För inte länge sedan fick en grupp åttaåringar på söder i Stockholm en ny tränare i fotboll. När en av föräldrarna bad att få titta på under träningen sa den nya tränaren nej.

Föräldern accepterade detta, men förstod inte varför.

Den 26 mars 1997 närmade sig kometen Hale-bopp jorden och genom att begå självmord skulle medlemmarna i sekten Heaven’s gate transporteras till ett rymdskepp i kometens svans. När medlemmarna i sekten hittades döda var de alla kortklippta, kastrerade och bar Nike-skor.

Bisarrt, tycker vi.

Men i den villa i Kalifornien där sektmedlemmarna levt avskilda från världen var detta etthundra procent normalt.

Och det är så normalitet uppstår.

Genom att man begränsar sin kontext, sitt sammanhang till att bara gälla likasinnade.

Genom att skapa ett från omvärlden avskilt rum.

När 20-årige Anton Hysén i förra veckan kom ut som den förste öppet homosexuelle elitfotbollsspelaren i världen på två decennier väckte det sensation, och en mängd spännande, provocerande och ibland motbjudande sanningar blottlades.

Såväl Hockeyförbundets som Fotbollsförbundets representanter tvådde sig i TV:s debattprogram fria från alla förebråelser emedan de helt ärligt aldrig stött på homosexuella i sina respektive sporter, eller som tränaren Lennart Liston Söderberg uttryckte det för några år sedan: ”Jag har hållit på med idrott i hela mitt liv.

Jag har aldrig stött på någon bög. Man brukar få reda på

om någon jävel håller på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt en bög i mitt lag hade han fått sparken direkt.”

En intressant detalj med dessa påståenden om att det inte finns homosexuella idrottsmän och därför är frågan ett ickeproblem, är att exakt samma sak sägs av exempelvis Irans president Mahmod Ahmadinejad eller representanter för Muslimska Brödraskapet när de fått frågor om homosexualitet: Det är inget problem eftersom det inte finns några homosexuella muslimer.

I bägge fallen kan man häpna över ignoransen och okunnigheten.

I debatten och kommentarsfloden som följt efter Anton Hyséns offentliggörande har man gång på gång slagit fast hur enastående modigt – eller dumdristigt – det är av honom att komma ut som öppet homosexuell med tanke på hur det är i omklädningsrummet.

Jargongen i omklädningsrummet.

Stämningen i omklädningsrummet.

Ständigt detta halvreligiösa prat om det mystiska omklädningsrummet.

Som vore det en planet i ett främmande universum där helt andra naturlagar och ett helt annat regelsystem råder – och det måste alla vi andra acceptera och förstå.

Och kanske är det exakt vad det är.

Att klä av sig och stå nakna inför varandra blir en del av en ritual, ett skapande av ett slutet rum där man byter från privatliv till ”fotbollsgemenskap”.

Omklädningsprocessen till fotbollsgemenskapen är en tillfällig frizon från vardagen där man lägger av sig sitt privata jag, hänger sina privata kläder på en krok och tar på sig kollektivets gemensamma.

Detta bekräftas också av Anton Hysén som på en intervjufråga på websajten Monodblog, om hur det är att byta om med de andra killarna svarar med att vara etthundra procent lojal med sin gemenskap: ”På fotbollsträningen så lägger jag allt vad som heter privatliv åt sidan och är en kille i gänget”.

Omklädningsrummet är med andra ord just en sådan avskild plats, en frizon, en fristad, i vilket normalitet kan uppstå, i det här fallet en tydlig maskulinitet, som främst definieras genom vad den inte är.

Vad är pojkfotbollen: en könssegregerad miljö där pojkar fostras till män av äldre män.

I olika studier om manlig gemenskap, exempelvis sjömän eller skogsarbetare, berörs pojkars inträde i den manliga gemenskapen, hur den sker under rituella former där äldre män introducerar de yngre.

Den manliga fostran görs i ett slutet rum, i den intima zon som den väl avgränsade situationen skapar.

Kanske är det därför som åttaåringarnas nye tränare inte vill ha åskådare.

För att fostran skall kunna ske.

För att normalitet skall kunna uppstå.

I omklädningsrummet finns inte plats för den kritiska blicken och ifrågasättandet från det omgivande samhället.

Simone de Beauvioirs uttryck: ”man föds inte till kvinna, man blir det” har sin motsvarighet i uttrycket ”att göra pojkar till män” med den stora skillnaden att kvinna är något man bara blir, man är något som en pojke måste göras till.

Genom träning av och behärskning av kroppen.

Men maskuliniteten avgränsas alltså också genom vad den inte är.

Etnologen Jesper Fundberg skildrar i sin doktorsavhandling om pojkfotboll, ”Kom igen, gubbar!” (Carlssons 2003) hur spelarna och tränarna genom att ständigt påminna om och ta avstånd från manlig homosexualitet gör fotbollen till den heteronormativa institution som känns igen från andra samhällsinstitutioner.

Mannen och heterosexualitet görs till överordnat kvinnor och homosexualitet.

Fundberg skriver att utmärkande för pojkarnas sätt att beskriva sig själva var att berätta om vilka de inte uppfattade sig som, eller vilka de inte uppfattade sig tillhöra. Skämt och gester som framställde bögen, kärringen och invandraren återkom ständigt.”

