Under kniven

Jag har en ny vän som hela hösten har lett sitt vackra oriantaliska leende mot mig. Det första jag la märke till hos henne var hennes artificiella midjelånga hår. Det kändes riktigt i mina händer men på håll var det nåt som inte riktigt stod rätt till. Fine, löshår, sånt gör folk ganska ofta, ingen big deal. När jag tittade närmare såg jag att även hennes ögonfransar var i plast. Whatever, pålimmade lösögonfransar, varenda queerdrottning springer runt med sånt där. Gör vad fan du vill. Denna fantastiskt vackra lilla varelse går varje morgon upp tre timmar innan lektionen börjar för att gå igenom sin morgonprocedur: löshår, lösögonfransar, smink och diverse nyp i det ickeexisterande underhudsfettet. Nämde jag att det här är tjejen som får högsta betyg på allt? Den här unga kvinnan och jag har motsatt syn på genus och kön. På fyllan klämmer hon ur sig att ingen mat smakar så gott som att vara smal. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta och försöker förgäves skaka vett i henne.

Sen kommer dagen efter tentainlämningen då nästa kurs börjar. Vi har haft en vecka ledigt och alla i klassen har varit hemma och vänt. Jag ser min nya vän på universitetet och hon ler. Men det är inte hennes leende. På en vecka har hon förvandlats till en fisk i ansiktet. Människan har fläskläpp på både över- och underläppen. Likheter mellan botox och fläskläpp är väl att båda är resultat av patriarkalt förtryck men att botox är nåt man betalar för med pengar. När denna vackra, fantastiska människa inte kan se sitt eget värde utan känner sig manad att fylla sina läppar med gift för att duga, det får mig att vilja gråta. Jag kan knappt möta hennes blick och råkar av misstag stirra lite för länge på den lite mer svullna vänstra sidan av hennes underläpp.
 
Vad det är för fel på mig? Vem är jag att döma henne? Kan jag bara inte låta folk göra vad de vill med sina kroppar, vi lever ju ändå på tjugohundratalet. Men när denna lilla underbara människa ser sig i spegeln och vill förändra allting trots bländande skönhet gör det så ont i mitt lilla feministhjärta. Det gör ont för att det är 2012 och fortfarande lägger sig våra systrar under kniven pga patriarkatet. Vi är fortfarande inget annat än kroppar i hierarkin. Om det så handlar om att dölja höfter eller celluliter till att ta steget längre och faktiskt köpa sig ur sin egna kropp. Det är samma indoktrinering för mig. Och det är därför jag inte ler tillbaka mot mina nya vän i skolan. Besvikelsen över att there goes another one är alldeles för stor. Det är 2012 och vi står fan kvar och stampar på samma gamla fläck.

Bakade lite idag, fett nöjd


En kärleksförklaring till

I vissa klara sekunder är det verkligen så klart för mig hur rätt jag har hamnat med dig. Du är ledsen och någon nämner antidepressiva och att det är lugnt, det är ju skitmånga som går på det. Du säger att om det nu är så jävla många som går på det så kanske det inte är dem det är fel på egentligen. Det kanske är nåt annat här i världen som borde fixas. Det kanske är världen det är fel på, och vad är normalt egentligen, om en skitstor del är onormala. Jag kramar din hand extra hårt även fast jag vet att du är för svag för att krama tillbaka just nu. Jag lägger mina beskymmer på hyllan och håller om dig hela natten. Jag tänker att nu får jag sluta va sjuk för det finns viktigare saker, och jag vaknar utan att näsan rinner dagen därpå. Jag försöker kompensera mina impulsartade utbrott med nybakat bröd, rosor, fotmassage. Försöker visa att trots medärvd tjurighet som oftast går ut på dig så älskar jag dig av hela mig. Forever together, that's how it must be. To live without you would only mean heartbreak for me. Och jag kommer bära dig igenom det här.

They have my back

Jag skulle vilja skriva ett par rader om de största inspirationskällorna i mitt liv. Mina största förebilder och personerna som är allra viktigast för mig. Hur klyshigt det än låter så är det mina föräldrar. Båda två. Jag som blivit välsignad med två fruktansvärt vettiga personer som båda två stannat vid min sida genom hela mitt liv och varit de bästa föräldrarna för mig man någonsin kan tänka sig.

