Jag har inte haft mens på över ett år. Inte på grund av viktproblem eller liknande, utan för att jag har en hormonspiral insatt. När jag åt p-piller hade jag blödningar KONSTANT i SJU MÅNADER. Att nu inte ha några blödningar alls är som att ha fått en försmak av himmelriket. Det är fantastiskt! Jag har nästan glömt hur förjävligt mens är.

Att vara kvinna är otroligt. Jag är glad att ha fötts till kvinna. Men så var det ju det där med mens. Varför, snälla säg mig varför, ska den vara så nödvändig? Kanske är det för att plåga oss, för att påminna oss om att livet inte är helt enkelt, eller så är det för att förbereda oss på hur ont det gör att föda barn. Kanske göra oss smärttåliga och uthålliga. Man kan ju se det som vackert. En påminnelse om att inuti mig kan det växa ett barn, jag är en del av livet. Men vem fan orkar tänka så varje gång man ligger i sängen med värmekudde på magen och vrider sig av denna återkommande plåga, vem orkar tänka så när man springer framåtböjd till apoteket och köper ipren? Och så var det ju hur alla dessa jävla tamponger och bindor. Jag röstar på bind- och tampongbidrag. Det kostar så fruktansvärt mycket! Det är ju en otroligt rolig sak att lägga tusentals kronor om året på när man istället skulle kunna spendera dem på resor eller böcker. Jag säger: låt oss avskaffa mensen!

VT

Tankar blir höghus blockerar mitt synfält, eko fyller luften, det är mörkt och ljust på samma gång. DU BLIR ALLT. Jag känner mig minst, mindre än minst. Jag känner mig under dig, bakom dig, smygandes i din skugga. Vet det är självömkan. Jag granskar min hy. Dömer. Slipar, skrapar, putsar. Hur var hon? HON! EKAR I MITT HUVUD. Hinner inte stanna. Tankar snabba tankar susar in och ut. Fastnar - blir höghus som fyller upp all plats i mitt lilla utrymme. Blockerar synfält, dyker in i mig. Osymmetriska stora klossar försöker fylla ut min kropp, tar sig in under skinnet. Överallt överallt. Det går inte. Jag sprängs. Kaskader av felvända ord sprutar ur mina porer. Varje cell skriker nej nej nej! Rädda mig med meningar. Visa mig hur man gör. Jag vet inte hur man gör. Faller ramlar förflyttas för snabbt. Behöver ett stopp.

V. T

Tusen gamla tankeböcker hittar jag i skåpen böcker jag skrivit i dikter och ord och skrikande meningar som handlar om dig dig dig och dig mina egna kärleksromanser jag gått igenom blivit tillsammans gjort slut om igen jag gör det igen i mitt huvud gjorde det ont som ett riktigt slut även fast jag bara dagdrömt och nattdrömt hela historien man krossas mot marken blir porös och bräcklig som en balanserande fimp på en lodrät cigarett gömmer sig i musiken försöker definiera sig själv i hopplösheten gråter på hemliga platser med eller utan blöta ögon ingen ser smärta och sedan

om igen jag gör det igen

upp i det blå sväva flyga hoppas hoppas hoppas tro VETA tro hoppas … sluta hoppas ner på marknivå dyka under asfalten ligga under bakom vara gömd glömd porös och bräcklig igen hur många gånger snälla svara finns det någon jag orkar inte tro hoppas och tro mig veta sedan nej nej nej jag vill inte vara med om det här kärlek gör för ont kärlek krossar kärlek finns inte på riktigt det finns bara slut som är mer eller mindre långt bort och väntar gnager skaver frånsäger mig känslor frånsäger mig påverkan tar bort suddar ut tror att utvägen är nära men naiva lilla jag fastnar snart igen

sedan fann jag dig eller du fann mig eller vi hittade varandra på något oförutsägbart precis underbart mystiskt sätt du fanns bara där framför mig i natten och sen i mina tankar framför ögonen i ögonen bakom mina ögonlock du var där och är där för du tänkte på mig med och nu vill jag aldrig vara utan dig jag har stannat på hoppas och tror att det räcker slutar ställa krav upptäcker någon ny frihet får finnas kvar och vara trygg i att veta att det räcker att hoppas



V. Tereshkova

Femtontusen visoner
besöker mitt medvetande
i sekunden
som dröjde kvar
och hängde i den
fler än tredimensionella
rymden
som en tavelram
fylld av en
händelse och en
känsla på repeat
fast som aldrig
började och aldrig
slutade den bara
fanns och jag var
i den fast
framför den
jag erfar den
som teater där jag
var åskådare, regissör
skådespelare och kritiker
men ändå oförmögen
att påverka
hur du
gick förbi

/ V. Tereshkova