhh.. dina kanintänder.. uuuh fan vad .. schleten du ser ut nu när jag tittar igen, jävla hora. .. du är säkert asful utan smink .." HAHAHA OJ VILKEN COMEBACK .Jag vänder mig om och trycker portkoden och han skriker "aa fast nu ser jag att din röv är ganska goo, ska jag ta dig i röven eller va va va??".


Min uppmaning till er idag blir: Håll aldrig käften. För om vi fortsätter att tillåta folk och framför allt män att behandla oss respektlöst over all så kommer de respektlösa beteendet, på alla plan, att fortsätta i all oändlighet.

Det här får mig att gråta en torsdageftermiddag


You're going down bitch

Jag vaknar 03:45 av att min pojkväns telefon ringer och det är en envis norsk liten modellbrud som är på besök i stan som ringer och bara mååste få tag i honom. Jag svarar efter två samtal, mot hans protester, och skriker:

Jag sliter huvudet av dig och pissar ner i halsen på dig om du ens kontaktar min pojkvän igen.
Jag sparkar dig så hårt i vaginan att du blir steril om du ens kontaktar min pojkvän igen.
Jag spikar upp dig på ett kors och dansar små grodorna runt det om du kontaktar min pojkvän igen.
Jag fucking fistar dig om du ens kontaktar min pojkvän igen, vet du vad klockan är din HORA!





Eller det är vad jag skulle ha sagt om jag inte bara hade låtit det ringa ..

LILLA VÄN


DIREKTSÄNT SEMINARIUM OM LÖNEGAPET

JUST NU, på Svt2, 9:30 - 11:30! Mycket intressant! Titta titta!

Jag kissar hellre än att jag sover i en Hästensäng



if I could kill one man..

.. Berlusconi, you would be dead!

Many men gillar: Rättviseförmedlingen!

Med syfte att  hjälpa offentliga paneler och olika medier som "inte kunde hitta kvinnlig juridisk/teknisk/entreprenör-representation" / "inte kunde hitta manlig omsorg/föräldra/feministisk/lärar-representation" att jämna ut denna snedfördelning av experter och upprätthållande av den offentliga stereotypa bilden av olika yrken, finns rättviseförmedlingen, nu med 20 000 medarbetare. Jag blir så jäkla inspirerad av deras engagemang och får ny styrka i mitt feministhjärta när jag ser vad dessa hjältar åstadkommer!

Kolla in deras hemsida här: http://rattviseformedlingen.se/ , med en hel del intressanta filmklipp med debatter.

Kampen fortsätter

/ Jeanne d'Arc

Vem vet hur länge vi har varandra

Det ligger en man och snarkar på min axel. Han luktar väldigt gott. Han har fått extranyckeln till min lägenhet och jag har gjort plats för hans kläder i garderoben. Han håller om mig varje natt och innan vi ska sova tvingar han mig att sätta i bettskenan och läspa fram snuskigheter i hans öra tills han somnar fnittrande. Det är mycket han inte förstår. Han förstår inte att man ska diska efter sig eller att man inte ska kasta kläder på golvet hur som helst. Han förstår nog inte vilken dy jag varit i. Han förstår inte vikten av att kalla sig feminist. Han har inte sett det jag sett och varit där jag varit. Vissa dagar är allting ljust och varmt och lätt till skratt, och vissa dagar är allt mörkt och kallt och stelt och vemodigt. Förr hade jag sagt att herregud det är nåt fel, idag känns det inte bra. Dags att dra. Next. Näste man till rakning. Men nu vet jag om hur ovanligt det här är. Jeanne d'Arc är kär. Sånt händer aldrig. Och hon är vuxen nu. Och det är okej.

I en nedlagd hamnstad full av misstro och ohållbarhet mötte jag min kärlek


/ Jeanne d'Arc

Hatt-tricket

Så killen med svart attribut och hatt med fjäder i
pratar i telefon utanför vårt stammisställe. Jag blir
lätt irriterad över utebliven uppmärksamhet och
bestämmer mig för att istället för att sno hans cigg
sno hans hatt!