Min mor, karriärskvinnan som brottades med finansjättar och manschauvinister. Hon som sa åt mig som fyraåring att om någon slog mig så skulle jag slå tillbaka. Hon som bjöd hem min mobbare och hans farsa i sjätte klass och fick det hela att vända, och gjorde och gör sitt allra bästa för att ingen skulle eller skall göra mig eller mina bröder något illa. Trots en tonårsperiod då jag fullkomligt hatade henne och fick migrän av allt som kom ur hennes mun är det nu henne jag ringer när jag behöver goda råd. Det är henne jag kommer till när jag är ledsen och det är henne jag pratar med när något fantastiskt har hänt. Min mamma has my back. Hon är mitt stora stöd i livet. Och jag är fruktansvärt stolt över hennes styrka och målmedvetenhet. Över hennes mod och hennes sinne för logik. Det var min mamma som lärde mig vad feminism var när jag var dryga elva år gammal. Jag missuppfattade termen lite till en början och skrek på religionslektionen att jag inte var kristen, "jag är feminist!". På något sätt blev feminismen min religion sedan dess. Tack världens finaste morsa.

Min farsa som så många av mina vänner med frånvarande pappor avundas mig för. Han som bakar scones och engagerar sig i oss och skrattar och gråter och fan vad han är fin. En fantastiskt kreativ person som tyckt att allt jag och min bröder gjort genom livet varit fantastiskt. Gett oss självförtroendet att göra det vi tycker om. En pappa som axlade huvudansvaret hemma när morsan var ute och reste. En pappa som alltid vill hjälpa till, ibland utan att veta hur, men som alltid försöker. Min farsa är så jäkla inspirerande med sin oändliga optimism. Han är en sann visionär och drömmare och han charmar alla i sin väg. Han har lärt mig att allt är möjligt. Och kan jag inte själv så fixar farsan eller morsan det, på något sätt. Pappa har satt så fruktansvärt hög standard för mina kommande pojkvänner att jag förstår varför det har varit så få som ens  kvalificerat sig till något i närheten. Och jag är tacksam för det. Jag är tacksam för att min pappa varit en riktig man, före sin generation, som alltid satt sin familj i första hand och som aldrig skulle komma på tanken att ta en passiv roll i vår uppforstran. Tack som fan världens bästa farsa!

Maybe we can make it alright ..


Torsdag

Det är kvällar som dessa som jag föredrar smattret från regnet och ett glas oboy av tre dagars utgången mjölk i min ensamhet framför en femtio kroners estrella på styrbord barbord bland göteborgs tonårsalkoholistelits vältoppade hipsterfrisyrer. Skål för reservplatser och fullständig tystnad.

_

Kom vi köper en biljett till någonstans långt bort och hoppas att någon där hemma kommer sakna oss. Vi bränner våra gamla kläder och foton på dem vi älskade, kastar nycklar ut åt helvete och pekar fingret åt chefen. Tvättar ur det gamla ur håret, kanske byter frisyr och kanske till och med namnet. Blir en annan. Vi knullar vilt åt höger och vänster, vandrar i lokalbefolkningens fotspår. Fångar dagen. Letar efter det där som skulle kunna mätta oss. Stilla våran hunger efter vad som finns där ute. Lugna våra längtande hjärtan. Hjärtan som vill ha mer än vad som serveras på massproducerade ikeatallrikar. Hjärtan som vill ha mer än en puss på pannan och en kram att bygga en dröm på. Mer än halvfabrikat och öl att dämpar våra sorger med. Jag vill ha mer än så här.

Det här vill jag minnas

Jag somnar i soffan i reklamen på en tvfilm. Jag vaknar av att du lyfter upp mig och sen bär du in mig till sängen i dina späda armar trots att jag är en sovande klump på 70 kilo. Det här är vardagsromantik när den är som finast. På spegeln har du skrivit med läppstift att du älskar mig.

_

Vi går längs en gata betydligt längre och väldigt långt ifrån de gator vi vanligtvis vandrar, ramlar eller kryper fram. Klockan är fem på morgonen och trots att det är skymning är de här gatorna fyllda med fler människor än gatorna vi känner utan och innan dagtid. De gamla gatorna vi legat tryckta med ansiktet ner i smutsen mot. Vi vet till och med hur de smakar. Du håller din arm om mig och jag håller min arm om dig och jag tänker att vad har jag på de där gamla gatorna att göra. Jag vet vart dom mynnar ut. Jag vet vilka jag kommer möta på dem och vilka stopp på vägen jag med största sannolikhet kommer att göra. Varför klamra sig fast vid dem? Som om jag ignorerat det faktum att den här staden är död. Mitt hem är inte den här staden, mitt hem är vart än jag är med dig. Och jag vill se nya gator.