”När Jerker ska sätta sig råkar han knuffa till Svensson som genast knuffar tillbaka: ’Fan, Jerker, bögavstånd. Två decimetrar.’… Knuffar, småbråk och trängsel förs in i dikotomin hetero- och homosexualitet på ett sätt som gör begreppsparet till allmänna kategorier för vad som uppfattas som rätt och fel, trevligt och otrevligt, bra och dåligt.”

Den farliga ”bögen” lurar alltid runt hörnet. Han skulle kunna vara fienden mittibland oss.

Lika lite ska man vara en ”kärring”.

”Kärring” används som samlingsnamn för alla kvinnor utanför (mammor, fruar, flickvänner) men symboliserar också det veka, klena och svaga – att vara rädd, att tveka, att vara försiktig, att ge upp, att sluta kämpa: ”Spela inte som kärringar!”

I det antika samhället, hos såväl greker och romare, hyllades det manliga över allt annat.

Det var därför viktigt vilken roll man tog under den sexuella akten. En man skulle bete sig som en man. Det var han som skulle ha kontrollen, han skulle inte låta sig bli dominerad.

Den penetrerande, aktiva rollen förknippades med en rad positiva egenskaper som manlighet, mod, stridslystnad, potens, intelligens och pålitlighet.

Kvinnor, slavar – och män som lät sig penetreras – tillskrevs negativa egenskaper. De var passiva feminina, svaga, undergivna, godtrogna, svekfulla, opålitliga och fega.

Och såsom i antiken, så också nu, inte minst på fotbollsplanen: ”Spela inte som kärringar!”

Det är i den här förståelsen som Anton Hyséns val av att träda fram öppet som homosexuell blir så sensationellt och utmanande, och det är i den här förståelsen vi kan förstå alla de sannolikt tusentals homosexuella spelare på elitnivå i världen som väljer att inte göra det.

Anton Hysén är också noga med att – trots sin nu (enligt TV 4: Nyheter) ”erkända” homosexualitet - ändå markera sin lojalitet med omklädningsrummets syn på maskulinitet, och tar avstånd från ”fjollan”.

I en intervju på sajten Mondoblog säger han att han inte skulle vilja ha någon fjollig kille och att Pride inte är något för honom, även om det är kul, för att det är ”för hysteriskt och för fjolligt”.

En annan anledning till att frågan är så känslig är naturligtvis att fotbollen är en könssegregerad, homosocial miljö.

Och i den homosociala miljön – om det så är militären, munkklostret eller idrottsvärlden, har man alltid haft behov att markera ut sig från anklagelsen om homosexualitet.

För det finns förstås ett samband mellan ”män som älskar män” och ”män som främjar mäns intressen” - och skillnaden mellan dessa båda typer av relationer är mindre än de senare vill hävda.

Det största hotet är därför andra, underordnade män och maskuliniteter.

I omklädningsrummet garvar man åt manlig homosexualitet och tar avstånd från den – samtidigt är det den sexualitet som oftast kommenteras.

Fotbollen är ju både aggressivt och ömsint homoerotisk. På planen tacklar man motståndaren och markerar i tuffa närkamper. Ropen hörs från männen på tränarbänken och läktarna: ”På dem! Tätt inpå! Håll er nära! Tryck till!” - men man kramar och rör också varandra på ett sätt som man inte skulle göra utanför arenan.

En kram på planen efter ett mål förstås av alla inblandade utifrån en fotbollsmall och det kroppsliga språk som där gäller. En kram utanför planen tolkas i sexualiserande termer – och blir därför något som inte kan godkännas

För något år sedan spreds över hela världen bilder på Zlatan när han på en parkeringsplats kysste lagkamraten Gerard Piqué.

Kommentarerna var hånfulla och smått hysteriska, och Zlatan återupprättade sin ifrågasatta maskulinitet genom att erbjuda sig att visa en kvinnlig journalist att han ”inte var bög” och hon fick gärna ta med sin syster också!

Blir med detta som bakgrund Anton Hysén en sorts förrädare mot gruppen? En trojansk häst? En krackelering av hur man definierar maskulinitet?

Eller skulle man kunna spela fotboll utan att samtidigt göra pojkar till män?

Idrottsrörelsen använder ofta en retorik som säger att den ”är till för alla” och ”här är alla välkomna”.

Det är som vi sett långt ifrån sant.

Varje år tar Sveriges idrottsföreningar emot 1,7 miljarder kronor, och det råder en märklig konsensus om att idrotten är sund, med sunda värderingar och en sund plats för att fostra våra barn.

Varför?

Den önskade normaliteten uppstår genom att begränsa kontexten till att bara gälla likasinnade. Barnen härmar och tar efter vad de äldre redan kan och fått lära sig.

I omklädningsrummet, där fostrades vi alla. Där satt vi och skämdes över våra kroppar, vår hemliga längtan, och där lärde vi oss också koderna för vad en man är och inte är.

Vi menar att de kastrerade sektmedlemmarna var perversa i sina Nike-skor, sitt kortklippta hår och sin tro på att rymdskeppet efter självmordet väntade dem i kometens svans.

Men det är inte det som gör dem perversa.

Varje normalitet är en perversitet som möjliggörs bara i ett slutet rum.

Släpp fjollorna fria – det är vår.

Av: Jonas Gardell

Hämtad från: http://www.jonasgardell.se/doc/diary.jsp#section=k7

Publiceras även på Expressens kultursida.