Vad han inte vet om är att jag lägger hatten i min
tygpåse och inte alls ger bort den till random främling,
något jag senare tuttar i honom när han frågar efter
sin älskade huvudbonad. Kvällen går, och med tidigare lätt
intima upplevelser oss emellan i minnet konverserar vi
smakfullt, artigt och intresserat. Hans bästa vän och min
bästa vän kan inte slita sig ifrån varandra, så vi blir de
överblivna för kvällen, men vi har ingenting emot det.

Klockan blir ett två tre och det blir crêpes och sånger
och blygsamma hintar om att han missat sin sista buss
och jag är skyldigt honom en hatt och oj oj oj. Vi sätter
oss på hållsplatsen där min vagn går ifrån, separerade
på en bänk då våra vänner placerar sig mittemellan oss.
Min vagn kommer och jag hoppar på. Sätter mig i fönstret
mot dem och ler mot hattpojken.

Ur min tygpåse drar jag sedan ur hans hatt, sätter den på
mitt huvud och drar mina fingrar längs kanten på den och flinar.
Hattpojken tappar hakan och våra vänner kiknar av skratt.
Jag får ett sms. "Va fan!". Jag svarar. "Kom hit och hämta den då".

En halvtimma senare öppnar jag min dörr endast iklädd
trosor och ett litet litet linne.

Resten kan ni lista ut själva

/ Jeanne d'Arc


Martyrskapet

Det är bara att konstatera: det är jävligt svårt att vara feminist. Det kanske låter som en klyscha, men det är fan i mig svårt att stå i 20 sekundmeters motvind och fortfarande ha fötterna på jorden. Jag har så svårt att inte bli provocerad av människor som säger att det fan inte finns några bra kvinnliga hiphopartister. Att det aldrig kommer att bli jämställt hur vi än gör, att det är naturens rangordning. Att feministiskt initiativ aldrig kommer få mandat, tänk om! Rösta konstruktivt! Att jag skall hålla käften, för Sverige är faktiskt ett jämställt land. Gå hem och raka benen, var lite kvinnlig. Folk som frågar mig hur fan jag får ligga med så håriga armhålor. Jag får tvinga mig själv att inte loska asen i ansiktet. 

Att ständigt bli ifrågasatt för de val man aktivt gjort, efter att man sett igenom sitt eget tidigare invanda stereotypa beteende, är som att ständigt bli omkringputtad i en ring. Man måste vara jävligt stabilt rotad och säker i sig själv för att inte falla omkull. Jag har fallit omkull så många gånger. Detta martyrskap det innebär att vara feminist dessa dagar, vi dör invärtes varje dag för det vi tror på. Det tar så sjukt mycket energi ifrån en när man snackar med människor som aldrig tidigare tänkt efter. Produkten av patriarkatet. En avlad betongvägg. Så mycket energi att man inte ens orkar lägga ner mer kraft på att ens försöka förändra. Det är lönlöst, tänker jag. Ingen förstår någonting. Jag lägger mig under mitt täcke och ger upp. Jag gråter "världen kommer aldrig att förändras!". 

Men när man till slut märker att det där lilla fröt man sått och vattnat och tagit hand om så länge äntligen börjar gro. När någon du tycker om klappar dina ogräsben och säger att de är så fantastiskt lena som de är. När du genom att börja med dig själv och dina aktiva val bestämmer över din egen kropp och ditt eget levnadsöde, och för att upptäcka vilken jävla börda som bara släpper från dina axlar med det. När människor du knappt känner visar med en liten gest att de står bakom dig och ser upp till det du gör. När dina favoritartister stöttar det parti du med störst sannolikhet kommer att lägga din röst på (länk 1 & 2), ett parti som vill utrota genusföreställningar och maktstrukturen på riktigt.

Då är det lätt att vara feminist. Då fylls mina lungor med djupa andetag av hopp för den här världen och för mitt liv. Då lever jag mer än gärna fast besluten om att min tro på ett bättre samhälle kommer att finnas kvar på piedestalen i mitt hjärta tills den dagen det slutar slå. Då blir jag gärna martyr.

