Jag fortsätter obsessa om suffragetter och finner att min favoritserietecknare, Kate Beaton, såklart har täckt in även dessa fantastiska kvinnor i sina verk. Hennes hemsida hittas här. Hon porträtterar främst historiska personer i sina serier och det kanske krävs en historienörd/blivande historielärare för att full uppskatta skämten. Men boy, om en förstår, då!
Ikväll som alla andra kvällar älskar jag Beth Ditto och funderar på alla sätt jag kan snärja henne på så vi kan springa hand i hand in i solnedgången tillsammans.
Går på festen ändå, trots det lockande okomplicerade hemmet med mat och värme. Välbekanta ansikten utgör trygga hamnar, men mest vill jag låsa in mig på toaletten (kön är dock från helvetet och det är inte att tänka på). Knuffar mig fram mellan MUF-pojkar och blonda Handelstöser, nej tack ingen Peach Melba blandad med vodka för mig, det är så bra så. Ett hav av blåa sympatisörer men jag kämpar vidare, når vardagsrummet och ser min vän. Räddad. Tittar lite till höger om min vän och ser ett knippe rödabruna dreads. "Zing went the strings of my heart." Klok vän lämnar snart scenen och lämnar oss ensamma. Vi pratar, trevande först men snart med allt större säkerhet, om teater, film, Berlin, politik. Vi skiljs åt, minglar vidare i vimlet. Möts en timme senare i köket, söker oss mot golvnivån. Mitt huvud i knät, stryker mig över håret. Byter nummer. Ses vi snart? Jo. Definitivt.
Eller appropå porr, när jag behöver lite finkulturell stimulans i kombination med good old fashioned stimulans kikar jag in här. Garanterat ej det grövsta i min arsenal men otroligt vackra bilder många av dem. Pornsaints är en konstgrupp som bygger på idén om porrstjärnors "förheligande" genom sin gärning, och beskriver sig själva som "an artistic approach to porn, a pornographic approach to art, a pornartistic approach to religion". Fint, hur som helst. (bilden kommer från sidan)
Kunde omöjligen motstå att visa upp själva videon efter att Huckleberry citerat så vackert i förra inlägget. First Day of my Life med Bright Eyes, videon regisserad av John Cameron Mitchell (Shortbus, Hedwig and the angry inch). En väldigt enkel idé, människor som sitter och lyssnar på låten som spelas. De spelar inte, de är sig själva. Det är olika människor som vi, om vi ville, skulle kunna dela in i ett gäng kategorier som förekommer dagligen i vårt språk. Kvinnor/män, unga/gamla, homo/hetero, svarta/vita. Men, det som slår en efter att ha sett den här korta lilla filmen är inte att de är olika utan att de är lika. Alla lyssnar på samma låt, sitter i samma soffa. Det som skapar klyftor och skillnader är sociala (makt-)strukturer, konstruerade sådana. Vi är samma, Ecce Homo. Alla är människor och alla lyser.
Vi sneddar över en parkering, når trottoaren och ska precis svänga in på den bit som innefattas av följande väjningspliktsregler; trottoar, parkering samt infart då en bil kommer upp bakom och gasar runt hörnet där vi befinner oss. Min vän rycker tag i min arm och lyckas precis rädda mig från att bli överkörd. Vi skriker "vad fan håller du på med, du kunde ha dödat oss!" varpå ett finger sticks ut genom fönstret. Jag får nog. Jag vrålar en mängd svordomar kombinerat med körskoleteori som färskt ligger i mitt minne och påpekar det orimliga i att han ger oss fingret efter att nästan ha kört över oss. Mannen i bilen backar tillbaka, sticker ut huvudet genom fönstret och skriker "vad är ditt problem din lilla hora?!" Din. Lilla. Hora. Jag visste inte ens att folk sa så fortfarande? 2010, och det mest förödmjukande han kunde komma på är fortfarande att jämföra mig med en kvinna som säljer sex. Det lägsta. Så ser det ut idag.