The end of men


Dagens filmtips: Pink Saris

På folkets bio, i alla fall i Göteborg på hagabion, går filmen "Pink saris" som handlar om Sampal Pal Devi och hennes gulabi gäng som i sina rosa saris frälser indiens mest utsatta: de kastlösa unga bortgifta kvinnorna. Sampal tar in utstötta kvinnor i sitt hem och behandlar dem som sina döttrar, ser till att rättsväsendet och polisen gör sitt jobb, konfronterar svärfamiljer och äkta män och lär kvinnor självförsvar.

Här är klipp från en annan brittisk dokumentär om denna makalösa kvinna



Vi som överlevde vintern

Med nyfräknig näsa och svettiga armhålor ligger jag på en filt
i slottskogen och inte ens en stor måsskit på mitt lår kan rubba
mitt förvånansvärt goda humör denna vårdag. För en månad sen
var det snöblandat regn, oinspirerade pastarätter, alldeles för
många jobbtimmar för mitt eget bästa och oräkneliga konflikter
som präglade min vardag, inkluderat en fruktansvärt stormig
och tärande samborelation att axla.

Men så fort solen börjat visa sig har min och min mans relation peakat,
från att ha varit växlande nederbörd med nordliga vindar till högtryck,
fågelkvitter och det välbekanta ljudet av vågor skvalpande mot en
strand. Äntligen: samarbete, förståelse, gemensamma beslut och
passion! Plusgrader räddade vårt äktenskap! Solen smälte ner våra
skyddsbarriärer!

Jag funderar på alla våra relationer vi genom snöstorm och rysk
vinterkyla på något sätt lyckats hålla levande, en liten liten glöd
i midvintermörkret som vi på nåt sätt blåst till liv igen. Vi som hållt
kvar vid den där ursprungliga känslan och lyckats lägga band på
impulsen att strypa våra partners när de sover.

En eloge till oss. En applåd till oss. Vi som trots svältkost och möda
lyckats hålla kärleken vid liv genom en mardrömslik vinter.

Amor vincit omnia

/Huckleberry

Never let me go

Det första jag ser när jag vaknar varje morgon är den vackraste ryggen jag någonsin sett.
Likt katolikerna kysser sina helgonstatyer tills delar på dem blir alldeles bortnötta kysser jag
varje liten kvadratcentimeter medan du fortfarande sover.  Jag har räknat dina sjuttiotre
födelsemärken på ryggen allt för många gånger, dragit linjer som en inverterad
stjärnhimmel i ditt skinn. Jag trycker min näsa mot din exceptionellt lena hud och blir lite
hög av doften den utsöndrar när du sover.


Att få vakna varje morgon på det här viset är en gudagåva.
Och jag håller på att slarva bort det mest värdefulla jag har.

Hon väntar uppe

Likt en hemmafru vankar jag av och an inom vår vånings väggar och väntar på dig.
Likt en hemmafru skriver jag inköpslistor, städar, fixar, handlar, planerar för vårt hem.
Likt en hemmafru klär jag upp mig i lingerie av spets och siden för att du skall lägga märke till mig.
Likt en hemmafru dukar jag bordet, tänder ljusen, lagar maten allt färdigt tills du kommer hem, de dagar du inte måste jobba över.

Skillnaden mellan mig och en hemmafru är att utöver dessa företeelser har jag ett liv, ett jobb, studier, ett socialt nätverk, en inkomst som jag betalar våra räkningar med och ett feministhjärta som lider när det ser vad jag har förvandlats tilll.

whatever LOVE means



Imorn ska jag på teater på Hagateatern i Göteborg, en föreställning vid namn "whatever LOVE means". Pjäsen, som framförs av den fria Göteborgsbaserade teatergruppen Teater Tamauer, är baserad på Liv Strömquists underbara serier (se smakprov ovan). Denna fantastiska serietecknare har gjort seriesamlingar som "Einsteins fru", "Prins Charles känsla" och "100 % fett" bland mycket annat. Hon är radiopratare och har varit med i Pang Prego och medverkar just nu i P3s Tankesmedjan. Hennes strippar är råa, undervisande och fruktansvärt ironiska.

Vi på Many Men älskar Liv Strömquist!

Kolla in hennes hemsida -> här!