Jeanne d'Arc

Many men älskar :



Arvida Byström och hennes blogg http://touristmagazine.co.uk/arvidabystrom/
Så här ser mina ben också ut i sommar.

Bon Appétit

Jeanne d'Arc

Våga vara naturlig



Varje gång jag ser den här reklamen spyr jag i min mun. Vad som inte visas på
den här bilden, men på alla reklamaffischer i hela Göteborg, är sloganen "våga
vara naturlig
" som står strax under Kvinnans välformade pattar. Ska man skratta
eller gråta när en spacklad kvinna med vaxade armhålor som dessutom använder
en produkt till för att reducera naturlig kroppslukt sänder ut budskapet "våga vara
naturlig" till hela svenska folket via städernas busshållplatser? Vem fan ska våga att
verkligen vara naturlig nu? Snacka om att leva i ett post-modernistiskt samhälle.

/ JD

Dagens

Skippar trevliga festen och åker hem och kollar på porr.
Det är vad jag kallar en torsdagseftermiddag!


/ JD




Denna ändlösa kamp

Natten till i söndags hade jag en mycket energikrävande diskussion på nattbussen hem från krogen med en gammal klasskamrat från högstadiet. Efter att jag och denna vän, som jag tidigare ansett varit åtminstone normalbegåvad och dessutom en relativt god vän, druckit litervis med öl på en nyöppnad krog i Göteborg, bestämde vi oss till slut för att call it a night.

Tidigare samma kväll, då jag i min öldimma vevat armarna till musiken, lyckades jag blotta mina amhålors ringa hårväxt för denna vän. Hans ansiktsuttryck kan liknas vid den här bilden. Berusad som jag var startade jag den ändlösa diskussionen om att "du har hår, jag har hår, vad är ditt problem?". Efter två timmar, inkluderad en bussfärd hem med sju tonårspojkar lyssnandes runtomkring oss, kan jag nu konstatera att min så kallade vän varken tror på kvinnoemancipation eller avskaffande av patriarkatet.

Och jag blir så jävla trött på att leva i en värld full av idioter. Jag blir så trött när min vän säger att han aldrig skulle kunna tänka sig att ligga med någon med orakade ben. Jag blir uppriktigt ledsen över att 80 % av våra medmänniskor inte tror på att ifrågasätta normen, utan bara står framför utvecklingen vi kämpar för varje dag som ett stort jävla stenblock. Jag blir så tömd på energi när jag inser att dessa människor aldrig har tänkt så långt. Att de är passiva fiskar som flyter med strömmen, med oanvända hjärnor och RÖSTRÄTT. Och om vi skall försöka omvända dem, hur många är det vi måste omvända? Jag blir rent utsagt tårögd när jag tänker på det, och känner att det är fan i mig ingen idé! Jag ger upp nu!

I vilket fall som helst går det oftast illa när jag försöker leka messiah of jämställdheten, speciellt när jag fått i mig närmare tio starköl på en kväll. Historian om min idiot till vän slutar med att jag sluddrar mig igenom de sista fem minutrarna på bussen om "emmassipaschoon", "patliarkatecht" och "slatischtik". Det hela urartar när vi gått av bussen i att jag stormar i förväg hemmåt och vänder mig om och häver ur mig "vänta du bara tills det blir MATRIARKAT, då ska jag faaaan i mig sche till att du rakar benen och schtjänar 84% av MIN lön ditt jävla gubbschlemm!!".

Kort sagt har jag från och med i helgen slutat umgås med människor som inte delar min uppfattning om jämställdhet. Ni som redan nu vet med er om att ni kanske inte är beredda att ge upp drömmen om att vara den där disneyprinsessan eller den där karlakarlen, radera mitt nummer ur er telefonlista. Prata inte mer med mig. Det tar för mycket av min energi.

En bekymrad
Jeanne d'Arc

Tidigare inlägg