I can't win


w-w-wish I was on vacation


Januari

Jag önskar att jag inte hade svamp så att jag kunde ta ett långt, varmt bad och doppa huvudet under ytan för en sekund. Glömma bort den grå, hala terrängen utanför och fantisera ihop ett nytt scenario, ett där vi kanske höll sams och fångade krabbor i julis milda eftermiddagssol. Någonstans bortanför höghusen och sopnedkastet i den rosa trappuppgången och konflikter inför ett tiotal främmande spårvagnspassagerare . Kanske på ditt landställe som jag aldrig varit på men som jag mer och mer frekvent fantiserar om just nu. Men istället sitter jag här med svamp och det är redan mörkt ute och det är min tur att diska och det kliar så brutalt mycket mellan mina blekfeta lår. Man kanske borde köpa en restresa och få lite D-vitamin injicerat på ett all-inclusive-ställe. Peela bort den oändliga tröttheten i mina axlar och fötter. Jag hatar den här månaden. Jag hatar att vara fattig och jag hatar att ha svamp.

/ Huckleberry



Håkan Hellström om kärlek

Jag måste bara citera en av mina favoritartiklar i år med Håkan, från Septembernumret av Nöjesguiden, artikel skriven av Nicholas Ringskog.(för att läsa hela artikeln klicka här):

För några år sedan blev du intervjuad här i Nöjesguiden och svarade på frågan vad kärlek var. Jag minns att du svarade att man vet att det är äkta kärlek om det gör ont.
–Ja, det är min definition av kärlekens första tecken. Det är som ett lackmustest.

Vad är det som ska göra ont?

–Passion är en sådan extrem känsla. Det gör ont att vara ifrån varandra, det vrider om inombords. Och det gör ont för att man är rädd att mista den andra personen, det gör ont för att man är rädd att han eller hon inte ska tycka om en lika mycket som man själv tycker om honom eller henne, man kan vara rädd att hon ska tycka mer om en annan kille. Allt det där gör ont. Innan man har lärt känna den andra personen finns det en period av osäkerhet, och det tycker jag är ganska obehagligt. Det gör ont. Och om man är olyckligt kär, om den andra personen inte alls vill ha en, då gör det ju fruktansvärt ont.

Men hur länge ska det hålla på sådär? Om allting funkar och båda gillar varandra, hur ont ska det göra då?
–Då ska det gå över. Om det fortsätter att göra ont alltför länge, då är det nog inte bra, då kanske man sårar varandra. Men i den där initiala fasen, då är det ingen fara om det gör ont. För min del har det alltid gjort ont. Antingen är det att man aldrig får den där personen, eller inte förmår säga till den där personen vad man känner. Men det måste gå över. Man ska inte låta sig bli spelad med, att någon utnyttjar att man är i ett sådant underläge, det är inte kärlek att behandla någon så.

Hur ska det bli sedan då?
–Sedan ska man slappna av och känna trygghet bara, och känna att den här personen kommer att stanna med mig trots att jag gör fel och är en tråkig person, inte alls så rolig som man kanske är i början. Tryggheten att man får ha kvar varandra även om man är den man verkligen är, utan passionerad kärlek och kärleksförklaringar klockan tre på morgonen under en lyktstolpe. När vardagen kommer och man känner att man fortfarande är någon för den andra. Den tryggheten.

Tror du att det är viktigt att man är lika varandra?
–Nej, det tror jag verkligen inte. Tvärtom tror jag att det är bra om man är olika och kan komplettera varandra. Nu låter jag som en expert på det här…

Men är du inte det på sätt och vis, efter alla texter du har skrivit?
–Jo, jag är nog nästan det! Jag har upplevt de flesta upp- och nedgångar i kärlek, jag har ganska bra koll på de här olika fällorna och känslorna.

Häromdagen lyssnade jag på Magasinsgatan och det var lustigt, för jag hörde textraden ”jag önskar att jag inte var kär i dig, och jag önskar att jag var mer kär i dig” och den har inte sagt mig någonting tidigare, men nu sa den mig något. Det tog fem år. Men nu inser jag hur den sätter fingret exakt på hur det är att göra slut med någon och må dåligt för att det är slut, samtidigt som man vet att man inte har tillräckligt mycket kärlek att ge för att lappa ihop allting igen.
–Ja, den känslan. Att jag inte kämpade mer, att jag inte var så förälskad att jag inte släppte dig, jag önskar att jag älskade dig så mycket. Eller inte alls, jag önskar att jag slapp allt det här, för det här mellantinget gör mig bara fördärvad, det vrider sönder mig. Ja, jösses.

Vilken av dina egna låtar har du närmast hjärtat?
–Kär i en ängel.


Fjorton dagar för sent

Två negativa graviditetstest och två veckor av gnagande oro senare är den kommen, guds gåva till kvinnan: Mensen. Och jag har då aldrig varit lyckligare!

/ Huckleberry

Tidigare inlägg